I söndags publicerade Assyria TV det första avsnittet av ett nygammalt program. ”Darbo ftiho” var tillbaka för att kritiskt lyfta fram ämnen som nästan är tabubelagda hos det assyriska folket, och först ut var assyriska bröllop och vägen de slagit in på.
Det som väcker känslor, men som knappt debatterats tidigare, är både principen och pengarna. Assyrierna är omgivna av cateringfirmor och florister som drar nytta av hur folket antagit en subkultur i sitt nya land. Brudparen och deras familjer turas om att tävla och trissa upp priset för att göra just deras bröllop till en guldglittrande tillställning som ska få gästerna att bli imponerade.
Resultatet blir höga summor, hisnande summor. För en tårta gjord av frigolit och med fem minuter i rampljuset betalar brudparet omkring 9000. För blommor på bordet pungar man ut allt mellan 35 och 50 000. Man kastar 40 000 på fotografer och lika mycket på sångare. Till slut har totalsumman landat på en halv miljon. Varför?
De två största anledningarna stavas show och rädsla. För det första finns en stor vilja att visa för folket att man har pengar, vilket går att koppla till många assyriers definition på plånböcker. Har du inte spenderat stora summor på ditt bröllop eller din bil betyder det att du inte har så mycket pengar. Syns du inte så finns du inte. Den andra anledningen stavas alltså rädsla – ungefär i stil med ”vad kommer gästerna tänka om jag har en DJ och inte sångare på mitt bröllop?”
Citatet är ordagrant och kommer från min kusin. När hon förlovade sig hade hon en DJ på festen och han bidrog verkligen till att kvällen blev lyckad. När det vankades bröllop vågade hon inte kontakta honom. Strömmen är ju alldeles för stark – det är pinsamt att inte hämta en överbetald sångare, trots att denne knappast kan bjuda på varierande musik eller sjunga alla låtar.
Argumentet om att man får tillbaka mycket av pengarna via gåvor håller inte. Det är som att kalla Real Madrids miljardvärvning av Gareth Bale för acceptabel bara för att klubben får in tre miljarder på att sälja tröjor med hans namn på. Snacket om att det är bättre än förr köper jag heller inte. Det kanske var lättare förr, och det är naturligtvis mindre slitsamt med cateringfirmor som fixar allt i paket, men varför till dessa skyhöga priser? Jo, för att vi ser till att det blir så.
En verksamhet utan köpare går inte runt, och med köpare som inte vågar ifrågasätta priset kommer verksamheten flyga mot stjärnorna. En butik har ingen anledning att sänka priset på sin Red Bull för 100 kronor om det hela tiden finns folk som köper den. Men om vi sätter ner foten mot dessa överpriser kommer de att sjunka. Pengarna kan i stället gå till Assyria TV, Assyrier Utan Gränser eller Assyriska FF. Vill du inte investera i nationen på det sättet kan du lägga undan till dina barn, din lägenhet, bil eller resor.
Värt att nämna är också hur allting är paketerat, men knappast personligt. Alla bröllopsfester genomförs efter i princip samma mekaniska mönster, som dikteras av cateringfirman. Jag har själv varit med om flera fall där gästerna inte ens får be att vissa smårätter ska plockas bort från bordet. ”Då kommer det att se tomt ut på bordet”, menar servitören – trots att allt krimskrams på bordet betraktas som överflödigt av en hel del gäster.
Tyvärr vågar ingen bryta mönstret och bli brännmärkt av folkets blickar. Någonstans måste väl någon ändå begripa att det är nog nu? Det handlar lika mycket om pengarna som om principen. Och om du tänker ”kom igen nu – det är bara en kväll” borde du kanske upprepa de orden för dig själv: ”Kom igen nu – det är bara en kväll.” Är det värt att skuldsätta sig bara för en kväll?
Tiden är inne för att lära oss värdet och inte priset av saker. Det var det vi gjorde förr i tiden och det borde vi göra i framtiden.
