När AI och techjättarna driver världen framåt i full fart väljer kyrkan, som så många gånger tidigare, att stanna upp, blicka tillbaka och bidra med perspektiv. Detta visas tydligt genom påve Leo XIV:s encyklika Magnifica Humanitas, som betonar hur AI inte får tillåtas omdefiniera det människovärde som redan är oss givet av Gud. Tätt inpå hör vi i öst efterlängtade ord från den nye patriarken i Kaldeiska katolska kyrkan, Mar Paulus III Nona.

I ett av sina första tal nämner Mar Paulus III hur den Kaldeiska kyrkan blickar tillbaka på sina rötter och hittar gemenskap med österns kyrkor, i synnerhet Österns assyriska kyrka och Österns gamla kyrka. Inget nytt för den pålästa; eftersom vi inte bara delar samma lidande, tradition, historia och liturgi; utan även en gemensam teologi om Jesu natur. Denna kristologi som länge skiljt oss – både som folk och kyrka – har sedan 1994, efter mötet mellan dåvarande påve Johannes Paulus II och patriark Mar Dinkha IV, i stor utsträckning övervunnits genom en gemensam kristologisk deklaration. En bro byggdes mellan den Katolska kyrkan och Österns assyriska kyrka. Denna bro rustas idag upp och byggs vidare på av de tre sittande överhuvuden: påve Leo XIV, Mar Awa III och Mar Paulus III.

 

”Whatever our Christological divergences have been,“ reads a passage from the 1994 Declaration,  ”we experience ourselves united today in the confession of the same faith in the Son of God who became man so that we might become children of God by his grace.“

Johannes Paulus II och Mar Dinkha IV, 1994.

 

Innebörden av denna enighet är att anklagelsen och termen nestorianer inte längre kan användas för att svartmåla Österns assyriska kyrka utan att samtidigt visa på användarens ignorans i frågan. Som följd bör anklagelse då mötas av en berättigad polemisk attack av cirka 1,2 miljarder katoliker som då anklagas för detsamma.

Det vore fel att förminska vikten av dessa frågor som skiljer oss, det är inte mitt mål. Vad jag istället vill är att vi reflekterar över vad som är primära frågor och vad som är sekundärt. Dialogerna får inte sluta, däremot bör splittringen göra det. Jag vill inte att vi suddar ut våra skillnader, utan jag vill att vi ser på dem för vad de är. I vissa fall, berikande, i andra fall en möjlighet för lärdom.

“The split of the Christian church is a big mistake, a blasphemy of the Holy Spirit and an ignoring of the existence of Christ who promised: “… the gates of hell will not prevail against it.” (Mt 16:18)

H. Mor Ignatius Zakka I Iwas, Patriark av Antiokia, 1995

Kan vi exempelvis förvänta oss en kamp om att återta de kyrkor i Hakkari som tillhör Österns assyriska kyrka; som under turkiskt styre har smutskastats med termen nestorilar och inte erkänts sina rättigheter? Det hoppas jag då Mar Paulus III, vidare i sitt tal, nämner hur han blickar framåt på samma sätt som han blickar bakåt, i gemenskap. Detta är självklart en av många frågor som bör bemötas på flera fronter, både politiskt, humanitärt och även kyrkligt.

Som ett statslöst folk behöver vi ofta vända oss till kyrkan för tydligt ledarskap och enande. Historiskt har det stundtals visat sig vara en fallgrop, idag ser jag på detta med hopp. Därför är dessa närmanden av österns kyrkor en viktig överlevnadsfråga för oss som nation. Avståndstagande från kyrkan ser vi i väst har varit ett misslyckat projekt, låt oss inte investera vår tid och energi i samma misstag.

Vad är då lärdomen? Tydligt framgår det att våra skillnader kommer användas emot oss, låt oss då inte beväpna våra fiender med våra handlingar. Ovan nämnda är för mig inspiration; trots 1500 år av att vara oense kan vi med rätt inställning, mod och arbete enas. Dessutom hoppas jag att vi i en era av polarisering, påspädd av sociala medier, tar inspiration från kyrkan; stannar upp och tänker till.

Detta är högt ställda krav på våra kyrkor, organisationer, partier, men främst på oss som individer, att konstant påminna varandra; om att våra skillnader är ytan, och det vi har gemensamt är djupet. Jag gör nu som Mar Paulus III och blickar framåt. Det gör jag med tro, hopp och kärlek, och störst av dem är kärleken. (1 Korinthierbrevet 13:13)