Den pågående förstörelsen av assyriska kulturella föremål i Beth Nahrin chockar hela världen. Inget undgår IS-terroristers galna handlingar. 3000-åriga statyer och föremål i Mosuls museum, de bevingade och människohövdade assyriska tjurarna, Lamassu, Mosuls bibliotek och 10000 böcker och 700 manuskript, lämningarna av staden Nimrud förstörs, jämnas med marken, eller sätts i brand. Hur kan detta ske, varför denna barbari frågar sig många. UNESCO:s generaldirektör kallar detta en kulturell tragedi, tidningar publicera artiklar i ämnet, arkeologer jämrar sig och assyriska ungdomar sätter upp sina foton poserande framför en Lamassustaty i Brittish Museum. Ja, detta är ett kulturellt folkmord och vi kan inget göra, annat än att se på, antingen genom TV-rutan eller tidningar. Samtidigt befinner sig en stor del av det assyriska folket i flyktingskap, där barn inte får en skolgång och ungdomar inga jobb. Det är ett flyktingskap som kommer att påverka i flera generationer.
Vid närmare eftertanke, så är inte IS den enda förstöraren. Inte heller den värsta. I mer än två tusen år har det assyriska arvet varit föremål för destruktiva krafter. Och då tänker jag inte i första hand på mongolerna, osmanerna, araberna eller andra förstörare. Jag talar om den egna, den inhemska Förstöraren. Den som demonterat och förnekat det assyriska arvet i en strävan att radera det ur minnet. Det IS gör idag är delvis att fullfölja och fullborda det som vi själva påbörjat. IS är symboliskt en spegelbild av vår egen destruktiva sida. Nu, när vi kanske nått vägs ände, så beklagar vi vad som sker.
I en tidigare artikel (www.svt.se, 2015-03-03) försökte jag, utifrån den assyriske forskaren och historikern Sargon Donabeds analys påvisa att IS ägnar sig åt denna förstörelse i en strävan att bygga upp en egen nationell identitet. Genom att tillintetgöra andras förflutna så bygger de upp en egen framtid. Detsamma kan sägas att den Syriska Kyrkan gjort under lång tid. Genom att förneka banden till det förkristna byggdes en egen identitet upp. Ett helt onödigt projekt. En folkgrupp byggs inte upp av det andliga allena.
Så ofta jag kan låter jag mina barn lyssna på assyriska barnvisor. Bland dessa återfinns ”Beth Nahrin o Beth Nahrin,” som handlar om att återvända till en plats där kunskap, vishet och kultur byggdes upp. Men, snart finns varken de föremål, platser, eller städer kvar som barnen kan associera till. Och då kommer också sångerna att tystna. Vad finns det kvar att sjunga för? Vad finns det kvar att drömma om? Den egna vision som religionen målar upp har inte frälst någon. I alla fall inte i detta jordeliv. Snart tystnar också den sången när allt fler ungdomar lämnar tron. Nu när vi börjar inse detta har vi grävt vår egen grav, nämligen att lämna kommande generation både utan nationella och religiösa visioner.
Vi är idag en generation, som trots en uppväxt i väst, med all dess rikedom i form av kunskap och materiellt, inte lyckats ge våra egna barn en ny realistisk vision eller dröm. Utan stoff, hur kan vi då förvänta oss att barnen skall kunna sjunga? Konsekvenserna av våra egna val och handlingar kommer vi att förstå först när våra barn inte längre vill sjunga. Och utan reella objekt kan inte heller våra ord associera till något.
Begreppet kultur härrör från kultivera, dvs bruka, att använda, att göra något. Det syftar på ett aktivt handlande, att investera i nuet för att det skall ge skörd för framtiden. De forna assyrierna lämnade ett rikt kulturarv efter sig. Ett arv för hela mänskligheten. Även om själva riket gick under 612 fKr så har dess arv influerat andra kulturer. De föremål vi ser förstöras just nu är en del av detta arv. Att det gör ont i själen att se denna förstörelse är ett gott tecken på att vi känner samhörighet med det historiska arvet.
Men, att posera framför en Lamassustaty, á la ”I’ve been there,” bygger tyvärr inte upp en kultur. Att vara Sveriges mest företagsamma minoritet utan att ha en långsiktig vision där forsknings- och utbildningsinstitutioner byggs upp räddar inte heller en folkgrupp. Att läsa några akademiska poäng för att sedan återvända till ett förlegat tankesystem utan att förändra samhället inte bara bekräftar, utan det förstärker tidigare maktstrukturer.
Förhoppningsvis har vi inte kommit till vägs ände, utan att vi börjar bruka det arv vi fått ansvar att förvalta. Det enda som kan visa det är att vi börjar bruka vår kultur, med ansvar och långsiktigt handlande. För detta behövs nya tankar med nya tänkare och verktyg. De som inte aktivt deltar i detta kulturbygge bör åtminstone bistå med ekonomiska och materiella resurser. Kriser som det assyriska folket utstår idag kan utgöra grunden för en ny start. Det är genom att lyckas hantera och vara konstruktiva i aktuella kriser som civilisationer utvecklas.
Nästa år i Beth Nahrin!
