Jag väcks varsamt av en solstråle som letat sig fram genom persiennen och landat på mitt ansikte. Jag väcks inte bara av ljuset, utan även av värmen som denna solstråle bär med sig. Mörkrets, kylans och dvalans tid är förbi. Våren – Nison – med all sin prakt är här. Nu börjar livet igen.
De gamla assyrierna hade all rätt att utse första april som nyårsdag, för vad är mer värt att hyllas än ljusets och värmens ankomst? Världen grönskar när trädkronorna tar fram sin finaste skrud, fåglarna sjunger och inte bara blomknopparna öppnar sig. Även människorna tycks bli gladare, mer lättsamma och mer vänliga. Alla vinterns svårigheter tycks som bortblåsta av den sköna vårvinden. Är inte det här mer värt att fira än slutet på ett kalenderår och början på ett annat?
När vi firar något bör det kanske vara mer meningsfullt än ett årsskifte, så är det vid våra andra stora högtider. Vid jul firar vi Jesus födelse och vid påsk minns vi Hans lidande och firar Hans uppståndelse. Båda högtider betonar vår kristna identitet och är både meningsfulla och stämningsfulla. Värda att fira helt enkelt.
Det kanske inte är en tillfällighet att vår påsk sammanfaller med våren. Precis som våra forna förfäder firade våren som Temmuz uppvaknande, så firar vår kyrka Jesus återuppståndelse, vid nästan exakt samma tid. Det kanske är värt att tänka på.
Därför borde vi fira nyårsafton den trettioförsta mars, inte bara för at vi är assyrier, utan för att det är mer meningsfullt att fira vårens antågande än ett enkelt årsskifte.
