Idag, då det är exakt fem år sedan Sveriges riksdag erkände folkmordet på armenier, assyrier och greker, utkommer en nygammal bok om folkmordet på Assyriska riksförbundets förlag Tigris Press. Med anledning av det har redaktionen ställt tre frågor till författaren Svante Lundgren.

Svante Lundgren, vad är det som gör att boken är nygammal?

År 2009 gav jag ut boken I svärdets tid. Det osmanska folkmordet på kristna minoriteter. Boken fick ett gott mottagande, utkom i tre upplagor och fick ett stort pris av Svenska Litteratursällskapet i Finland. I år är det hundra år sedan folkmordet kulminerade vilket kommer att uppmärksammas på olika sätt runtom i världen, också här i Sverige. Jag tänkte då att det skulle vara ett utmärkt läge att utge en ny version av boken.

Vad är det som är nytt och vad är det om är gammalt i boken?

Nytt är att den utkommer på ett annat förlag, Tigris Press, och att den har en annan titel, Hundra år av tveksamhet. Osmanska folkmordet på kristna och Sveriges reaktion. De historiska kapitlen som berättar om vad som hände dessa tre folkgrupper, om nordiska vittnen till folkmordet och om kampen för erkännande är i stort sett identiska med den förra boken. Här har jag endast gjort vissa förbättringar på grund av att ny kunskap tillkommit eller på basis av feedback jag fick senast.

Det som däremot är helt nytt är det inledande kapitlet som analyserar riksdagens erkännande. Där får man en spännande inblick i svenskt politiskt liv. Vi hade den märkliga situationen att det fanns ett parti som hade landsmötesbeslut på att erkänna folkmordet och ändå röstade emot. Och det fanns två riksdagsledamöter som några månader innan hade lämnat in en motion om att erkänna folkmordet men i mars 2010 själva röstade emot ett erkännande. Sådan är politiken – i varje fall den svenska.

Varför heter boken Hundra år av tveksamhet?

Dels är det en rolig anspelning på Gabriel García Márquez klassiker Hundra år av ensamhet. Men framför allt handlar det om att det svenska agerande i denna fråga har varit tveksamt. För hundra år sedan fördömde oppositionsledaren Hjalmar Branting folkmordet på armenierna – han talade uttryckligen om folkmord – i kraftiga ordalag. Men när han några år senare var statsminister ansåg han visserligen att man borde agera för armenierna, men tyckte samtidigt att det var andra länder som skulle göra det.

Nu har vi en regering som anser att man måste stoppa Islamiska Staten. Men igen är det andra länder som ska göra det. Utrikesminister Wallström har sagt att militära insatser ”normalt sett inte är Sveriges bidrag för att lösa konflikter”. Så att stoppa IS med militär kraft och därmed få ett slut på det pågående folkmordet är andra länders ansvar. Mönstret går igen.

Boken kan köpas här.