Från knapp grundskoleutbildning i Turabdin till psykiatrisköterska- och nu författare i Sverige. Men Marina Anderssons självbiografi börjar med att hon, efter nästan 30 år, återvänder till sin barndomsby där hon överrumplas av minnena från ett uppslitande uppbrott från sin mormor. Nu är hon en av åtta som kandiderar till Lyssnarnas Sommarvärd 2013 i P1.

Hon minns känslan än idag. Hur starkt hennes hjärta blödde. Hur mycket hon vägrade och skrek. Men allt var förgäves. Bussen var fullsatt och alla väntade på att den femtonåriga flickan skulle sätta sig vid sina bröder så att de kunde rulla vidare. 

Kvar bredvid henne på grusplanen stod mormor. Deras händer var hårt inflätade i varandras. Mormor fick inte följa med. Hon skulle bli lämnad i hembyn i Turabdin medan resten av familjen skulle söka vård för den dödssjuka mamman i Europa. 

Marina Andersson tvingades upp och bussen åkte iväg. Hon var redan förkrossad och mormor vägrade ta farväl av henne. 

Hon fäller en tår när hon berättar. För vad hon inte visste då var att det ögonblicket skulle komma att påverka henne resten av livet.

– Jag tog på mig skulden för att vi lämnade mormor ensam. Jag kunde ha kämpat emot mer, säger hon och fortsätter:

– Innan vi åkte gav jag henne ett löfte, jag lovade att komma tillbaka och hämta henne.

Marina tystnar. Fäster blicken långt utanför fönstret.

– Men det löftet höll jag aldrig. Jag svek henne – igen.

Om detta har hon nu skrivit debutboken ”Farväl, välkommen hem”. En utvecklingsroman om resan från sitt hemland och från sin psykotiska mormor. Mormorn som överlevt folkmordet på assyrier år 1915 och som sett sin mamma och lillebror skjutas till döds.

Boken handlar även om Marinas resa till sin nyfunna kärlek i Sverige och om hur hon i många år vägrade att blicka bakåt.

– Nu i efterhand så inser jag varför. Det var för starka känslor att hantera och därför lättare att inte känna efter. Men jag har lärt mig att sorg måste förlösas, likt ett barn som förlöses. Annars stannar sorgen kvar i en och det var nog därför jag i många perioder kände mig deprimerad utan att egentligen veta varför.

Marina är däremot säker på hur det kommer sig att hon, som knappt gått i grundskolan i Turkiet, valde att utbilda sig till sjuksköterska. 

– Att leva med mormor som plågades av en psykotisk sjukdom samt med hela hennes bagage av hemska upplevelser, gjorde att jag kände ett ansvar att hjälpa och ta hand om.

När Marina senare läste in grundskole- och gymnasieämnena i Sverige så var det många som höjde på ögonbrynen när hon sa att hon ville bli läkare. Men envis som hon är blev det totalt nio år bakom skolbänken. Under dessa år hann hon även få två barn, skilja sig från sin landsman och gifta sig med en svensk sjöman. Och slutligen, 1997, tog hon examen som sjuksköterska. Men trots framstegen så har hon haft svårt att glädjas.

– Jag kunde inte sätta fingret på vad det var men jag kände mig jämt nere. Jag kände mig rotlös. Jag saknade mitt hemland. Saknade mormor. Min livskompass var ur funktion.

På nätterna förföljdes hon av en återkommande dröm. I drömmen färdas hon i en bil som är på väg till den assyriska hembyn. Men hon vaknar varje gång innan hon hinner komma fram. 

– Jag gör allt för att sova vidare men misslyckas gång på gång. Och drömmen låter mig inte vara i fred.

En dag bestämmer hon sig. Hon ska återvända till sina rötter. Till familjens stenhus i sydöstra Turkiet. Och 2006, 26 år efter att hon tvingats lämna byn Enhil, reser hon dit. Med sig har hon sin och den nya makens 3-åriga dotter Hillevi.

– Det var precis som om tiden hade stått still. Vi sov på vårt hustak, väcktes av tuppens gal och smektes av morgonsolens värme, säger hon och fortsätter:

– När jag vaknade första morgonen kändes det som att jag aldrig flyttat därifrån. Jag kände att livet var på riktigt – som om jag levt i en dröm i Europa.

Marinas iskalla ådror började sakta smälta. Hon ringde sin make och sa att hon ville stanna kvar – för alltid.

– Jag blev som nyförälskad i mitt hemland. Fastän mormor nu levde i Tyskland så kunde jag nästan se att hon, som vanligt, satt under mullbärsträdet på gården och sydde. 

En månad senare somnade mormor in. Och inte heller denna gång hann Marina ta farväl. Men snart började hon känna en knackning på sin rygg.

– Först förstod jag inte vad det var. En röst ropade ”Skriv. Skriv om mig. Skriv om min historia”. Till slut förstod jag, det var mormor som viskade åt mig.

Rösten lämnade inte henne.

– Men först tänkte jag att jag inte kan skriva. Sedan insåg jag att det var ett ansvar och förtroende jag fått av mormor. Ett förtroende att förvalta och föra vidare hennes historia om folkmordet på över en och en halv miljon assyrier, armenier och andra kristna i Turkiet.

Marina gick en skrivarkurs. Och ytterligare en. Sakta skrev hon ner sin livberättelse. När det blev för tungt skrev hon poesi. Idag, flera år senare, har anteckningarna resulterat i en roman och en diktsamling, som hon tryckt upp själv och som hon nu vill att världen ska ta del av.

– Nu känner jag ro, nu känner jag mig hel och att jag har förvaltat mormors förtroende. Jag har fört hennes talan vidare och berättat om folkmordet. Historien får aldrig upprepa sig.

– Sorgen inom mig är förlöst. Att skriva har helat. Det tog mig mer än 40 år, men nu har jag äntligen funnit mig själv. 

Fakta 

Namn: Marina Andersson 

Ålder 48 

Aktuell med: Böckerna Farväl, välkommen hem och Kärlekens cirkel. Samt som kandidat till Lyssnarnas Sommarvärd 2013 i P1 

Bor: Västra Frölunda 

Familj: Make och tre barn 

Yrke: Psykiatrisköterska, författare och poet 

Tycker du att Marina ska bli Lyssnarnas sommarvärd 2013 i Sveriges radio? Rösta på henne här: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2071&artikel=5526303.

Linda Asmar