Vi slåss och kämpar för ett erkännande av Seyfo, men när det väl gäller sviker vi. I torsdags var det tänkt att Sveriges assyrier skulle minnas martyrerna genom att tända ljus vid mynttorget. Ytterst få var närvarande, ytterst få brydde sig. Detta fick Ilona Aslan att reagera.
Den 24 april är en stor dag. För 94 år sedan en hemsk dag, idag en dag att minnas. För 94 år sedan fattades beslutet i Turkiet att organiserat och systematisk utrota alla kristna i Turkiet, alla assyrier, armenier och greker. Detta beslut sattes i verket och några år senare var det assyriska folket cirka en halv miljon människor färre. Byar hade tömts, familjer hade utplånats och kvar fanns plågsamma minnen och djupa sår som aldrig skulle läka.
På Mynttorget i Stockholm hade Assyriska riksförbundet, tillsammans med Armeniska riksförbundet och Pontiska Grekerna, organiserat en tyst manifestation för att hedra Seyfos offer. Där kunde man tända ljus och till ljudet av sorgsen musik minnas det hemska våra förfäder utsatts för.
Förvånansvärt få assyrier var dock närvarande vid denna tillställning. Man skulle ju kunna tro att ett folk som vårt, som har som blivit utsatt för folkmord skulle samlas vid tillfällen som detta. Om inte för att visa sin ståndpunkt gentemot förövarna, så åtminstone för att visa våra martyrer den respekten de förtjänar. Våra martyrer mördades för att de var kristna, för att de var assyrier. Detta tycks vi ha glömt.
Varje assyrier har ett flertal släktingar, någon eller några generationer tillbaka som mördades under Seyfo. Vi har alla hört hjärtskärande historier om brutala attacker mot assyrier, gravida kvinnor som fick sina magar uppskurna, män som lemlästades och barn som kidnappades.
Varje historia är unik och berättar om en människas livsöde. En assyriers livsöde, en släktings sista ögonblick på jorden. Varje historia är verklig. Hur detta kan förbigås eller glömmas bort är underligt. Eller är det möjligen så att vi idag inte tycker att det är någonting som är värt att minnas? Att detta skedde så längesedan att vi inte har någon känslomässig förankring kvar?
Att knappt ett femtiotal av alla tusentals assyrier som bor i Storstockholm var på manifestationen under fredagskvällen är häpnadsväckande. Men tydligen är det så att vårt folk har andra prioriteringar en kväll som denna. Detta är ledsamt.
Det finns organisationer inom vårt folk som har som högsta mål att Seyfo ska erkännas som ett folkmord av världssamfundet och människor arbetar varje dag för att Turkiet ska stå till svars för det de har gjort. Att Seyfo ska erkännas verkar dock kvitta för majoriteten assyrier baserat på den svaga uppslutningen under manifestationen.
Seyfo är en sorg för vårt folk, men den stora sorgen idag är att vi som bör föra minnet av Seyfo vidare och upplysa omvärlden om vad som hände i Turkiet har glömt eller inte bryr oss tillräckligt.
24 april är inte någon dag som tillhör någon organisation eller falang inom det assyriska folket. 24 april tillhör folket. Jag önskar att den här dagen var märkt med röd penna i varje assyriers almanacka. Jag hoppas att fler håller med.