Efter en resa för livet satt jag tillsammans med en nära vän och reflekterade över hur privilegierade vi är som fått bevittna det vi sett den senaste veckan, vilket inspirerade mig att skriva denna text. Just nu sitter jag i tryggheten av min lägenhet i Sverige och skriver, men jag befinner mig bara fysiskt i Södertälje. Mentalt, emotionellt och andligt är jag fortfarande kvar i våra förfäders berg.
Från de vackra landskapen som omfamnar våra kloster och kyrkor till höjderna i Hakkaribergen påminde denna resa oss om vår religiösa och nationella viljestyrka och överlevnadsförmåga. Det är tydligt att gruppen som anlände till Turkiet inte är densamma som nu återvänder till Sverige, Tyskland och Grekland. Vissa delar av oss dog och ligger nu begravda vid sidan av våra förfäder, medan andra delar inom oss återupplivades, och vi visade att vår berättelse lever och inte längre ska betraktas som en forntida saga. Alla, som jag nu väljer att kalla fantastiska vänner, har brutit ett bittert familjemönster av frånvaro i vårt hemland, och vi hoppas kunna gå mot ljusare tider.
Liknelsen som gavs till mig var den om att ta sitt första vaccin: i början gör det ont, men med tiden börjar man läka. Jag tror att detta är ett sunt förhållningssätt för en fortsatt närvaro i dessa vackra assyriska landskap.
Mitt familjehem låg på andra sidan av en enorm bergskedja och en landsgräns. Trots det kände jag mig ständigt hemma. Jag fick vara en del av andras resor, där de för första gången återvände till mark som stulits från deras familjer. Det väckte starka och blandade känslor, men jag är djupt tacksam över att ha fått dela den stunden med dem.
Vi hann med allt från besök i familjehem och byar, snöbollskrig i Asheetha, efterlämnade flaggor i Esfes, motiverande ord i Dayro d’Zafran och böner i kyrkor som troligen inte hört en kristen röst på över 100 år. Detta får bli en metafor för den resiliens vårt folk visat genom historien. Denna tunga historia fick vi äran att representera och bära vidare, vilket vi gjorde galant. Än mer speciellt var det att få fira påsk i Hakkari. Uppståndelsen, i all dess ära, framträdde på flera sätt, och jag kommer att minnas denna påsk resten av mitt liv.
Jag kände hur vi alla, oavsett egen benämning eller kyrkotillhörighet, fann en otrolig samhörighet. Väldigt snabbt blev det tydligt hur vi har fler likheter än olikheter, både som individer men framför allt som nation. Så fort vi landade i Diyarbakir kände jag en “vi mot dem”-mentalitet kicka in. Det ligger troligen generationer av trauma bakom denna känsla, men det fina var att vi ganska snabbt kunde slappna av som grupp sinsemellan. Vi var inte längre örebroare, stockholmare, göteborgare, syrianer eller assyrier. Vi var ett. Lärdomen är att när vi fokuserar för mycket på oss själva mår vi inte bra. Vi skapar interna klyftor i brist på ett externt hot; diasporan har tyvärr denna effekt. Därför var denna resa mer än bara ett gott minne. Vi som har upplevt resan är nu en källa till ljus för våra närstående. Alla historier vi nu har att dela med oss av till nära och kära kan förhoppningsvis inspirera till att rikta vårt fokus mot det som är viktigt för vår överlevnad, vår nation. Jag vet att jag kommer att göra det med ett stort leende på läpparna, med alla fina upplevelser jag har och de fantastiska människor jag mött på vägen.
Vi hoppas kunna inspirera andra assyrier, oavsett benämningar, liksom våra kyrkor, att enas, göra en insats och återta det som fortfarande finns kvar.
Stort tack till UAS, i synnerhet Thomas Tamras och Ninve De Basso.
