I ett av de traditionella stenhusen innanför Sur-murarna i Diyarbakır föddes Naum Faiq (Naum Elias Yaqub Palakh). Han var inte bara poet och journalist, utan även språkvetare, pedagog och kulturell organisatör. Född 1868 i Diyâr-ı Bekr växte Faiq upp i en flerspråkig stadsmiljö där han behärskade syriska (assyriska), osmansk turkiska och arabiska. Denna språkliga mångfald formade hans intellektuella värld och lade grunden för den kulturella enhetstanke som senare skulle prägla hans arbete.
Hans tidiga utbildning i Diyarbakır gav honom en djup förståelse för både den syrisk-ortodoxa gemenskapens strukturer och det osmanska rikets pluralistiska samhällsordning. Därför växte hans idéer inte fram ur abstrakta ideologiska teorier, utan ur de konkreta erfarenheterna av stadslivet omkring honom.
Under sina år som lärare kom Faiq i nära kontakt med utbildningsfrågorna inom de syrisk-assyriska samhällena i Diyarbakır och dess omgivningar. Hans arbete handlade inte enbart om pedagogik, utan också om att bygga kulturell medvetenhet. För Faiq var bevarandet av språket en existentiell fråga. Han sammanställde ordböcker, samlade uttryck och producerade undervisningsmaterial för att säkerställa att assyriskan inte skulle marginaliseras i den moderniserade världen.
Dessa insatser blev en källa till intellektuellt självförtroende för den syrisk-assyriska ungdomen i regionen. Ur ett stadshistoriskt perspektiv innebar hans arbete inte bara ett bidrag till den skrivna kulturen, utan också ett bevarande av Diyarbakırs mångkulturella minne.
Efter 1908 blev Faiq allt mer framträdande inom pressen. Med tidningen Kawkab Madnho, som han började ge ut 1910, blev han en viktig röst för ett kulturellt uppvaknande med Diyarbakır som centrum. Tidningen förespråkade enhet bortom konfessionella skiljelinjer och syftade till att samla syriska, assyriska och kaldéiska grupper kring en gemensam historisk identitet.
Dess inflytande stannade inte vid läsekretsen. Publikationen skapade också utrymme för diskussioner om identitet, språk och utbildning i stadens intellektuella kretsar. På så sätt blev Diyarbakır inte bara Faiqs födelseplats, utan även ett centrum för hans idévärld.
Poesin och staden
Faiqs poesi har en särskild betydelse i relation till Diyarbakır. Hans välkända uppmaning ”Vakna, Assyriens son, vakna!” uttrycker tanken om ett kollektivt uppvaknande, men bär samtidigt på smärtan av separationen från hemlandet.
I hans texter framträder Diyarbakır inte enbart som en geografisk plats, utan som en grundläggande källa till minne och identitet. Hans verk utgör därmed ett symboliskt lager ovanpå stadens materiella struktur. Om stadens minne lever både i dess stenar och dess texter, kan Faiqs skrifter ses som en del av Diyarbakırs osynliga arkiv.
Stadens minne och platsens betydelse
Ett stadsminne är inte bara summan av historiska händelser. Det är det gemensamma minne som lever i stenarna, gatorna, gårdarna, dörrklapparna och namnskyltarna. Sambandet mellan stadens fysiska miljö och dess kollektiva minne är ömsesidigt: platser formar människor, och människor ger platser mening.
När ett hus förfaller eller försvinner handlar det därför inte bara om att en byggnad går förlorad. Det innebär också att en berättelse, en kulturell kontinuitet och en social förbindelse skadas.
Naum Faiqs hus i Sur-distriktet i Diyarbakır, som idag till stor del ligger i ruiner, står i centrum för denna diskussion. Huset är mer än platsen där en författare tillbringade sin barndom. Det är en konkret minnesplats som förkroppsligar stadens mångkulturella historia och knyter an till en av de intellektuella strömningar som låg bakom det syrisk-assyriska uppvaknandet.
Men utan långsiktigt skydd och ett offentligt ansvarstagande förblir detta minne sårbart.
Denna artikel vill undersöka hur stadens kollektiva minne formas, skadas och kan göras hållbart genom exemplet med ett enda hus. Samtidigt sätts Diyarbakırs situation i relation till andra städer där framstående personers liv och arv har integrerats i det urbana landskapet.
Platsens vittnesmål
Sur i Diyarbakır är en flerskiktad stadsmiljö där armenier, assyrier, kurder, turkar och araber har levt sida vid sida under århundraden. De svartbasaltbyggda gårdshusen, de smala gränderna, kyrkorna, moskéerna och karavanserajerna är inte bara arkitektoniska element – de är materiella spår av ett gemensamt liv.
Naum Faiqs hus är en del av denna väv. Det var här han växte upp i en flerspråkig och mångkulturell miljö som lade grunden för hans intellektuella utveckling. Ur stadens minnesperspektiv utgör huset en mötespunkt mellan en individuell biografi och ett kollektivt historiskt arv.
Städer minns inte bara sina intellektuella och konstnärer – de gör dem också synliga genom sina rum. Gatunamn, museihus, monument och kulturcentra är alla sätt att föra minnet ut i det offentliga rummet.
Att en gata i Diyarbakır en gång bar namnet ”Naum Faik Palak” är ett symboliskt uttryck för detta minne. Men en namnskylt är inte tillräcklig. För att stadens minne ska vara hållbart krävs fysiskt bevarande, offentliga berättelser och integration i utbildning och kultur.
Från namn till museihus
Ett av de mest effektiva sätten att göra stadens minne hållbart är att bevara de platser där betydelsefulla personer levt och ge dem en offentlig funktion.
Victor Hugo – Paris
I Paris är Victor Hugos tidigare bostad idag ett museum öppet för allmänheten. Huset bevarar inte bara minnet av en författare utan synliggör också de litterära grunderna för den franska nationella identiteten. Tack vare kulturarvspolitik och offentligt ansvar har bevarandet blivit långsiktigt hållbart.
Franz Kafka – Prag
I Prag fungerar Franz Kafkas födelsehus som ett kulturellt och turistiskt centrum. Kafkas teman om främlingskap och identitet läses i relation till stadens historiska erfarenheter, vilket skapar en länk mellan litteratur och urban historia.
Ahmet Hamdi Tanpınar – Istanbul
I Istanbul hålls Ahmet Hamdi Tanpınars minne levande genom museer och kulturinstitutioner. Hans tankar om staden och tiden kopplas direkt till stadens historiska identitet och visar hur intellektuellt arv kan integreras i kulturpolitik och stadsutveckling.
Ziya Gökalp – Diyarbakır
I Diyarbakır har Ziya Gökalps födelsehus restaurerats och omvandlats till museum. Detta visar hur olika historiska gestalter kan behandlas på olika sätt i det urbana minnet. Medan ett hus restaureras och får nytt liv, lämnas ett annat att förfalla. Stadens minne är ofta selektivt.
Selektivt minne och tyst förfall
Det kollektiva minnet är inte alltid inkluderande. Vilka personer som uppmärksammas och vilka byggnader som bevaras avgörs ofta av politiska, ekonomiska och sociala maktförhållanden. Detta blir särskilt tydligt i städer med en mångkulturell historia.
Att Naum Faiqs hus har förfallit kan inte enbart förklaras genom ägandefrågor. Det hänger också samman med den syrisk-assyriska befolkningens minskning i regionen och den omfattande diasporan. När de samhällsaktörer som bär minnet försvagas blir även minnet självt mer sårbart.
Ett hållbart stadsminne kräver däremot ett pluralistiskt synsätt. Om Diyarbakırs armeniska, assyriska, kurdiska, turkiska och arabiska minnen inte betraktas tillsammans riskerar stadens historia att reduceras till en ensidig berättelse. Därmed går en del av dess historiska rikedom förlorad.
Förslag för ett hållbart bevarande
Med utgångspunkt i Naum Faiqs hus kan följande åtgärder bidra till ett mer hållbart stadsminne:
- Offentligt övertagande och restaurering – att övervinna juridiska hinder och restaurera byggnaden med respekt för dess ursprungliga karaktär.
- Museihusmodell – att omvandla huset till ett forsknings- och kulturcentrum tillägnat syrisk-assyrisk kultur.
- Stadsbibliotek för utbildning och kunskap – ett eller flera bibliotek som möter behoven hos en växande befolkning.
- Forsknings- och arkivcentrum – att komplettera den fysiska platsen med digital dokumentation och arkivering.
- Konstcentrum och galleri – att utveckla gemensamma projekt tillsammans med den syrisk-assyriska diasporan.
Dessa åtgärder syftar inte bara till att rädda en byggnad, utan också till att bevara en kulturell kontinuitet.
Huset, diasporan och tanken om återvändande
Naum Faiqs liv sträcker sig från Diyarbakır till USA och speglar en större diasporaberättelse. Husets ruiner kan ses som en rumslig metafor för denna separation. Tomrummen mellan stenarna motsvarar de kulturella tomrum som migrationen lämnat efter sig.
Men minnet försvinner aldrig helt. Det kan återuppbyggas. Stadens kollektiva minne handlar inte bara om att bevara det förflutna, utan om att föra det vidare till framtiden. När ett hus restaureras är det inte bara väggarna som återuppstår – även berättelserna får nytt liv.
Från ett hus till en hel stad
Naum Faiqs hus i Diyarbakır är ett starkt exempel på både sårbarheten och potentialen i stadens kollektiva minne. Byggnaden bär spåren av ett folks kulturella uppvaknande. Att bevara den innebär inte bara att skydda det syrisk-assyriska arvet, utan också att värna Diyarbakırs mångfacetterade historia.
När stadens minne görs hållbart kan staden inte bara minnas sitt förflutna – den kan också försonas med det och föra det vidare till kommande generationer. Annars återstår endast ett tyst minne som vandrar bland ruinerna.
Diyarbakırs stenar talar fortfarande.: Frågan är om vi väljer att lyssna.
Om författaren:
Nesrin Aykaç är född i İzmir, där hon fortfarande är bosatt. Hon är journalist, författare och poet. I sin hemregion Mardin har hon varit verksam som frilansskribent och krönikör. Hennes texter har publicerats i tidningarna Mardin Söz, Mardin Life och Mardin Haber, samt i flera nationella tidskrifter.
Aykaç har gett ut två poesisamlingar och en bok med minnen och essäer. Hennes verk fortsätter att publiceras på olika plattformar och i litterära tidskrifter, både i Turkiet och internationellt. Hon skriver på både turkiska och engelska.
