I mer än 40 år har poeten och eldsjälen Ninos Aho strävat efter att skapa en ny assyrisk identitet, som han kallar ”Den moderne assyriern”. Svårt drabbad av blodcancer, sprudlar han av mer energi än någonsin – eller kanske just därför har han bråttom att framföra sina viktigaste maningar innan sjukdomen tar överhanden. I höstas hyllades han i Tyskland och Holland. Nyligen också i Sverige. Journalisten Augin Kurt tecknar ett personligt porträtt av en förgrundsfigur inom den assyriska rörelsen.

Säg namnet Ninos Aho och det är få bland assyrier, inom alla läger, som inte känner igen honom eller har en relation till hans namn. Han har nämligen haft ett finger med i det mesta under de senaste 40 åren. Han var med och bildade den första assyriska kören i Qamishli, nordöstra Syrien, vars medlemmar idag ligger bakom 35 nya körer runt om i världen. Han var den förste som kallade sina barn Zalge, Rumrama, Dilmon och Enlil. Idag finns det hundratals assyriska barn som bär dessa namn. Han var den förste som återvände till Syrien från ett välbärgat liv i USA och tvingade sig och sina barn att helt byta livsstil. Kort sagt, Ninos Aho är en av de mest kända och hyllade pionjärerna inom den moderna assyriska rörelsen.

Den assyriska rörelsen började sin nationella kamp några år efter att ADO hade bildats i Qamishli i slutet av 1950-talet. Assyrierna såg sig nödgade att värna sin etniska och kulturella identitet när panarabismen hade blivit allt starkare och hotade att assimilera icke-arabiska minoriteter.

Eldsjälar som Ninos Aho kom tidigt att spela en nyckelroll, sin unga ålder till trots. De började satsa stort på att få liv i assyrisk kultur genom att till exempel uppmuntra skapandet av musik och poesi på folkspråket. Kyrkan hade fram till dess förbjudit sång på det språk som man betraktade som heligt. Västassyrierna var därför hänvisade till grannspråken för att sjunga och dansa på sina bröllop och fester. Men nu skulle det bli ändring, beslöt de unga eldsjälarna inom ADO.

Ninos fick uppdraget att kontakta en musiklärare som av myndigheterna hade avskedats från sitt jobb som scoutledare. En arab vid namn Hassan al-Turk hade fått jobbet och den arbetslöse assyriske musikläraren, som också var kompositör, var besviken på sitt folk och desillusionerad. Musikläraren var Paul Mikhael och är nu präst Libanon.

Ninos Aho fick uppdraget att fråga Mikhael om han kunde bilda en assyrisk kör. Sent på kvällen en regnig torsdag 1968 ringer så Ninos på och framför sitt ärende till den ovillige musikläraren, som för att bli av med unge Ninos ställer ett orimligt krav: att på två dygn skaffa fram 40 tjejer och 40 killar. På utsatt tid två dagar senare stod alla 80 körmedlemmar prydligt uppställda i kyrkan.

Därmed lades grunden till dagens framgångsrika assyriska folkmusik, vars kung Habib Mousa också värvades av Ninos Aho som upptäckte en underbar stämma hos en tonåring i kyrkan. Kyrkokören var samtidigt med vid inspelningen av de nya succélåtarna Kmisawri lquli, Shamo mar med flera.

Ninos Aho har själv skrivit poesi på assyriernas båda dialekter som han behärskar obehindrat. HAns diktsamling har fått stor spridning sedan han läste in sina dikter på kassett med sin auktoritära röst. Ett stort antal av hans dikter har också blivit älskade klassiker bland assyriska låtar så som Zabne u Dore, Gerke Shamo, Shemsha d-Shrara, Me-admi u mu-basraydi, med flera. Hans kusin Ninib Ablahad Lahdos lena stämma har visat sig passa utmärkt som förstärkning till de effektfulla texterna.

Ninos Aho har alltså varit en pionjär inom assyriskt kulturliv men också aktiv i det politiska arbetet inom folkgruppen. Hans nätverk inom assyriska organisationer av olika riktningar är bland det största som man kan skapa sig. Ninos Aho är en unik assyrisk personlighet eftersom han alltid lyckas sätta sig i respekt hos såväl vänner som motståndare. Hur är det möjligt?

Förklaringen ligger i att han har varit så ärlig i sitt uppsåt och hållit en rakryggad kurs genom alla åren. Ingen kan alltså klandra honom för att vara anpasslig eller kappvändare. Tyvärr kryllar det av sådana bland vårt folk, liksom hos många andra folkgrupper. Skillnaden är bara att vi som folk saknar den kontrollmekanism som ska slå vakt om nationens vitala intressen. Därför har enskilda personer som står stabila när det blåser hårda politiska vindar en avgörande påverkan på en så utsatt nations överlevnad.

Just kontrollmekanism är annars det recept som Ninos Aho vill se för att assyrierna ska överleva som folk och nå slutmålet om ett eget hemland. Han hävdar att Freidon Atorayas manifest om ett fritt Assyrien kring vår gamla huvudstad Nineve kommer att bli verklighet år 2050. Att Ninos Aho kommer med en profetia av detta slag kan ses som en sporre som kan leda till att profetian blir självuppfyllande.

Även om han i sina tal hänvisar till bibliska profetior om Assyriens återuppståndelse, är det många som menar att även de gamla profetiorna hade till syfte att mobilisera sitt folk. ”Om man läser Bibeln som en historisk text framstår profeterna ofta som regenternas rådgivare. Profetiorna hade många gånger karaktären av politisk propaganda. De handlade om förestående krig eller om den härskande dynastins legitimitet”, skriver till exempel Göran Eidevall i tidskriften Forskning & Framsteg.

Låt oss då beteckna årtalet 2050 som ett slutmål för ett eget hemland, menar Ninos Aho, men vägen dit kantas av en rad delmål. Ett av dem är att Seyfo, som har format vårt folks identitet under de senaste hundra åren och drivit en nation i förskingring, ska erkännas av ytterligare tio parlament under de närmaste tio åren. Därför tar Ninos på sig rollen som ambassadör åt Seyfo Center, trots sin bräckliga hälsa och med en halv resväska mediciner i bagaget.

En del betraktar uppträdandet som ett spektakel där en institution som Seyfo Center på så sätt och vis utnyttjar den respekt och sympati som Ninos Aho åtnjuter bland assyrier av alla schatteringar. Men jag tror inte att det stämmer. Han vill verkligen göra gott in i det sista innan han blir för svag av sin sjukdom. Han inser att ungdomen måste sporras till ett ädelt slutmål. Av denna anledning upprepar han gång på gång budskapet att de gamla erfarna måste lämna över stafettpinnen till ungdomarna, för att skapa nödvändig kontinuitet i den assyriska nationella verksamheten.

Det som utmärker Ninos Aho är alltså att han är så rakryggad i alla lägen. Han har hållit samma kurs i decennier och räds inte att säga sitt hjärtas mening om allt och alla – oavsett om det gäller en hög präst eller en kassör i en lokalförening. Måhända är det odiplomatiskt att slänga så vass kritik i ansiktet på folk. Men det konstiga är att det verkar fungera i hans fall.

Sanningen är annars obehaglig att höra för dem som begår misstag inom vår rörelse. Det har jag själv fått erfara många gånger när jag kritiserat folk för deras misstag eller anpasslighet. Men i efterhand har jag ofta ångrat det sätt på vilket jag framfört kritiken. För det fick ofta en kontraproduktiv effekt så att verksamheten blev lidande eller att vi gick skilda vägar.

Att Ninos Aho lyckas bättre måste bero på att han i kraft av sin auktoritet har råd att skjuta iväg så vassa kommentarer och ändå förbli en, mer eller mindre, kär vän. Må han ha sina krafter kvar till den dag då han får uppleva ännu större landvinningar åt den assyriska rörelsen, i vilken han har inspirerat så många.

Augin Kurt
Journalist