Efter tusentals år i Mesopotamien riskerar assyrier/suryoye att förlora sin historiska kontinuitet. Utan långsiktigt kollektivt skydd – i hemlandet eller i diasporan – hotas kontinuiteten hos ett av världens äldsta folk.

I dag lever omkring 80 procent av oss utanför våra områden i Irak, Syrien, Turkiet och Iran. Vi lämnade inte främst för att söka rikedom eller äventyr, utan därför att krig, förföljelser, diskriminering, otrygghet och politisk maktlöshet under generationer gjort ett värdigt och stabilt liv allt svårare.

Utvecklingen är redan tydlig. Snart kan det finnas fler suryoye i Sverige än i hela Mellanöstern.

Det som nu hotar suryoye handlar därför om mer än migration. Det handlar om den gradvisa upplösningen av ett av världens äldsta folk från den mark där vår civilisation en gång uppstod.

Det som gör utvecklingen svår att förstå för omvärlden är att den sällan framträder som en enskild katastrof. Världen uppmärksammar ofta folkmord först när de sker öppet och dramatiskt – genom massakrer, krig eller plötsliga etniska rensningar.

Men folk kan också försvinna långsamt – och sällan över en natt.

Först försvagas deras rättigheter, institutioner och trygghet. Därefter följer migration, demografisk kollaps och till sist upplösningen av själva den historiska närvaron.

Folk försvinner genom markförluster, försvagade institutioner, permanent otrygghet och en ständig utflyttning av unga generationer som inte längre ser någon framtid i sitt hemland.

Vi har i praktiken tömts i Turkiet, och i Irak och Syrien fortsätter utvecklingen. Assyrier/Suryoye saknar fortfarande långsiktiga säkerhetsgarantier, verklig politisk representation och stabilt institutionellt skydd i flera av sina historiska områden. I praktiken är vi ofta beroende av starkare politiska aktörer, miliser eller regionala makter för vår överlevnad.

För statslösa folk skapar detta en särskild utsatthet. Utan egen politisk makt, territoriellt skydd eller egna institutioner blir även den mest grundläggande kontinuiteten skör.

Samtidigt har många av oss byggt framgångsrika liv i Europa, Nordamerika och Australien. Diasporan kan bevara språk, traditioner och identitet under lång tid. Men ingen diaspora kan på egen hand ersätta ett levande historiskt hemland.

Historien visar detta tydligt. På bara några generationer tappade många emigrantgrupper i USA både språk och stark kulturell koppling till sina ursprungsländer. För statslösa folk kan processen gå ännu snabbare, eftersom det saknas en stat, ett territorium och institutioner som kontinuerligt förnyar identiteten mellan generationerna. Till detta ska också läggas att vi är geografiskt utspridda över stora delar av världen och saknar ett tydligt demografiskt centrum även i diasporan.

En civilisation är inte bara människor. Den är språk, minne, kultur, traditioner, heliga platser och den levande kopplingen mellan folk och land. Denna förankring formas och förs vidare genom skolor, arbetsliv, lokalsamhällen och social gemenskap.

I längden kan sådan kontinuitet bara överleva genom någon form av varaktigt kollektivt skydd:

  • genom självständighet,
  • federalt självstyre, eller
  • minoritetsstatus inom fungerande rättsstater.

Därför är det också avgörande att suryoyes politiska rörelser, oavsett ideologiska eller organisatoriska skillnader, ytterst verkar för någon av dessa vägar.

Utan detta kan även mycket gamla civilisationer försvinna tyst.

Frågan är därför inte bara om suryoye kan överleva fysiskt. Frågan är om vi kan fortsätta existera som ett folk med levande förankring i Mesopotamien – eller om vi gradvis kommer att överleva enbart som diaspora och till slut som minne.

Michael Merdoyo är kandidat till Stockholms regionfullmäktige för Medborgerlig samling

De åsikter som uttrycks i denna text är skribentens egna och delas inte nödvändigtvis av Huyada. Vi ger plats åt olika röster i det assyriska samfundet och välkomnar en öppen och respektfull debatt.