Har frasen ”Jesus av Nasaret” en betydelse som pekar mot Jesus närhet till forntida assyrisk religion? Det hävdar den internationellt framstående assyriologen Simo Parpola i en ny artikel. ”Jag ser det som säkert att Jesus var en ”nasurai”, invigd i den assyriska religionens hemligheter.”

I antologin ”From Source to History – Studies on Ancient Near Eastern Worlds and Beyond” utgiven juni 2014 av Ugarit Verlag, medverkar Parpola med artikeln ”Mount Nisir and the foundations of the Assyrian church”. Med en gedigen forskarkarriär bakom sig väger Parpolas ord en hel del. Han har i flera artiklar lyft fram kontinuiteten av den mesopotamiska civilisationen i senare tidsepoker. 

Den erkända assyriologen bygger sitt huvudargument om Jesus på flera olika fakta som är väldokumenterade av forskarna. Ett av dessa fakta är att många assyriska texter om religion och filosofi byggde på koder. Texterna skrevs på ett sätt så att den som var högt utbildad och kände till kulturen skulle kunna avkoda deras dolda budskap medan en vanlig läsare inte skulle kunna se mer än vanliga berättelser. 

I fokus för Parpolas teori ligger det assyriska ordet ”nisir” som återkommer i bland annat Gilgamesh eposet. I eposet står det om arken som fastnar på berget ”Nisir” efter syndafloden. Parpola pekar på att ordet ”nisir” betyder ”dold” och för fram flera argument för att uttrycket ”berget Nisir” är en omskrivning för något hemligt och dolt. Han visar också hur ”arken” är en omskrivning för kungadömet eller civilisationen och att ”skepparen” som leder arken till säkerhet är en omskrivning för Assyriens konung. Parpola menar att en hel passage i syndaflodsberättelsen i själva verket är dold information om grunderna för det assyriska kungadömet. ”En utbildad assyrier som reflekterade över innehållet skulle ha kunnat förstå poängen medan det med största sannolikhet skulle ha undkommit de flesta icke-assyrier då skepparens namn inte säger de något”, skriver Parpola.  

Ordet ”nisir” betydde dold eller hemlig i den forntida assyriska kulturen och en ”nasiru” var således ”en som håller hemligheten”. Texter från de kungliga palatsen i Nineve och andra platser som avkodats av historikerna visar att ordet ”nasiru” användes för att peka ut en person som är invigd i religionens eller kultens hemligheter. Med Parpolas egna ord: ”Jag för fram att termen nasiru (den som håller hemligheter) som användes av de kunniga i den assyriska religionen inklusive kungen, hans politiska och religiösa rådgivare och Ishtardyrkarna i allmänhet, är härkomsten till termerna nasurai, nosroyo, noseri, nasrani och an-nusairiya, termer som används för att beskriva gnostikerna och kristna i mandeiska, syriska, hebreiska och arabiska.” 

Den finländske assyriologen gör här en djärv koppling mellan en term från forntidens assyriska språk till dagens term i de semitiska språken. Vid en närmare blick är kopplingen ändå ganska naturlig. Som Parpola visar så är termen grammatiskt identisk i dagens mandeiska språk med fornassyriskan. Mandéerna är en religiös minoritet från Irak som även kallas ”Johannes döpares följare” eller sabéer. Deras religion har många likheter med kristendom. 

Artikeln tar även upp likheterna mellan assyrisk religion och kristendom: ”Asketisk självförnekelse, uttalandet av profetior och en fanatisk jakt på odödlighet var de dominerande dragen i Ishtarkulten. Detsamma är sant för gnosticism och tidig syrisk (assyrisk) kristendom, och hundratals sidor kan skrivas om likheterna mellan assyrisk och syrisk asketism.” 

Kristendomen föddes i Galilien och i utkanterna av Samarien, konstaterar Parpola. Dessa områden annekterades av Assyrien år 733 och 722 före Jesus födelse. Assyrierna deporterade många från dessa områden och ersatte med nya invånare från andra håll i det stora riket i syfte att assimilera befolkningen. Assimileringspolitiken ser dock ut att ha verkat endast i ena riktningen: ”Med tiden kom denna blandade befolkning att anta den samaritiska Yahwehkulten men behöll även tillbedjan av sina egna gudar. Vid tiden för Jesus var det väl känt att galileerna och de ”etniskt orena” samariterna var avskydda av de ”etniskt rena judarna”. 

Den assyriska assimileringspolitiken må ha mött motstånd men den har enligt Parpola lämnat viktiga spår som avslöjar den assyriska närvarons effekt: ”Jesus hemstad Nasaret ligger cirka 50 kilometer nord om Samaria/Sebaste. 20 kilometer nordost om Nasaret ligger en by med namnet Arbel, och bara 3 kilometer öster om Arbel ligger Magdala, hemstad för Maria Magdalena. Ingen av dessa orter nämns i gamla testamentet, och baserat på deras namn, för jag fram förslaget att dessa var bosättningar eller kloster byggda av assyrierna för att sprida Ishtarkulten till de erövrade provinserna”, skriver Parpola och hänvisar städernas namn till ortsnamn i Assyrien. 

Nasaret eller Nosrat har ingen känd etymologi men liknar fornassyriskans nisirtu ”hemlighet”, menar Simo Parpola och refererar till den tysk-judiske historikern Mark Lidzbarski som redan på 1920 talet föreslog att evangelisterna hade placerat Jesus barndom i Nasaret för att förklara traditionen att han var en ”nasurai”, det vill säga en som var kunnig i den mandeiska tron. Parpola själv är övertygad om detta: ”Personligen, skulle jag inte utesluta möjligheten att Jesus spenderade sin barndom i Nasaret, men ser det som säkert att han de facto var en ”nasurai”, invigd i den assyriska religionens hemligheter, skriver han och tar upp likheten mellan Jesus levnadssätt och en grundsats i mesopotamisk religion som inbegrep en botfärdig prostituerad: ”Detta är uppenbart inte bara från hans lära och hela karriär, men främst från hans relation med Maria Magdalena, ” den botfärdiga horan”, vilket endast kan förklaras mot bakgrunden av mesopotamisk religion, där den mystiska unionen av den ”goda herden” (kungen) och den ”heliga anden/botfärdiga horan” (Ishtar) tillhandahöll paradigmet för människans räddning.”

Kristendomen delar inte bara grundläggande koncept med mesopotamisk religion utan till en början även regler för anslutning, konstaterar Parpola: ”Det är väl känt att tidig kristendom, liksom gnosticism, var en mystisk religion vars hemligheter inte tilldelades utomstående som inte hade blivit döpta.”  

Simo Parpola menar att Jesus genom sina handlingar manifesterade att han var en ”nasurai”, invigd i den lokala kulten som alltså byggde på assyrisk religion och att hans aktioner och religiösa utövning avslöjar likheten med grundsatserna i assyrisk religion. 

Assyrierna anses av en del forskare vara den första folkgruppen som antog kristendomen. Jesus närhet till och kännedom om forntida assyrisk kultur och religion kan därmed ha spelat en roll i assyriernas ivriga omvändelse. För assyrier som levde under Jesu tid och under årtionden framöver tedde sig den nya religionen inte radikalt annorlunda mot förfädernas tro, om Simo Parpola har rätt. För en assyrier i dåtidens Matiatu (dagens Midyat) eller Nineve som fick höra talas om en framstående ”nasurai” i judarnas land kan det hela ha verkat väldigt naturligt. Steget från förfädernas religion till Jesus lära kan ha varit enkelt för många assyrier just på grund av likheterna som Parpola pekar ut.  

Simo Parpolas teori förblir en utmanande sådan och frågan är om den någonsin blir etablerad inom forskarvärlden. Väl medveten om sakernas förhållande i den akademiska sfären inleder Parpola sin artikel med kritik och en uppmaning till sina kollegor med följande ord: ”Assyriologer har generellt inga problem med att använda termer som ”tempel” och ”hednisk” i referens till det gamla Mesopotamien, men seriösa jämförelser med kristendom, dess trossystem och centrala koncept undviks på det stora hela försiktigt och förkastas som anakronistisk och potentiellt farligt. I denna artikel, hoppas jag visa att den kristna kyrkan var, trots utseende och upprepade påståenden för motsatsen, byggd på grunder lagda av Assyrien, och kontinuiteten och överlevnaden av assyriska idéer i kristendomen måste tas på allvar.”

Simo Parpolas artikel finns för nedladdning i pdf-format nedan.