En hyllning till min mor

Med denna text vill jag minnas och hedra min mamma på årsdagen av hennes bortgång.

Sov gott, min son, sa hon med ett brett leende och stängde dörren efter sig. Jag minns orden och sättet hon sa det på. Jag minns sovrummet som var fyllt av hennes kärlek och värme. Jag minns den starka känsla av trygghet som omfamnade mig av hennes blotta närvaro. Det sägs att det finns ett speciellt band mellan en mor och den äldste sonen. Och jag är beredd att hålla med om det. Min mamma levde ut definitionen av genuin och villkorslös kärlek som jag alltid kände av fram till vuxen ålder. På samma sätt som hon visade kärlek till sina barn, uttryckte hon ständigt kärleken till sina rötter. Till sina förfäders mark. Till hemlandet Assyrien. 

Fehime Danho, dotter till Mirza och Zaro Demir dbe Khačo/Mirzake, föddes år 1967 (ett år äldre i passet) i byn Anhel (Enhil), Turabdin. Hon emigrerade tillsammans med sin familj till Sverige på 70-talet, likt många andra assyrier från Turkiet, och bosatte sig i sörmländska Eskilstuna. Här gick hon i grundskolan och gymnasiet, samtidigt som unga Fehime snabbt blev engagerad inom den assyriska rörelsen, i synnerhet i Assyriska föreningen i Eskilstuna. I det nya landet gifte hon sig i tidig ålder med Fikri Danho dbe Kahya och kort därefter kom jag till världen, för att sedan bli storebror till Daniel och Nathalie. 

För oss som är uppvuxna inom den assyriska rörelsen sitter ord som ”Assyrien”, ”Bethnahrin”, ”huyodo”, ”ursprungsbefolkning” och ”umtho” naturligt i benmärgen. Det var uttryck man fick höra både i föreningen och i hemmet. Vi fick bland mycket annat lära oss att våra förfäder grundade världens första civilisationer. Och just hemmet brukar ju ses som ett barns första skola. Det visade sig stämma även i mitt fall. Min mamma kom nämligen att spela en nyckelroll i mitt identitetsskapande som ung. 

För min mamma var de tusenåriga rötterna en viktig del av hennes identitet. Det var viktigt för henne att förklara för icke-assyrier vilken uråldrig folkgrupp hon tillhörde. Detta överförde hon även till mig. Hon medvetandegjorde mig som ung gällande min etniska/nationella identitet och gav mig kunskaper om vår kultur, våra traditioner och vår historia. Medan det var vanligt att andra inom vår folkgrupp identifierade sig utifrån sin kristna tro, var det tydligt för mig redan som barn att jag inte var kristen arab, kurd eller turk. Inte heller var jag ”kristen från Turkiet”. Nej. Jag var assyrier. Från regionen Turabdin, i landet Assyrien. Som en gång var civilisationens vagga.

Jag minns den dagen så väl. Vi var på väg till min skola i Eskilstuna för att gå på utvecklingssamtal, när min mamma på vägen dit drog en spontan historielektion för mig. Det var inte första, och inte heller sista gången jag skulle få en sådan informell undervisning. ”Assyrierna mördades, Michael. Förövarna var muslimska araber, turkar och kurder, som tillsammans nästan utplånade det assyriska folket.” Jag tittade på mamma med en seriös blick och nickade medan vi promenerade mot skolan. Mamma såg ofta nöjd ut när hon talade till mig, ungefär som att hon kände att hennes budskap nådde fram till mig. Vilket de också gjorde.  

Så kunde ett vardagligt samtal se ut mellan oss. Mellan mor och son. 

Samtalen i köket, i vardagsrummet, i bilen. I simhallen och i stan. De formade mig. Min mamma sådde ett frö i mitt hjärta redan som spädbarn som bidrog till att jag utvecklade en kärlek till min folkgrupp, till mitt hemland Assyrien. Det handlar inte om någon form av etnocentrism, att den assyriska etniciteten skulle vara överordnad någon annan. Nej. Det handlar om att känna en genuin kärlek till sina rötter, till sin kultur och sina traditioner utan att för den delen förminska andra folkgrupper och kulturer. 

För hur kan man som människa inte känna sympati för en folkgrupp vars existens är och har varit hotad sedan det assyriska imperiets fall, en folkgrupp som utsatts för konstanta förföljelser samt mass- och folkmord?

Det var berättelser fyllda av barbarier och brutaliteter jag fick höra av såväl min mamma som min mormor under hela min uppväxt, likt många andra assyriska barn. Förutom folk- och massmorden, minns vi tvångskonverteringarna och fördrivningarna. Vi minns flera hundra år av förtryck. Man talar om ett kollektivt trauma, som överförs likt en oavbruten kedja, från generation till generation.

Vår folkgrupps oskiljbara etniska identitet var något av en helig fråga för min mamma. 

Ha ’amo na! (vi är ett folk!) kunde min mamma bestämt utbrista under en pågående diskussion med personer som hade andra åsikter om vår etniska/nationella identitet. Min mor var starkt färgad av denna grundpelare inom den nationella assyriska ideologin; att vi etniskt är assyrier från Assyrien, en och samma folkgrupp, oavsett religiösa, geografiska och språkliga/dialektala skillnader. Ett folk, ett språk, en nation.

En kaldeisk assyrier är inte mindre assyrier än en person som tillhör österns kyrka, och mamma själv som tillhörde den syrisk-ortodoxa kyrkan är varken mer eller mindre assyrier än någon som tillhör något annat kristet samfund. Man ska inte blanda ihop etnicitet och nation med tro, resonerade min mamma. Vi får inte glömma att det idag även finns assyrier som ser sig själva som sekulära, och som därmed inte vill förknippas med någon kyrka. Min mamma uttryckte dock en glädje och stolthet över att vara en syrisk-ortodox trosbekännare, medlem i en av världens äldsta apostoliska kyrkor, samtidigt som hon var en stolt assyrier, dotter av Assyrien, en av världens äldsta nationer. 

Så som min mamma värnade om sin assyriskhet och betonade vikten av att värna om vårt assyriska arv och våra assyriska rötter, var hon även en stark förespråkare av integration. Min mammas svenska var perfekt (utan någon som helst brytning), hon sjöng till svenska klassiker när hon utförde hemsysslor när jag var liten på 90-talet, och hon umgicks med svenska vänner. Parallellt med detta var det också viktigt för henne att inte låta assimileringen smyga sig på och knacka på dörren. Denna balansgång karaktäriserade min mamma. Hon inspirerade mig till att kunna vara både svensk och assyrier. Hon visade med sina värderingar, handlingar och med sin retorik att det är fullt möjligt att vara med och bygga upp det svenska samhället, fira svenska högtider, stå upp för svenska värderingar – och samtidigt ha en fortsatt stark koppling till sina assyriska rötter.

Min mamma kände på senare år en stark hemlängtan och hade som dröm att få åka tillbaka och besöka sin hemby Anhel för första gången sedan hon lämnade sitt färdenesland, och hade konkreta planer på att förverkliga sin dröm. Tyvärr fick mamma aldrig chansen att förverkliga den, då hon hastigt gick bort efter en kort tids sjukdom 17 april 2024, i Stockholm, endast 56 år gammal. Alldeles för tidigt. Alldeles för ung. Sankt Georgis syrisk-ortodoxa kyrka i Norsborg var fylld av sörjande människor på begravningsceremonin som ägde rum den 23 april, när vi tog ett smärtsamt farväl av en kvinna som betydde mycket för så många människor.

Mitt i det ofattbara, att min mamma inte finns med oss idag, att jag inte kan ha de där samtalen med henne längre, att jag inte kan hålla om henne eller skratta med henne – mitt i denna bottenlösa sorg och oerhörda smärta, så känner jag en tacksamhet över att vara hennes son, att jag kan kalla just henne för min mamma.

Tack för att du gav mig en identitet, så att jag idag känner mig stadig och trygg i den. Tack för att du lärde mig som barn vad den assyriska kampen handlar om. Tack för att du lärde mig om mina rötter, och för att du berättade för mig om vem jag är. 

Men framförallt – tack för den mamma du faktiskt varit. Jag är övertygad om att du ler och är glad över att jag valt att skriva och publicera denna text i den tidning du själv växte upp med och värdesatte högt. 

Nu är det min tur att säga, sov gott, älskade mamma. Tills vi ses igen.