Konfronterad med en förnekelseattityd valde krönikören att ge svar på tal.

Under ett möte där jag representerade Assyriska Riksförbundet konfronterades jag med en person som uppvisade ett typiskt Mellanöstern-beteende. Heshmat Farahnoush från Yarsan Riksförbundet (en alawitisk gren i Irak och Iran) och jag befann oss på båten till Polen på väg till ett årsmöte med andra företrädare för olika riksförbund. 

Jag och Heshmat småpratade medan vi åt frukost på båten. Under diskussionen säger Heshmat, som är alawitisk kurd (Yarsan), att vi och de är samma folk. Detta var inte något nytt för mig. Jag har tidigare hört det många gånger av kurder och känner till innebörden. Jag svarade honom: ”Vi tillhör inte samma folk om du menar att vi alla är kurder, vi är två olika folk som har olika språk tillhörande två helt olika språkfamiljer, men vi har levt sida vid sida i hundratals år och har mycket gemensamt, i synnerhet kulturellt.” 

Under vår fortsatta diskussion vid frukostbordet framkom att jag hade tolkat Heshmats avsikt rätt. Det insåg jag när han, liksom jag har bevittnat många andra kurder göra, benämnde assyrier utifrån vår trosinriktning som ”ni kristna”. 

Jag gav honom ett motargument: ”Jag har ingen förståelse för att du som kurd kallar andra etniska minoriteter efter deras religiösa tillhörighet medan du presenterar dig själv som kurd och inte som muslim trots att kurderna är ett muslimskt folk.” 

Jag fortsatte med att ge ett råd till min bordskamrat Heshmat:”För att kurder ska få andra etniska minoriteters förtroende bör ni visa dem respekt för deras särart och tala för allas likvärdiga rättigheter.” Heshmat argumenterade i sin tur att; ”Det finns kurdiska judar och kurdiska kristna” och menade att de är kurder eftersom de talar kurdiska hemma. 

Det som Heshmat och andra kurder glömmer bort är att även bland kurder finns det grupper som har blivit av med sitt språk och talar arabiska eller turkiska i hemmet, men etniskt är de varken araber, eller turkar. Det har i själva verket inte funnits vare sig kurdiska judar, eller kurdiska kristna, eftersom kurder är ett muslimskt folk och i Mellanöstern har etniciteten och religionen alltid varit bundna till varandra. Där kunde man inte tillhöra en etnisk folkgrupp om man inte hade samma religion som den gruppen. Där är religionen inte en privatsak utan den har alltid utgjort kollektiv identitet. De som konverterade till islam frivilligt eller med tvång blev också tvungna att överge sin etniska tillhörighet. Därför har assyrier och armenier förlorat många av sina landsmän sedan islams ankomst, eftersom konvertering i motsatta riktningen var helt omöjlig i Mellanöstern.

Att andra än kurder talar kurdiska har sina förklaringar. Efter islams ankomst har icke-muslimer alltid försökt leva i anonymitet på grund av förtryck och förföljelser. Därför har en del judar och kristna folkgrupper förlorat sitt modersmål och kommit att ersätta det med den muslimska majoritetsbefolkningens språk, vilka var arabiska, kurdiska, persiska och turkiska. Judarna liksom assyrierna har under historiens gång blivit tvungna att fly över gränserna i Mellanöstern och har försökt att leva anonymt bland den muslimska majoritetsbefolkningen, vilket har drabbat deras språk mest. I synnerhet de judar som har levt långt bort utanför sitt folks kärnområde har helt förlorat hebreiskan, men det betyder inte att de är etniska araber, kurder, perser eller turkar, utan de är judar och har sitt ursprung i dagens Israel.

Tyvärr fortsätter förnekelseattityden a la Mellanöstern som i fallet med Heshmat. Det är en attityd som river upp gamla sår, skapar osämja mellan etniska folkgrupper och är orsaken till de flesta konflikterna i området vi kommer från. Frågan är när dagen kommer då folkgrupperna i Mellanöstern lär sig att på allvar respektera varandra. 

Hammurabi BarAsmar