En tidig morgon när solens armar smyger sig in i rummet mellan persiennerna och kittlar ditt ansikte tills du vaknar känner du att du börjar trivas i det nya landet, ditt nya hem. Men kort därefter kommer tornadon som rycker upp de tunna rötter du just planterat.

”Antalet asylsökande som får ekonomiskt bidrag för att återvända till sina länder har ökat drastiskt under senaste tiden. Från 15 personer 2007, till 1027 personer 2008. I januari och februari i år har nästan 400 personer beviljats resestöd. De flesta kommer från Irak. Enligt Migrationsverket, beror ökningen på att allt fler irakier fått avslag på sina asylansökningar och på att poliser har börjat utvisa i allt större omfattning,” stod det i nyheterna i dag.

Hur känns det egentligen att återvända till sitt hemland, ett land som man en gång älskade och sen hatade eftersom det bringar så mycket smärta? Ett land som påminner om sorgen och saknaden över anhöriga som man har förlorat; ett land som man nu måste återvända till.

Som barn ser vi världen och vår omgivning på ett sätt och när vi som vuxna reser tillbaka till vårt barndomshem ser vi omgivningen med nya ögon.

Du står där framför en tom lekplats och minnena av alla röster, dofter, känslor och upplevelser återupplivas. Du står på samma plats där du en gång lekte med dina bästisar som du lovade att du aldrig skulle skiljas ifrån. Ringar och armband utbyttes som bevis på pakten.

När du står framför lekplatsen, ser du den flisiga träbänken med ditt och dina bästisars namn inristade i med kantiga bokstäver. Mellan namnen finns ett plustecken och efter namnen ett likhetstecken som följs av orden ”bästisar för evigt”.

Lekplatser har en speciell plats i hjärtat, som de flesta oftast ser tillbaka på med ett leende. Barndomsplatsen var en gång var full av glädje och värme, men också tårar och ilska, känslor som dock är naturliga och hanterliga.

Men tänk om du vakande upp en dag och insåg att denna plats plötsligt dominerade av tårar, ilska, hat och smärta för att en bomb hade sprängt hela lekplatsen. En bit av en gunga hängde i ett träd och resten av gungan landade i någons vardagsrum; klätternätet av stål hade slitits sönder och böjda, vassa ringar stack upp lite varstans; den mjuka sanden ersattes av mörk jord som har blottats av bombens penetrering i marken. Skulle du då vilja stanna kvar på lekplatsen eller skulle du vilja fly?

När bomber regnar ner, skott flyger runt, terror och hot förgiftat luften och du inte sover säkert om nätterna för att soldater eller terrorister när som helst kan sparka in dörren och slakta halva familjen, då flyr du.

Men du kan inte släppa minnena av lekplatsen som är förstörda och du undrar om den flisiga parkbänken kommer att finnas kvar. Förhoppningen är att den gör det, för du vill att något av ditt barndomshem består. Allt får inte suddas bort som om det aldrig har funnits.

Men en ny tid kommer. Ett nytt land, nytt språk, nya människor och ett demokratiskt samhälle väcker nytt hopp om en andra chans till ett liv som du en gång hade. Sakta men säkert gör du sig hemmastadd och skaffar dig nya kompisar. Denna gång ristar du dock inte in några namn i en bänk för det skulle göra för ont att förlora igen; smärtan gör sig påmind allt för ofta för att våga släppa in och våga njuta fullt ut.

En tidig morgon när solens armar smyger sig in i rummet mellan persiennerna och kittlar ditt ansikte tills du vaknar känner du att du börjar trivs i det nya landet, ditt nya hem. Men kort därefter kommer tornadon som rycker upp de tunna rötter du just planterat. Du får avslag på din asylansökan och måste lämna landet, men var lugn bara, staten ger dig ekonomiskt bidrag för att återvända.

Ännu en bomb har raserat tillvaron och det värsta av allt är att du måste återvända till ditt otrygga barndomshem och den demolerade lekplatsen. Där, i ditt hemland, är ditt nya liv, i ruinerna av ditt gamla liv.

Inget är sig likt längre; ur askan ska du bygga ett nytt hem. Finns det inget kvar från förr som kan värma ditt hjärta? undrar du. Du går till lekplatsen med vindens sorgsna klagovisa tjutande i öronen, grusets knaster som ekar bland ruinerna, och plötsligt stannar dina steg. Där är den, mirakulöst nog. Den flisiga träbänken.

Med en huttrande hand smeker du dina barndomsvänners inristade namn medan varma tårar strömmar nerför kinderna. Tack gode Gud för att du inte tagit bänken ifrån mig, tänker du; beviset på att detta en gång var en plats full av glädje och skratt.

Minnet av bästisarna som skulle vara dina kompisar för evigt känns levande igen. Minnet av kompisar, som i dag är döda.
Välkommen hem.