En intressant och bortglömd berättelse från Seyfo lyfts fram i en ny australisk bok, som dessvärre uppvisar många svagheter. Det är Svante Lundgrens omdöme om boken Debt of Honour.

Vet du vem Stanley Savige var? Nej, gissade väl det. Och ändå ska han, enligt undertiteln till denna bok, ha räddat assyrierna från folkmord. Det är bara en av många märkvärdigheter med denna bok, som då den fokuserar på sitt egentliga ämne berättar en fascinerande historia.

En av de mest dramatiska episoderna under Seyfo är den flykt som kanske 50 000 kristna, mest assyrier men också armenier, sommaren 1918 genomförde från Urmia för att undkomma den turkiska armén. Flykten skedde under kaotiska förhållanden. De flyende släpade med sig boskap och lösöre, många var undernärda, sjukdomar och epidemier grasserade och skaran av flyende människor attackerades av turkar och kurder.  

Denna massflykt kom att underlättas av stöd från en liten brittisk styrka ledd av den australiske kapten Savige. Den kunde framgångsrikt slå tillbaka attackerna från mångfalt talrikare turkiska och kurdiska styrkor och hjälpa till att eskortera de flyende till säkerhet i den brittiska basen i staden Hamedan. Efter att ha återhämtat sig gick flyktingarna senare därifrån till fots den 60 mil långa vägen till flyktinglägret Bakuba i Irak.  

Stanley Savige hade som 24-årig anslutit sig som frivillig till de soldater som skeppades från Australien till Europa för att slåss för britterna. Efter att först ha deltagit i den misslyckade Gallipolioperationen tillbringade han två år vid västfronten. I början av 1918, då han stigit till kaptens grad, rekryterades han till en elitstyrka som skulle sändas till Mellanöstern för att hindra den tysk-turkiska expansionen österut som blev möjlig i och med att Ryssland dragit sig ur världskriget. Styrkan bestod av 370 man och då den leddes av general Lionel Dunsterville kom den att kallas Dunsterforce.

I februari 1918 anlände Dunsterforce till Basra därifrån styrkan seglade uppför Tigris till Bagdad. Efter en 26 dagars vandring anlände den, rejält decimerad av olika sjukdomar, till sitt högkvarter i Hamedan i Persien där männen för första gången fick träffa sin befälhavare, Dunsterville. Styrkans huvudsakliga uppgift var att hindra tyskar och turkar att nå oljefälten i Baku, men när man fick höra om attacken på Urmia och massflykten av kristna därifrån skickade man en liten styrka ledd av Savige för att hjälpa de flyende.

I ett brev till sin kusin beskrev Savige själv insatsen på följande sätt (s. 183):

”En nation på flykt. Jag kan inte gå in på detaljerna när det gäller denna fruktansvärda upplevelse. Tänk dig 60-80 000 människor med alla sina jordiska tillgångar på flykt, trakasserade av turkar och kurder. Kvinnor och barn slaktades, andra dog av svält och utmattning.

Jag drog iväg med en liten grupp för att försöka hindra mördandet och i hög grad lyckades vi, men det krävde hårda och farliga strider.”

Till skillnad från flera av sina mannar överlevde Savige striderna, men efter att ha lyckats ledsaga de flyende till säkerhet insjuknade han i beriberi och togs in på sjukhus med hög feber. I september 1918 evakuerades han till Bagdad, därifrån han senare flyttades till ett militärsjukhus i Bombay.  Den 2 mars 1919 var han tillbaka i Australien, fyra och ett halvt år efter att han lämnat det för att delta i kriget. I hemlandet fortsatte hans militära karriär och 1940 reste han igen för att delta i ett världskrig. Efter att under ett och ett halvt år deltagit i strider i Nordafrika, Grekland och Syrien hemförlovades han av hälsoskäl. Han var trots allt tillräckligt frisk för att delta i ännu ett krig, mot japanerna. Han nådde till slut generallöjtnants rang och belönades med flera brittiska ordnar. I maj 1954 avled han, 64 år gammal.

För att berätta denna historia har Sarah Lindenmayer i hög grad utnyttjat Saviges dagbok och de brev han skrev till sin fästmö och sina familjemedlemmar. Det är därför ett unikt material som hon haft tillgång till. Tyvärr har hon fallit för frestelsen att göra sin hjälte ännu mer storartad och betydande än vad han var.    

Den värsta överdriften finns i bokens undertitel. Faktum är att varken kapten Savige eller någon annan räddade assyrierna från folkmord. Assyrierna föll offer för folkmord: 300 000 dödades, andra fördrevs eller tvingades konvertera till islam, kvinnor och barn bortrövades till muslimska hem. Det Savige gjorde var att han bidrog till att rädda omkring 50 000 assyrier och armenier under flykten från Urmia. Det är en hedervärd insats som förtjänar att prisas. Men inte att överdrivas.

Boken har också andra brister. Ett exempel är vad Lindenmayer säger om antalet kristna i Urmia innan flykten. Först (s. 30) säger hon att där fanns 130 000 assyrier och därtill armenier. Senare (s. 71) heter det  att assyrierna och armenierna sammanlagt uppgick till 130 000. Varken för den förra eller den senare uppgiften anges någon källa och siffran är garanterat för hög. Gabriele Yonan anger att det fanns mellan 70 000 och 80 000 kristna i Urmia i juli 1918.  

En annan tvivelaktig sifferuppgift gäller Simelemassakern 1933. Lindenmayer anger att omkring 5 000 assyrier dödades. Det ligger i överkanten av de uppskattningar som har gjorts, men inom gränsen för vad som är rimligt. Det märkliga är däremot att författarinnan stöder detta med en hänvisning till det brittiska ögonvittnet R.S. Stafford, som i sin bok anger den påfallande låga dödssiffran 600.

De här är dessvärre inte de enda exemplen på inexaktheter eller hänvisning till källor som inte säger det Lindenmeyer hävdar att de säger. Boken innehåller ingen presentation av författarinnan, men på sin hemsida på nätet skriver hon att hon har en examen i europeisk historia och rysk litteratur. Detta är hennes första bok som hon gett ut privat. Hade den utgetts på ett etablerat förlag skulle hon säkert ha fått hjälpa med att putsa bort de överdrifter och felaktigheter som nu riskerar att överskugga bokens egentliga och ytterst intressanta berättelse.

Sarah Lindenmayer: Debt of Honour. How an Anzac saved the Assyrian people from Genocide. ASPG (Australian Self Publishing Group). Calwell 2018. 266 s.