När assyriska/suryoyo skrivs med latinska bokstäver riskerar vi att förlora mer än ord – vi riskerar att förlora vår historia och identitet. Detta skriver Zekiye Cansu i sin insändare.
Det assyriska/suryoyo språket har överlevt krig, förföljelser och generationer av migration. Men idag står det inför ett nytt hot – inte utifrån, utan inifrån vår egen diaspora.
Det assyriskaspråket är ett av världens äldsta levande språk. I tusentals år har vårt alfabet burit vår historia, vår tro, vår litteratur och vår identitet vidare från generation till generation.
Våra förfäder skyddade språket genom krig, förföljelser, folkmord och migration. Trots detta överlevde både språket och skriften.
Därför gör det ont att se hur vi idag, i tryggheten i diasporan, själva riskerar att försvaga vårt eget alfabet.
Allt fler väljer att skriva och undervisa assyriska med latinska bokstäver istället för med vårt eget skriftspråk. Särskilt oroande är att detta ibland drivs av personer som själva behärskar alfabetet – personer inom undervisning, forskning och språkets framtida institutioner.
Hur kan man tala om att bevara ett språk samtidigt som man gradvis ersätter dess alfabet?
Visst kan latinska bokstäver upplevas som enklare för unga som växer upp i Europa. Men ett språk är mer än bara uttal och kommunikation. Alfabetet är en del av ett folks själ. Det är nyckeln till vår historia, våra kyrkliga texter, våra böcker och vårt kollektiva minne.
Det assyriska alfabetet är inte bara gamla symboler. Det är en levande länk till en flera tusen år gammal civilisation – ett av Mellanösterns äldsta skriftspråk. Våra religiösa texter, dikter och historiska dokument har skrivits med detta alfabet i århundraden.
När vi ersätter det med latinska bokstäver förlorar vi inte bara skriften – vi förlorar en del av vår identitet.
Vi skulle aldrig acceptera att greker, armenier, araber eller hebreer övergav sina alfabet och enbart skrev sina språk med latinska bokstäver. Varför ska vi då acceptera det för vårt eget språk?
Om nästa generation endast lär sig språket genom latinska bokstäver riskerar vi att skapa generationer som inte kan läsa kyrkans texter, gamla manuskript eller traditionella böcker i original. De kanske kan tala språket, men de tappar kontakten med sitt historiska arv.
Det är särskilt bekymmersamt när denna utveckling drivs av utbildade personer och språkexperter – de som borde vara de första att försvara och stärka alfabetet. Det som framstår som en praktisk lösning idag kan visa sig bli en kulturell förlust imorgon.
Diasporan borde vara platsen där vi räddar vårt språk och vårt alfabet – inte platsen där det gradvis ersätts.
Att bevara alfabetet handlar inte om nostalgi eller motstånd mot modernitet. Det handlar om respekt för vår historia och ansvar för framtida generationer.
Vi behöver fler kurser, fler skolor och fler kulturella initiativ som lär barn och unga att läsa och skriva det assyriska alfabetet. Vi behöver stolthet över vårt arv – inte förenklingar som långsamt suddar ut vår identitet.
Ett folk som glömmer sitt alfabet börjar långsamt glömma sig självt.
Vårt språk har överlevt i tusentals år. Frågan är inte om det kan överleva – utan om vi väljer att låta det göra det.