När vi talar om Seyfo 1915 handlar det ofta om historiska fakta, politiska beslut och antalet människor som miste livet. Men bakom varje siffra fanns en människa. En mor. En dotter. En syster. Ett barn.

Seyfo är inte bara en historisk händelse. För assyrier/syrianer/kaldéer, armenier och greker är det ett kollektivt sår som fortfarande påverkar generationer. Det är berättelsen om människor som förlorade sina hem, sina kyrkor, sina språk och sina familjer. Men det är också berättelsen om kvinnorna – de som ofta blev de tystaste vittnena till folkmordet.

Därför behöver vi ställa frågan: Varför angår Seyfo oss kvinnor?

Kvinnorna som bar folkets sorg

År 1915 utsattes assyrier, armenier och greker i Osmanska riket för systematiska massakrer, deportationer och förföljelser. Många historiker beskriver händelserna som ett av 1900-talets första moderna folkmord.

Hundratusentals människor miste livet. Byar brändes ner, kyrkor förstördes och familjer splittrades. Men kvinnornas erfarenheter har länge hamnat i skuggan av den stora historien.

I nästan alla krig och folkmord drabbas kvinnor och barn särskilt hårt när samhället bryter samman. Kvinnor förlorar inte bara anhöriga och hem. De tvingas ofta bära ansvaret för överlevnad, samtidigt som de själva lever med sorg, trauma och utsatthet.

Under Seyfo utsattes många kvinnor för förluster, våld, tvångsförflyttningar, fattigdom och psykiska trauman. Barn förlorade sina föräldrar, sina hem och sin trygghet. Många växte upp med minnen som de aldrig kunde sätta ord på.

När ett folk utsätts för försök att utplånas angrips inte bara människorna utan även deras framtid. Därför blir kvinnor ofta särskilt utsatta – eftersom de bär nästa generation.

Tystnaden efter katastrofen

Många kvinnor som överlevde Seyfo berättade aldrig om sina upplevelser.

Trauma skapar ofta tystnad. För vissa handlade det om rädsla för att återuppleva smärtan. För andra om skam eller en känsla av att inte bli trodda. Många överlevare bar dessutom på skuldkänslor över att själva ha överlevt när andra dog.

Många mödrar valde också att tiga för att skydda sina barn från det lidande de själva hade upplevt.

Men tystnaden försvinner aldrig helt.

Forskning om trauma visar att svåra upplevelser kan påverka flera generationer. Barn och barnbarn kan bära på oro, sorg och otrygghet utan att fullt ut förstå varför. Därför är det viktigt att tala om Seyfo – inte för att leva i bitterhet, utan för att förstå historien och skapa möjligheter till läkning.

Kvinnorna som bevarade livet

Samtidigt som kvinnorna bar på sorg blev de också bärare av hopp.

Det var ofta kvinnorna som förde vidare språket, tron, traditionerna och familjens berättelser. De uppfostrade barnen, höll samman familjerna och byggde upp nya liv i exil.

Trots förlusterna fortsatte de framåt.

Därför handlar Seyfo inte bara om död och förstörelse. Det handlar också om överlevnad, motståndskraft och människans förmåga att resa sig igen.

Att minnas för framtidens skull

I dag växer tredje och fjärde generationens assyrier upp långt från de byar där Seyfo utspelade sig. Många känner till ordet Seyfo, men inte alltid berättelserna bakom.

Om vi inte berättar historien riskerar den att blekna.

Minnet av Seyfo handlar inte bara om det förflutna. Det handlar också om framtiden. När världen glömmer folkmord ökar risken att nya övergrepp sker mot minoriteter och utsatta grupper.

Därför är minnesarbetet så viktigt.

Vad vi kan lära av andra folkgruppers minnesarbete

Efter Förintelsen arbetade judar över hela världen målmedvetet för att kommande generationer aldrig skulle glömma vad som hade hänt. Genom minnesmuseér, dokumentation, utbildning, forskning, filmer och överlevandes vittnesmål skapades en stark internationell medvetenhet om Förintelsen.

En viktig del av detta arbete var att låta de överlevande själva berätta sina historier. Genom personliga vittnesmål blev historien mänsklig och levande. Kvinnors berättelser om förlust, trauma, mod och överlevnad fick en central plats.

Även armenier och pontiska greker har under lång tid arbetat aktivt med att dokumentera sina erfarenheter genom forskning, kulturprojekt, minnesdagar, litteratur och internationella kampanjer.

Deras arbete visar att historiskt minne inte bevaras av sig självt. Det kräver engagemang, organisering och uthållighet över generationer.

Assyriska kvinnors viktiga uppdrag

Här har assyriska kvinnor en särskild möjlighet att göra skillnad.

Vi behöver dokumentera berättelser från mödrar, mormödrar och äldre generationer innan de går förlorade. Vi behöver skriva böcker, artiklar och skapa dokumentärer som synliggör kvinnornas erfarenheter.

Vi behöver också nå de unga genom skolor, kulturprojekt, sociala medier, poddar, konst och musik.

Genom samarbete med andra minoritetsgrupper kan vi dessutom stärka arbetet för mänskliga rättigheter, historisk kunskap och kampen mot folkmordsförnekelse.

Framför allt behöver vi våga tala om trauma, sorg och psykisk smärta. Läkning börjar när människor känner sig hörda.

Varför angår Seyfo oss idag?

Seyfo handlar inte bara om år 1915.

Det handlar om alla människor som fortfarande förföljs på grund av sin tro, kultur eller identitet. Det handlar om kvinnor och barn som än i dag drabbas av krig, fördrivning och våld.

När vi minns Seyfo försvarar vi också människovärdet.

Vi säger att minoriteter har rätt att existera. Att kvinnors lidande inte får tystas. Att historien inte får förnekas. Och att framtida generationer har rätt att känna till sitt ursprung.

Ett ansvar att bära vidare

Seyfo är inte bara våra förfäders historia. Det är också vårt ansvar.

Kvinnor bär inte bara liv. De bär minnen, berättelser och erfarenheter som formar kommande generationer.

Om kvinnors röster tystnar riskerar också historien att tystna.

Men när kvinnor berättar lever minnet vidare.

Låt oss därför bli röster för dem som aldrig fick tala. Låt oss föra berättelserna vidare till våra barn och barnbarn – inte för att leva i bitterhet, utan för att försvara sanningen, människovärdet och framtiden.

Så att Seyfo aldrig glöms.