”Snön låg som ett vitt täcke över husen i Midyat. Byborna väntade förväntansfullt på stämningen, dofterna och framförallt den goda maten som julen varje år förde med sig.” Så börjar Ilona Aslan och Sebrin Ahos text om hur julen såg ut för deras mor- och farföräldrar. Hujådå vill med denna text önska sina läsare en riktig god jul och ett gott nytt år.
Samuel Aho berättar om hur de en decembernatt blev väckta av grannarna som sade att det var dags för en gudstjänst i kyrkan. ”Vi tog oss till kyrkan men upptäckte att ingen var där.” På den tiden var det bara de rika som hade råd med klockor. De flesta tog hjälp av solen och stjärnorna, vilket medförde att man ibland kunde komma för tidigt till kyrkan. ”Vi vände hemåt och längs vägen mötte vi några soldater. Vi blev livrädda”, fortsätter Samuel och berättar om hur en kristen man några dagar tidigare hade släpats ut ur sitt hus och mördats mitt framför ögonen på dem. Upptakten till detta elände var vapen som muslimerna i området stulit från militärens vapenförråd och sedan sålt till Syrien. Muslimerna skyllde på sina kristna grannar som därmed fick ta hela smällen. Under hela 1940-talet rådde stor skräck bland assyrierna och de andra kristna i Turabdin. ”När jag var ung brukade de äldre alltid undra om de skulle få se det målade ägget”. Detta sades vid jul och man menade om de skulle få överleva till påsk på grund av muslimernas ständiga förföljelser av kristna. ”Muslimerna var på den tiden alltid ute efter att spilla kristet blod. Vi levde i skräck.” Samuel berättar vidare att hans mamma i samband med vapenstölden hade tagit fram all julmat, russinen och alla andra godsaker som de sparat till julen. ”Hon sade: ät upp allt, de kommer ändå att döda oss alla.” Denna händelse kallad ”Hadiza do dabho” är än idag ihågkommen av många och den lyckades dämpa den glada stämningen som normalt infann sig bland byborna i juletid.
Julen infann sig dock inte alltid under sådana dramatiska omständigheter. För det mesta förflöt hela andra halvan av december månad i festligheter, glädje och mycket skratt.
Hemma hos Samuel och Nicme brukade hela familjen vakna tidigt på juldagsmorgonen för att närvara vid gudstjänsten som började vid fyratiden på morgonen och som vanligtvis pågick i 3-4 timmar. Vid gudstjänstens slut började firandet av julen på allvar. Man gick tillsammans ut ur kyrkan och började sakta promenera hemåt i skenet av solen som nu hade gått upp. Väl hemma väntade man längtansfullt på att maten skulle bli klar och bordet dukas. Länge åt de allra flesta på golvet, men Nicme berättar att de mot slutet även hade ett runt bord med många stolar där alla fick plats. ”Vi brukade förbereda bland annat kabragaye och dobo kvällen innan, för att sedan tillaga ris, burgul och mycket annat efter kyrkan”, fortsätter hon.
Nicme nämner också att en speciell maträtt krävde flera veckors planering och förberedelser. ”Efter att man hade slaktat kalkonen grävde man en grop i snön, därefter la man ner kalkonen i gropen. Där fick den ligga till det var dags att tillaga den. Man sa att kalkonen inte skulle smaka lika gott om man ändrade tillagningssättet.”
Nicme skrattar när vi frågar om männen och kvinnorna satt och åt tillsammans eller om de åt separat. ”På min tid satt kvinnorna tillsammans med männen, men då jag var yngre sa man att det var respektlöst (ajbo) av den ingifta bruden (kalo) att sitta med sina svärföräldrar och äta.
Efter att jullunchen var uppäten och alla var mätta och belåtna var det dags för männen att gå runt till alla grannar och släktingar och önska dem en god jul. Kvinnorna var kvar hemma för att ta emot gäster. Inte förrän dagarna efter jul hade kvinnorna tid att hälsa på varandra.
I Samuel och Nicmes hus var det alltid mycket folk under de stora högtiderna. ”Vi tog fram klicha, russin, pastiq och hqode som vi förberett långt innan. Vi satt och åt och pratade långt in på småtimmarna”, minns Nicme tillbaka.
Julen var inte bara en festhögtid, utan även en högtid då man fick tillfälle till välbehövlig vila. ”Barnen var lediga från skolan, men det var normalt eftersom de inte alltid kunde gå i skolan. En stor del av undervisningen skedde i hemlighet i kyrkorna”, berättar Samuel. Han själv drev en smedja som han stängde i tre dagar under julen.
Julen höll på i en hel vecka, tills det var dags för nyår. Då var det återigen gemenskapen och maten som stod i centrum. ”Vi sparade mycket frukt som vi sedan tog fram till nyår. Vindruvorna lindade vi in i vindruvsblad. Sedan grävde vi ner dem i jorden. Där förvarades de i ungefär en månad. När man tog fram dem såg de ut som de vindruvor vi köper i affärerna här i Sverige.
Samuel och Nicme Aho upplever inte att skillnaden mellan att fira jul i Midyat och i Sverige är stor. ”Vi går till kyrkan, vi lagar samma maträtter, ja i principen är det samma sak. Det finns dock en sak som de saknar, den starka värmen som fanns mellan byborna i Midyat.
[Hujådå välkomnar sina läsare att skicka in sina julminnen eller skriva ner sina farföräldrars. Skicka texten till redaktionen@hujada.com. Texten är hämtad från Tidskriften Hujådå dec-06.]
