Våra föräldrar valde att emigrera till Sverige för att ge oss en säkrare framtid. I det förlovade landet skulle vi äntligen kunna värna vår religion, vårt språk och vår kultur. Blev det som de ville? Hujådås Rabi Asmar fann, på en resa till födelselandet Syrien, att det finns en stor risk att våra föräldrars resa får en motsatt effekt när det gäller bevarandet av den assyriska identiteten.
Klockan är halv fyra på eftermiddagen i staden Qamishli, Syrien. Ute är det 45 grader varmt vilket inte är ovanligt under juli månad. ”Endast dårar från Sverige vill gå ut så här dags” får jag som svar på mitt förslag om en promenad. Istället sitter vi vuxna och ungdomar för att samtala – på assyriska – om vårt folks nuvarande situation, om utvandringen och vilka konsekvenser den har medfört, både de goda och de som är mindre bra. De negativa konsekvenserna dominerar diskussionen så överlägset att jag börjar få skuldkänslor.
En halvtimme in i diskussionen ursäktar sig två av de sittande, de måste göra morgondagens läxor, och förbereda sig för provet nästa vecka. Läxor och prov på sommarlovet, vad nu tänker jag!? Det visar sig att båda går på sommarskola. Anledning är inte att de har dåliga betyg, utan att de vill vara så förberedda som möjligt för sista året på gymnasiet, därför går de på sommarskola för att studera kurserna intensivt redan under sommaren. Detta gör alla elever som hoppas på hyfsade betyg, eller för att ha en chans att kunna ta examen. Det är inte så enkelt som vi har det här i Sverige. Konkurrensen är stor, antagningskraven för de bästa utbildningarna är skyhöga.
I Sverige är det sällan man ser ett sådant engagemang när det gäller studier. Hade skollivet här i Sverige varit något svårare, hade ännu fler valt bort studierna. I Sverige har vi goda möjligheter till att, tack vare studiemedel och olika hjälpprogram för de som vill höja sina betyg så som på Komvux, studera vidare. Trots detta upplever jag att i Syrien är det flera ungdomar som är intresserade av att studera vidare, och det är inte bara för att en examen är det enda sättet att säkra sin framtid. De vill verkligen studera, det är ett av deras mål i livet. Deras förutsättningar för studier är långt ifrån acceptabla, även om universiteten är avgiftsfria så får de inga studiebidrag. Eleverna är oftast beroende av föräldrarnas knappa ekonomiska resurser.
Det hårda livet i våra hemländer har utrustat människorna med en hög social kompetens. Människor känner ett större behov av varandra och har därför bättre relationer till varandra. Vuxna och ungdomar har bättre kontakt med varandra, främst för att vuxna kan förmedla sina värderingar till de unga. Assyrierna i Syrien är fästa vid sitt kulturarv och språk eftersom det befäster deras identitet och inger stolthet. Det är något som vi bryr oss allt mindre om här i Sverige, speciellt våra ungdomar.
Assyriska ungdomarna i Sverige har förlorat sitt intresse för den egna kulturen. Det är sällan vi känner behovet av att besöka vår kyrka och vi har i princip övergivit våra föreningar. Ännu mer främmande för oss är att börja engagera oss i kyrkan eller föreningarna, oavsett hur mycket ledningarna än försöker. Det är inte bara de olika styrelsernas fel, ej heller bara ungdomarnas fel. Det är denna brist på välfungerande relationer mellan de olika generationerna och behovet av varandra.
Två andra orsaker som fungerar som bromsklossar för att ge ungdomar känslan av samhörighet och identitet är vårt tynande språk och splittringen kring namnkonflikten. Språket har varit ryggraden i vår kultur och är det enda som har överlevt de många åren av förtryck och förföljelse. Språket har varit den starkaste identitetsbärande faktorn. Idag har situationen förändrats. Vi ungdomar kan knappt formulera oss på assyriska och de äldre har börjat tala svenska med oss. Ordförrådet är så litet att vi fyller luckorna med arabiska, svenska och turkiska lånord. Även en och annan svordom slinker med i brist på bättre ord. Vilket språk kommer kommande assyriska generationer att tala om vi själva inte behärskar språket?
Det andra hindret som hämmar oss från att utvecklas som ett folk är splitringen kring namnkonflikten, som även jag, som många andra, inte förstår. I Syrien har man lyckats manövrera sig förbi detta problem, trots att den inte är löst så är den inte essentiell på samma sätt som här i Europa. Människor där känner att vi inte har råd att rasera vår framtid på grund av en sådan bagatell som i själva verket inte är ett problem utan endast ett missförstånd som härrörs från trångsynthet från båda sidorna. Jag säger inte att vi bör ignorera den, inte heller att glömma den. Jag önskar bara att vi tillsammans skall lösa den på ett sätt som gagnar vårt folks framtida utsikter.
Problemen med namnkonflikten och språket fjärmar oss från varandra, precis som individualismen har gjort med det svenska samhället. Vi har som folk redan börjat förlora kontakten med varandra. Jag är rädd för att framtidens generationer kommer att bli svenskar i ordets fulla mening, vilket jag tycker synd. Jag förespråkar inte segregation, men jag tycker att vår kultur är värd att överleva. Att vi håller ihop betyder inte att vi inte kan integreras i det svenska samhället. I Syrien är vårt folk välutbildat och har väl ansedda positioner i samhället trots att vi är motarbetade på grund av vår nationalitet och religion. Det är en synd att vi i demokratiska Sverige frivilligt överger vår assyriska nationalitet och vårt språk.
Hur ser framtiden ut när vi inte längre känner vikten av att behålla eller föra vidare vår kultur och stärka vårt språk? Kommer kommande generationer att glömma vilka de är och var de en gång i tiden härstammade ifrån? Om vi inte tar språkets förfall och namnkonflikten på allvar är jag rädd för att vår identitet, inom en snar framtid, kommer att vara ett minne blott.
