Joakim Medin är utmärkt skickad till att skriva en bok om kurderna i norra Syrien. Han har under längre tid följt med vad som händer i området och känner många centrala personer. Många gånger har han varit enda västerländska journalist på plats där det hänt saker. Han var i Kobane under de värsta striderna där och han hölls fängslad av regimen en vecka i början av år 2015.
Det är just det självupplevda som är bokens största styrka. Han kan förmedla stämningar och bilder direkt på plats och ge röst åt mänskorna bakom det politiska skeendet.
Fakta först: kurderna är en av segrarna i de senaste omvälvningarna i Mellanöstern. Syriens kurder, som var svårt förtryckta i Baathregimens Syrien, passade på tillfället då centralmakten retirerade. Det dominerande kurdiska partiet PYD, en avknoppning av det mer kända PKK, skapade en milis, YPG/YPJ, som haft militära framgångar och vunnit mycket sympati i världen inte minst efter att ha lyckats stå emot och driva bort Islamiska Staten i de hårda striderna i Kobane. PYD har utropat tre självstyrande kantoner i norra Syrien: Afrin, Kobane och Jazira. Dessa utgör ett kantonförbund som kallas Rojava (vilket betyder ”väst” på kurdiska).
PYD har lyckats med detta för att situationen varit gynnsam. Partiet har försökt hålla kurderna utanför inbördeskriget och eftersom regimen har fullt upp med annat har den tvingats godta att kurderna går sin egen väg. En annan orsak till framgången är att PYD är oerhört välorganiserat och dess aktivister extremt motiverade. YPG och YPJ har proffssoldater som avstår från familj och sexuellt umgänge för att som yrkesrevolutionärer helt hänge sig åt kampen.
Medin beskriver hur ideologi och verklighet skiljer sig åt. Den helt dominerande inspirationskällan bakom ”den kurdiska revolutionen” – överallt närvarande som porträtt på militära kläder och i byggnader – är den fängslade PKK-ledaren Abdullah Öcalan, kallad Apo. I turkiskt fängelse har han genomgått en ideologisk förändring – han var tidigare hård marxist-leninist – och eftersträvar inte längre ett självständigt Kurdistan. Han säger sig nu vara emot alla nationalstater och vill i stället ha ”demokratisk konfederalism”. Med det menas att makten ska vara helt decentraliserad; folk ska styra sig själva i små lokala enheter.
Det här är vad PYD officiellt står för och denna ideologi lärs ut i dess skolor och ”akademier”. Men när Medin talar med vanliga kurder i Syrien så är det drömmen om kurdisk självständighet som ständigt kommer upp. Sitter man i fängelse och läser amerikanska anarkister kan man få högtflygande tankar. Vanligt folk resonerar fortfarande utifrån nationalstater.
Boken, som av någon anledning saknar innehållsförteckning, beskriver såväl YPG:s och YPJ:s kamp som det politiska experimentet med kantonförbundet, som ska vara ett slags förverkligande av den demokratiska konfederalismen. Författaren deklarerar klart och tydligt sin sympati för kurderna, men dessbättre är han inte alls okritisk i sin beskrivning av verkligheten. Han redogör för den allvarliga kritik som riktats både mot PKK och mot PYD och han förklarar också att kurderna inte alltid gett tillfredsställande svar på kritiken. Ett exempel är att YPG har kritiserats för sin användning av barnsoldater. Man har svarat på kritiken med att man nu förbjudit fenomenet, men Medin konstaterar att han har stött på soldater som utan tvekan är barn.
Nykter är också framställningen av kvinnans situation i ”Rojava”. De kvinnliga soldaterna i YPJ har fått stor medieuppmärksamhet och de progressiva formuleringarna om kvinnors rättigheter i kantonförbundets konstitution har fått vissa att utropa ”Rojava” till ett feministiskt paradis. Medin däremot konstaterar att Syriens kurder fortfarande är ytterst konservativa vad gäller gränserna för kvinnors frihet och ger röst åt kurdiska kvinnor som intygar att de hade större frihet i Damaskus före inbördeskriget än vad de har idag i PYD-styrt område.
Det som är av intresse ur assyrisk synpunkt är att den östligaste kantonen, Jazira, har en stor assyrisk och också arabisk befolkning vid sidan av kurderna. Konstitutionen i Jazira är progressiv, talar om att alla grupper ska ha rätt till sin egen kultur och stadgar om kvoteringar så att alla blir representerade. Jaziras parlament, som sammanträder i Amude, har ett presidium på fyra personer: en kurdisk man, en kurdisk kvinna, en arabisk man och en assyrisk kvinna. Från kurdiskt håll betonas ständigt att man vill bygga något som inte bara är för kurder, utan för alla grupper i området. Medin konstaterar att man hör detta så ofta att vissa journalister har börjat tala om det som ”pluralistvisan”.
Medin är alltså inte alls okritisk mot pluralistjargongen heller. Ändå går han inte in tillräckligt grundligt på den här problematiken. Han nämner Dawronoye och dess frontorganisationer som ”kristna” samarbetspartners för PYD, men inte att dessa är starkt ifrågasatta och föga representativa för assyrierna. Han nämner att det har funnits ett missnöje från kyrkor och kristna partier men tar aldrig upp PYD:s söndra och härska politik: frikostigt stöd till de assyriska organisationer som PYD kontrollerar och diskriminering, trakasserier och ibland våld mot de mer självständiga assyriska organisationerna.
Medin är också kritisk mot den personkult som Apo är föremål för och som är en direkt parallell till personkulten kring far och son Assad. Däremot problematiserar han inte den apoistiska ideologins mål att skapa en ny människa. Själv blir jag alltid rädd av sådant tal. I en av 1900-talets värsta diktaturer, som var Öcalans ursprungliga förebild, skulle man skapa en ny sovjetmänniska. Följderna av det var förfärliga.
Den som vill veta vad som pågår i norra Syrien har mycket att hämta i Medins bok. Trots vissa brister är den inte en ensidig hyllningsskrift utan ger en insiktsfull och tämligen nyanserad bild av ett intressant men ibland svåröverskådligt skeende som kan få stora konsekvenser också för Syriens assyrier.
Joakim Medin: Kobane. Den kurdiska revolutionen och kampen mot IS. Leopard förlag 2016. 272 sidor.
