När ingenting egentligen talade för en seger blev det självklart en vinst för Conny Karlssons mannar, som alltså fick en drömstart i sitt nygamla jobb. Xhevdet Llumnica gjorde enda målet redan i den fjärde minuten och skrev därmed in sig i Zelgefansens hjärtan för evigt.

Efter den senaste derbyförlusten bestämde jag mig för att stanna hemma kommande derby. Missförstå mig rätt nu. Jag ville bara ”klia” Assyriska till vinst. Eftersom jag hade närvarat på tre raka derbyn med tre raka förluster som följd var jag ”tvungen” att prova något nytt.

Men något inom mig visste att jag inte skulle kunna hålla mig borta och den känslan växte allt starkare. När det bara var ett par veckor kvar var det inte längre en fråga om jag skulle vara där eller ej. Som supporter kan man få för sig att man ibland kan påverka sitt lag om man kanske har rätt kläder på sig, om man sitter på rätt läktare eller till och med att man kanske har jinxat dom till förluster i och med sin närvaro.

När man har skakat av sig all skrock och insett att ens rätta plats är att just där med sitt lag blir allting enklare. Det spelar ingen roll vem som styr laget och inte heller vem det är som spelar. Så länge det är dina färger på plan så skall du vara där. I med och i motgång.

Tyvärr bestämde sig alltför många supportrar att stanna hemma denna kväll av bekvämlighetsskäl och/eller på grund av någon form av protestaktion. Mot vem? Det enda som skedde var att Assyriskas stöd minskade eftersom kortsidans läktare var helt tom. Zelge sjöng visserligen tappert matchen igenom men blev överröstade av de kraftigt övertaliga Gefefans som var på plats.

Gudarna ska veta att jag själv inte har hållit med många beslut som har tagits kring laget i år, men det betyder inte att man ska överge sitt lag. Ja, vissa spelare har sålts mot fansens vilja och ja, vissa värvningar visade sig vara milt uttalat mediokra. Vad gör det när det nalkas ett derby? Spara det till årsmötet och gör din röst hörd där om du önskar. Nog om detta.

Conny Karlsson fick alltså mindre än en vecka på sig men har redan hittat ett flyt. Trots att två av Assyriskas kvickaste spelare, Stefan Batan och Petter Furuseth, saknades spelade laget lite enklare, lite rakare och framförallt lite snabbare. Dessutom verkade spelarna mer taggade än något tidigare derby på 2000-talet. Alla visade den hunger som visar vägen till segrar.

Från Oscar Berglund, lika stor matchvinnare som Xhevdet Llumnica, till de två hårt arbetande anfallarna Göran Marklund och Llumnica. De två får en att undra vad som skulle hända om de fick vara friska en hel säsong. Eller åtminstone en halv. Egentligen är det inte läge att framhäva någon mer än den andre när precis alla spelare visade det hjärta som fansen kräver, vilket också är det enda en supporter kan kräva av sina spelare.

Assyriska var det bättre laget och kunde ha avgjort både i första halvleken och i början av andra. Sedan kunde en kvitteringsboll ha slunkit i slutet när Syrianska tryckte på som värst och Assyriska mest slog ifrån sig. Närmast kom bortalaget genom en nick i ribban, men det var Assyriskas tur att ha det rätta flytet med sig.

Laget är nu en poäng från Allsvensk kvalplats, men det känns inte som om det spelar någon roll längre. Det borde inte finnas någon press alls längre på laget nu när derbyspöket är bortskrämd. För Karlssons mannar gäller det nu att ta en match i taget och se hur långt det räcker. Så länge man har kvalplatsen hägrande har spelarna en morot, men annars anser jag att det är dags att börja bygga ett lag för nästa år. Oavsett vilken serie man befinner sig i.