Att få folkmordet Seyfo erkänt i riksdagen kan räknas som ett ”mission impossible”. Frågan är om man kommit närmare en lösning med nye socialdemokratiske partisekreteraren Ibrahim Baylan, som senast gick emot sitt eget parti och röstade för ett erkännande.Sedan vänsterpartisten Murad Artin för första gången lyfte upp frågan om ett erkännande av folkmordet Seyfo i den svenska riksdagen 2001, har frågan gång på gång aktualiserats och stötts och blötts i samma kammare. Utgången har dock alltid varit densamma som första gången mötte Artin, ett klart och tydligt rungande avslag.
Det har fått erkännandeivrare att gå omkull både en och två gånger innan de återigen tappert har ställt sig i fronten inför det omöjliga uppdraget, att få Sverige att erkänna Seyfo för vad det är. I och med utnämnandet av Ibrahim Baylan till Socialdemokraternas nya partisekreterare kan dock det omöjliga uppdraget snart vara i hamn.
Det är inte svårt att förundras över berättelsen om den lilla, fattiga bondepojken, som från en avlägsen och isolerad by i dagens sydöstra Turkiet tar vägen via en av Stockholms mest slitna och invandrartäta förorter för att sedan kämpa sig upp i hierarkin till en plats i de fina rummen på Rosenbad. Nästan som en berättelse skapad av Walt Disney själv. Men där Disneys berättelser ofta tar slut, där börjar egentligen verklighetens berättelser om ansvar, tilltro, förväntan och lojalitet.
För Ibrahim Baylan har flirten med den egna folkgruppen inte alltid varit friktionsfritt. Förväntningarna har varit höga och har sällan blivit bemötta. Sedan Baylan tillträdde som socialdemokratisk skolminister 2004 och därefter riksdagsledamot 2006 har han ytterst sällan ens diskuterat de frågor som rör assyrierna allra mest, Irak-frågan, demokrati-frågan i både Syrien och Turkiet eller framför allt just Seyfo.
Men samtidigt som assyrier rent generellt är en viktig, traditionell socialdemokratisk väljargrupp har assyrierna som grupp inte varit en del i Baylans framgångar. Den enda gången Baylan medvetet sökte stöd bland assyrierna var under sin EU-parlamentsvalskampanj 2004. Den gången misslyckades han.
Men om folkmordet Seyfo skall få ett erkännande måste assyrierna och Baylan återigen mötas halvvägs. Som nytillträdd socialdemokratisk partisekreterare, och därmed också Mona Sahlins närmaste man, har Baylan all möjlighet att påverka den socialdemokratiska politiken. För det är just hoppet till Socialdemokraterna som är det sista halmstrået ett erkännande av Seyfo hänger i.
Sedan Kristdemokraterna i senaste omröstningen av ett erkännande, sommaren 2008, gick emot sin egen självutnämnda politik genom att rösta emot förslaget föll sista brickan till hoppet om att få Seyfo borgerligt erkänt. Men i Miljöpartiets och Vänsterpartiets officiella erkännanden återstår således just Socialdemokraterna för att Seyfo istället skall få sitt erkännande genom vänsterblocket.
Ett Socialdemokraterna som hitintills idogt bekämpat allt vad ett erkännande av Seyfo heter. Detta kunde ses just i den senaste omröstningen om Seyfo, då det var enbart Miljöpartiet och Vänsterpartiet som ställde sig för ett erkännande. Men av mest betydelse får de tre riksdagsledamöter som röstade emot sina partier. Två av dem var socialdemokrater, den ena Yilmaz Kerimo och den andra just Ibrahim Baylan.
I Baylan får därför Socialdemokraterna en partisekreterare som i ett tidigare skede har gått emot sitt parti och röstat för ett erkännande av Seyfo. Allt detta säkerligen med Mona Sahlins goda minne men som ändå blev den som just förordade Baylan till sin nya post. Steget från att förändra ett maniskt förnekande till ett solidariskt erkännande ter sig således inte allt för osannolikt. Men Baylan lär inte klara av det ensam.
Det måste till en kraftig gräsrotsmobilisering både internt inom Socialdemokraterna men också externt via assyriska och andra grupperingar för att påvisa frågans aktualitet och ett erkännandes betydande för en stor grupp svenska medborgare. Allt för att Baylan skall få så mycket tyngd bakom sitt ställningstagande som möjligt.
Aldrig tidigare har en assyrisk lobbying för ett erkännande varit så viktig som den är nu. Aldrig tidigare har den heller fått möjligheten att profilera sig så som möjligheten ges nu. Målet måste därför vara spetsinriktat, inte på att få hela Sverige att erkänna Seyfo, men att få just Socialdemokraterna, den sista pusselbiten i den rödgröna gruppen, att göra det. Lyckas den strategin och den rödgröna gruppen vinner det kommande valet hägrar belöningen vi alla har väntat på, Seyfos slutgiltiga erkännande. Jag är övertygad om att vi är redo för en sådan mobilisering, även om tiden är knapp. Frågan är bara om du är redo, Baylan?
