Svante Lundgren skriver och redogör om de olika dagar som Seyfo högtidlighålls av det assyriska folket.

 

Dramatiska historiska händelser brukar få egna dagar i kalendern då de uppmärksammas. De flesta länder har en nationaldag eller självständighetsdag kopplat till nationens historia; Norges syttende mai har länge firats storstilat medan Sveriges nationaldag, 6 juni, blev helgdag så sent som 2005. Den 9 maj firas i Ryssland som segerdagen och inom Europeiska unionen som Europadagen – båda till minne av att Nazityskland kapitulerade den 9 maj 1945 vilket innebar slutet på det andra världskriget för Europas del.

Folkmord och förödande massakrer uppmärksammas på sina egna dagar. Den nazistiska judeutrotningens offer hedras i Israel på Jom ha-Shoa (som enligt den judiska kalendern infaller i april-maj) och i många andra länder, däribland Sverige, den 27 januari, Förintelsens minnesdag. Den senare dagen är vald för att Röda Armén befriade Auschwitz den 27 januari 1945. Den israeliska dagen infaller på årsdagen för upproret i Warszawa-gettot 1943.

Det assyriska folkmordet, Seyfo, är en händelse av den betydelsen att den absolut bör uppmärksammas på en bestämd minnesdag. Frågan är bara vilken dag det i så fall skulle vara. Också när det gäller den saken finns det ingen samstämmighet bland assyrierna.

Den 24 april

Många som läser detta tänker kanske i detta skede att mitt resonemang är märkligt: det finns ju redan en Seyfodag, den 24 april. Riktigt så enkelt är det dock inte.

Den 24 april har i mer än hundra år uppmärksammats som minnesdagen för det armeniska folkmordets offer. Dagen valdes för att många ledande armeniska intellektuella arresterades i Konstantinopel den 24 april 1915. Detta har ofta – men felaktigt – setts som inledningen till det armeniska folkmordet. I själva verket avväpnades och avrättades armeniska soldater i den osmanska armén redan i början av 1915 och i provinsen Van (i dagens östra Turkiet) började folkmordsåtgärderna redan tidigare i april 1915.

Trots den något haltande förklaringen till dagens betydelse så har den 24 april etablerats som det armeniska folkmordets minnesdag och den uppmärksammas stort varje år, både i Armenien och i den armeniska diasporan. I Jerevan går hundratusentals människor ut till det imponerande folkmordsminnesmärket Tsitsernakaberd och lägger ner blommor. I Los Angeles går tiotusentals till det turkiska konsulatet i en March for Justice. I Stockholm uppvaktar armenier vid Alma Johanssons grav på Skogskyrkogården.

I många länder, däribland Sverige, är det vanligt att assyrierna uppmärksammar Seyfo den 24 april. Detta är dock ingen gammal tradition utan etablerades i början av detta århundrade. Dagen har ingen koppling till det assyriska folkmordet.

Orsaken till att man på assyriskt håll så att säga hakat på den armeniska dagen är uppenbar. Om man vill få uppmärksamhet för folkmordet och nå ut medialt är det bra att göra gemensam sak med armenierna och få deras inkörda minnesdag att också handla om andra än armeniska offer för vad som inte minst i Sverige kallas ”folkmordet 1915”.

Andra dagar

År 1970 beslöt Assyrian Universal Alliance (AUA) att den 7 augusti skulle högtidlighållas som de assyriska martyrernas dag. Inte heller den dagen har någon koppling till Seyfo utan det är årsdagen för Simelemassakern 1933. I Sverige verkar praxis numera vara att den 7 augusti mer är en intern dag då man samlas i föreningarna, medan den 24 april är en dag då man på olika sätt försöker nå ut till allmänheten med information om det assyriska folkmordet. Man uppmärksammar förvisso folkmordet i föreningarna genom till exempel minnesstunder och föreläsningar, men dagen används också till att nå ut till allmänheten, till exempel genom debattartiklar med krav om att också den svenska regeringen, inte bara riksdagen, ska erkänna folkmordet.

Innan den 24 april hade fått den ställning dagen numera har diskuterades frågan om att Seyfo behövde en egen minnesdag vid sidan av den 7 augusti.

I Hujådå nr. 9/1998 kritiserade Ilhan de Basso, då ordförande för Assyriska Ungdomsförbundet och idag känd socialdemokratisk politiker, de assyriska kyrkorna (med undantag för den östassyriska kyrkan) för deras undfallenhet och passivitet då det gäller folkmordsfrågan. För att åtminstone lite gottgöra detta krävde han att kyrkan ”utser en officiell dag för att minnas offren”. 17 år senare gick hans önskan i uppfyllelse. Då beslöt den syrisk-ortodoxa kyrkan att inrätta en sådan dag, den 15 juni. Dagen är vald för att det var i medlet av juni 1915 som folkmordsåtgärderna mot de assyriska städerna och byarna i Tur Abdin satte i gång.

Det här initiativet möttes inte med jubel inom den assyriska rörelsen som avfärdade kyrkans beslut med förklaringen att ”det finns redan en minnesdag, den 24 april”.

I följande nummer av Hujådå (nr. 10/1998) ingick en engelskspråkig artikel om folkmordet av den ryske professorn Konstantin Matveev. I den föreslog han att den 16 oktober skulle bli en allmän assyrisk sorgedag. Orsaken är att det var den dagen 1914 som den osmanska armén inledde sina attacker på de assyriska byarna i Hakkaribergen.

Så här står vi. 24 april. 15 juni. 7 augusti. 16 oktober. Vi har en historisk händelse som drabbade assyrier oberoende av kyrkotillhörighet men som det idag inte finns någon samstämmighet om när man ska uppmärksamma.