Dagen som jag och många andra assyrier såg fram emot var äntligen här. Lördagen den 12 augusti 2006 var det datumet då vi hedrade de assyriska martyrerna i en manifestation på Sergels Torg i Stockholm. Jag beslöt mig för att åka med hela familjen från vår hemort Eskilstuna till vår kära huvudstad för att delta i den här mycket betydelsefulla manifestationen.

Mina förväntningar var skyhöga inför denna eftermiddag. Jag hade hoppats på ett fullt Sergels torg med assyrier som skulle komma från olika delar av landet för att manifestera tillsammans med oss. Men någonstans innerst inne visste jag att jag skulle bli besviken.

När jag och min familj väl kom fram till torget så var det endast ett fåtal personer på plats. Var var alla bussar från städer som Göteborg, Eskilstuna, Jönköping, Linköping och Norrköping? Jag kan inte begripa varför vårt folk inte tar chansen när vi väl får den? Sergels torg i Stockholm väntade på att bli invaderad av assyriska folkmassor, dock blev så inte fallet. Visserligen hittade några fler dit efter en stund, men min stora fråga var ändå – och är fortfarande – var höll alla assyrier hus?

När denna besvikelse bet sig fast i min kropp så befann jag mig mitt i en känslosam stund. För oavsett hur få vi var på Sergels Torg, var det fullständigt omöjligt att undvika att bli rörd av det man fick se och höra på torget. Det var ett rikt och känslosamt program vi fick bevittna denna lördag. De olika partiernas representanters tal om de assyriska martyrerna, som föll offer för sin nationalitet och tro, väckte stor patriotism inom mig. Deras kraftfulla röster fick mig gång på gång att gå 91 år tillbaka i tiden och vara på plats och bevittna tortyren som våra förfäder fick uppleva under Seyfos tid.

Gång på gång rös jag av deras känsloladdade tal som fortfarande ekar i mitt huvud just nu. Politikernas engagemang i vår kamp om folkmordets och vår identitets erkännande i våra hemländer fick lågan inom mig att brinna kraftfullt. Jag brann verkligen. Jag brann för min nation och dess kamp. Det handlar om en låga som aldrig någonsin kommer att släckas förrän mitt folk fått upprättelse. En upprättelse som är mycket efterlängtad hos oss assyrier och som vi väntar på än idag.

Vi vet alla att musiken är en viktig del i den assyriska kulturen, och denna viktiga del spelade även sin roll i dagens program. Det värmde oerhört att få höra musikern och kompositören Mousa Elias live denna dag. Hans fantastiska röst och vackra ord fick oss alla på torget att engagera oss i musiken. En stor eloge till honom, men även till Assurföreningens barnkör som framförde assyriska sånger. Det här var en del av manifestationen som uppskattades av merparten som var närvarande skulle jag tro.

En hel del, inklusive jag själv, uppskattade också Emil Brikhas, mannen som är assyrier från Iran, annorlunda inslag i dagens program. Hans poesi, som stundtals var rätt rolig och fick den del av oss att fnittra eller kanske till och med att skratta, var helt klart en färgklick på dagens manifestation, skulle jag vilja säga.

Vem skulle inte avsluta denna manifestations tal bättre om inte självaste Sabri Atman? Hans slagkraftiga ord gjorde att dagens manifestation till minne av de assyriska martyrerna fick ett perfekt slut. Den här mannen, som numera lever i Holland, har jag stor respekt för då han lägger ner mycket tid och möda åt att berätta för omvärlden om folkmordet som begicks på assyrierna. Det här är en betydelsefull individ i kampen om ett erkännande av folkmordet. Atmans gripande berättelse om den assyriska modern som ropade på hjälp, men som ingen hörde, fick mig bokstavligt talat nästan att fälla tårar, men jag lyckades hålla mig.

Avslutningsvis skulle jag vilja ge alla assyrier en uppmaning till nästa gång något liknande arrangemang anordnas. Förbered era bussar, bilar och andra fordon för att närvara och delta i evenemanget nästa gång detta anordnas. Det är varje assyriers skyldighet att närvara och göra sin röst hörd. Idag lever vi inte förtryckta som vi en gång gjorde i våra hemländer. Idag lever vi i Sverige, där demokrati råder. Demokratin innebär bland annat yttrandefrihet, det vill säga att varje individ i det här landet har rätt att yttra sig. Har vi inte då en skyldighet, som ett folk, att yttra oss och kräva våra rättigheter? Varför ska vi vara tysta och knipa igen, nu när vi har chansen att ropa högt och göra vår röst hörd?

Vad hindrade just DIG från att komma till Sergels Torg i Stockholm lördagen den 12 augusti för att vistas bland ditt folk som stod där och manifesterade för dina, mina och deras förfäder som föll offer, och som fortfarande faller offer, i våra hemländer? Mina kära bröder och systrar, ta tillfället i akt och gör din skyldighet så länge du bor i detta demokratiska land. Gör din röst hörd! Låt oss, tillsammans, med gemensamma krafter, göra vårt folks röst hörd! Kampen fortsätter!