Att läsa om assyriernas öde i 1900-talets Irak är inte muntert. Man blir egentligen förvånad över att folket inte gått under för länge sedan. Så våldsamma och systematiska övergrepp har det fått utstå under så lång tid. Det här blir klart när man läser Sargon Donabeds insiktsfulla bok Reforging a Forgotten History. Iraq and the Assyrians in the Twentieth Century.
Den emblematiska händelsen i Irakassyriernas historia är Simelemassakern i augusti 1933. Den kom inte som en blixt från en klar himmel utan som ett resultat av en medveten kampanj som utmålade assyrierna som ett hot mot den unga irakiska staten. Under de två första veckorna i juli 1933 skrevs över åttio artiklar i den irakiska pressen som krävde att assyrierna skulle förintas.
Detta gränslösa hat mot assyrierna hade flera orsaker. Med ”assyrier” menade man i regel nestorianerna som flytt från Hakkari och dessa utmålades som ett främmande element i Irak. I norra delen av landet fanns dock många assyrier som bott där sedan urminnes tider, men de som hetsade mot Hakkariassyrierna bortsåg från dem. Dessutom började en del av dem, som huvudsakligen hörde till den kaldeiska kyrkan, att distansera sig från sitt assyriska arv.
En annan orsak till hatet mot assyrierna var att de betraktades som britternas hantlangare eftersom de hade tjänstgjort i de av britterna ledda militära styrkorna, levies. Det hade också kurder, araber och turkmener men det var just assyrierna som blev objektet för den anti-brittiska och anti-västerländska propagandan. Enligt Donabed kom Simele att ”symbolisera hur den unga irakiska militären med envis styrka och tapperhet eliminerade vad den uppfattade som de sista spåren av europeisk makt.”
Resultatet av Simelemassakern blev att tiotusentals nestorianer flyttade till Syrien medan ledningen för de andra assyriska kyrkorna började ta avstånd från den assyriska benämningen. Under kommande decennier etablerades ändå ett rikt assyriskt föreningsliv i Irak med kulturklubbar, tidskrifter och idrottsföreningar.
Förödande för assyrierna blev de kurdiska gerillakrigen i början av 1960-talet och senare på 1970- och 1980-talen. Assyrier och kurder levde i samma områden i norr och många assyrier anslöt sig till kampen mot centralregimen. Dess hämnd var hård. Donabed uttrycker det klart: ”oberoende av vem som var segraren, var assyrierna de största politiska och demografiska förlorarna i det tidiga 1960-talet.” Våldet fortsatte också i slutet av decenniet: i september 1969 ägde Soriyamassakern rum då 47 assyrier dödades. Under hela 1960-talet blev omkring sjuttio assyriska byar förstörda eller med tvång tämda på sin befolkning.
Samma mönster upprepades senare. På 1970-talet förstördes nästan hundra assyriska byar och i slutet av 1980-talet, i samband med den beryktade Anfalkampanjen, över åttio. Donabed inte bara anger siffrorna utan han presenterar listor på alla dessa byar och en kort beskrivning av vad som hände i dem. Uppgifterna om förstörda assyriska byar finns i ett appendix på 99 sidor som i hög grad bygger på Nicholas Al-Jeloos forskning.
Förstörelsen av assyriska byar utgjorde inte bara en tragedi för de berörda utan hade också långtgående konsekvenser för folkgruppen. Byborna blev tvungna att flytta till städer där de ofta arabiserades. Hemma i byarna hade assyriska varit det allenarådande språket och man hade levt enligt gamla assyriska traditioner. I en urban miljö förändrades livsstilen och kulturen då man levde i en arabisk miljö. Urbaniseringen innebar därmed också en arabisering. Resultatet var, med Donabeds ord, att det för många assyrier ”var lika främmande att vara assyrier som det hade varit för deras föräldrar och farföräldrar att vara arab.”
Donabed visar med önskad tydlighet hur både statliga och icke-statliga aktörer i Irak har velat göra sig av med assyrierna. Det har skett genom att döda dem (Simele) men framför allt genom att beröva dem deras språk, kultur och nationella identitet och göra dem till kristna araber eller kristna kurder. År 1972 nationaliserades skolväsendet i Irak och därmed blev det omöjligt att ge undervisning på assyriska. Allt detta kan betraktas som kulturellt folkmord: den irakiska statens politik gentemot en marginell grupp har varit att antingen eliminera den eller uppsluka den. För att nå det har man inte bara ägnat sig åt omfattande etnisk rensning och påtvingad urbanisering. Mellan åren 1960 och 1980 förstördes nästan tvåhundra assyriska kulturminnesmärken, däribland urgamla kyrkor och kloster.
Boken är dock inte bara en tragisk berättelse om en lång historia av våld och övergrepp. Det har alltid funnits och finns ännu assyrier i Irak som står upp för sin identitet och gör motstånd mot arabiseringen eller kurdifieringen. De har haft och har fortfarande en tuff kamp att föra. Men de för den ändå. Respekt!
Sargon Donabed, som är biträdande professor i historia vid Roger Williams University i Bristol, Rhode Island, har gett oss en utomordentlig framställning av den irakiska statens kampanj för att kväsa en minoritetsgrupp som den av olika anledningar har velat bli av med. Han har för det använt inte bara relevanta arabiska och assyriska källor utan bygger också sin framställning på muntligt källmaterial. Detta kommer att vara standardverket om assyrierna i Irak för lång tid framåt.
Sargon George Donabed: Reforging a Forgotten History. Iraq and the Assyrians in the Twentieth Century. Edinburgh University Press 2015. 416 pp.
