Armenier och assyrier är två gamla kulturfolk som levt i en orolig region och därför upprepade gånger blivit offer för förföljelser under sin historia. Det finns betydande skillnader mellan dessa folk, men också slående likheter.
”Armeniernas ögon äro nästan alltid stora, stora av tusenårig skräck.” Så skrev författaren Franz Werfel i sin klassikerroman ”De fyrtio dagarna på Musa Dagh.” Om upplevda hemskheter skapar stora ögon hos offren borde också assyriernas ögon vara stora. Ingen har väl mätt detta och när vi skriver historia är det ingen tävling i vem som har lidit mest.
Men armenier och assyrier har utsattheten och offerskapet i sitt DNA. Ofta har de förföljts av samma orsaker och av samma bödlar. Så var det under Seyfo och så har det också varit tidigare.
En orsak till förföljelsen har varit deras religion. Folkgrupper som försökt tvinga sin egen religion på de kristna armenierna och assyrierna har härjat i regionen och det har satt sina fruktansvärda spår. Armenierna brukar ju betraktas som världens äldsta kristna nation då landets kung år 301 införde kristendomen i sitt rike. Frågan är om inte assyrierna var före. Men de hade inget rike och ingen kung som kunde proklamera att landet nu var kristet. Men år 300 var en betydande del av assyrierna kristna. Hur stor del kan väl ingen med säkerhet säga.
Under lång tid spelade armenier och assyrier en ledande roll i kristenheten. Assyrierna hade viktiga lärosäten och inflytelserika teologer samt spred den kristna tron till Indien, Centralasien och Kina. Armenierna återigen gjorde en stor kulturell insats genom att bevara och översätta viktig litteratur. Vissa av kyrkofädernas skrifter och t.o.m. vissa av de antika filosofernas skrifter finns bevarade endast i armenisk översättning.
Genom persers, arabers, mongolers och turkars framfart blev dock både armenier och assyrier alltmer trängda och deras kulturella och religiösa betydelse minskade. De båda folken har dock inta bara förföljts av icke-kristna folk utan också svikits av kristna länder. Efter folkmordet utlovades armenierna självständighet och assyrierna åtminstone något slags autonomi av britter och fransmän men bägge folken blev gruvligt svikna.
Idag är villkoren för armenier och assyrier ganska olika. Sedan år 1991 finns det ett självständigt Armenien även om en majoritet av världens armenier bor i diasporan. Assyrierna saknar en egen stat och drömmen om något slags autonomi på Nineveslätten släcktes på de assyriska martyrernas dag år 2014 då terrororganisationen Islamiska Staten erövrade området.
Det man kan lära sig av både armeniernas och assyriernas historia är att aldrig ge upp. Islamiska Statens brutalitet är fruktansvärd, men också på Nineveslätten finns det en framtid efter att jihadisterna besegrats. Det självständiga Armenien har inte haft det lätt. Sjuttio år av Sovjetstyre har naturligtvis satt sina spår. Och den unga republiken hamnade snabbt in i krig – mot Azerbajdzjan. Armenien har en minst sagt problematisk relation till två av sina fyra grannländer: Azerbajdzjan och Turkiet.
Lärdomen är att kampen inte är över när självständigheten uppnåtts. Sen fortsätter kampen för att säkra sin plats i världssamfundet och för att bygga en demokratisk rättstat med yttrandefrihet och respekt för mänskliga rättigheter. Få se hur assyrierna klarar det när den dagen kommer. Om det sen sker år 2050 – vilket Ninos Aho trodde – eller om det sker tidigare.
Oberoende, assyrier och armenier har mycket att lära av varandra. Kampen för ett folkmordserkännande i Sverige visade att man får större genomslagskraft om man agerar tillsammans. Att Armeniens ambassadör väljer att tala då assyrierna firar sin nationalikon Naum Faiq är en utsträckt hand som vi i den assyriska rörelsen gärna tar.
Utmaningarna är de samma, låt oss möta dem tillsammans. Varmt välkommen, herr ambassadör.
