Kennedy Bakircioglus fina fotbollskarriär är ännu inte över, men den första boken om honom har utkommit. Jag kan inte låta bli att jämföra med Andreas Haddads bok som kom ifjol. Den lockade med avslöjanden om kokain och kriminalitet. Den som väntar något liknande av Kennedys bok väntar förgäves. Kennedy är en snäll och god man – eller som han själv säger ”en fin kille med stort hjärta” – som har en stark gudstro och som alltid lytt föräldrarnas råd att hålla sig borta från droger och kriminalitet.
Kennedy växte upp i Ronna i Södertälje, var ett underbarn i Assyriska och gick redan som 17-åring till Hammarby. Det var kärlek från första ögonkastet.
Hammarby, Söderstadion, dess publik och supportrar var som en förälskelse som träffade mig mitt i hjärtat. Så var det verkligen. Jag är fortfarande kär, 17 år senare. En förälskelse som med åren fördjupats och övergått till ren kärlek.
Det blev några framgångsrika år i Hammarby, bland annat SM-guld 2001, innan Kennedy blev utlandsproffs. Allt såg väl ut. Efter stora framgångar i Twente blev det storklubben Ajax. Tanken var att det skulle vara språngbrädan till någon av de riktigt stora klubbarna och till svenska landslaget. Liksom för Zlatan. Så gick det inte. En besvärlig ljumskskada och en tränare vid namn Marco van Basten förstörde den drömmen. Kennedy är snäll och nöjer sig med följande omdöme om den lynnige van Basten: ”Han var väldigt speciell, om jag ska uttrycka mig milt.”
En annan som var speciell var lagkamraten i Ajax, den nuvarande storstjärnan Luis Suarez. ”Mycket märklig”, ”väldigt aggressiv” och ”som en barnunge” är Kennedys omdöme. ”Sedan är och var han en fantastisk fotbollsspelare. Inget snack om det.”
Faktum är att Kennedy aldrig riktigt fick chansen i landslaget. Han har gjort 14 A-landskamper. Alla inhopp. Många har synpunkter på det. Också jag. Han borde ha fått chansen på riktigt. Så bra är inte de som spelat på hans position.
Det assyriska då? Kennedy berättar om familjens bakgrund i Tur Abdin och delar rent av med sig av receptet på kutle. Men vi får inte läsa mycket om uppväxten i Ronna annat än att han redan då spelade fotboll mest hela tiden. Tiden i Assyriska behandlas ytterst kort, men Kennedy hinner med en hyllning till tränaren Peter Antoine.
Peter Antoine var faktiskt den som startade min karriär och fick mig att inse att jag skulle bli FOTBOLLSSPELARE. Inte en som lirade fotboll. Han fick mig verkligen att lyfta.
Där som Haddad i sin bok förklarade sin kärlek till Assyriska är det Hammarby som är klubben i Kennedys hjärta. Hela boken slutar med ”Forza Bajen!”
Kennedy är en fin kille som man inte kan låta bli att tycka om. Boken är välskriven och lättläst. Men jag hade velat veta mer om hur det var att växa upp i Ronna. Hur det var att leva i de två kulturerna: den assyriska (eller som det heter i boken ”assyr-syrianska”) och den svenska. För mig är de starkaste avsnitten i boken den kärleksfulla beskrivningen av farfar Brahim, som dör på Södertälje sjukhus innan Kennedy hinner fram för att ta farväl. Pappa Benjamin, gudabenådad målspottare i Assyriska med smeknamnet Müller, bidrog på ett avgörande sätt till Kennedys framgångar men var ytterst sparsam med beröm, vilket smärtade sonen. Men så hade Benjamin börjat jobba i farfars kopparslageri när han var sju år. Senare har han jobbat i decennier på Scania.
De flesta som läser boken är inte som jag: de vill ha fotbollsanekdoter och inte minnen från uppväxten i Södertälje. Men för mig – som inte är Bajenanhängare – är det just dessa glimtar som gör störst intryck. Liksom beskrivningen av hur Kennedy diskuterar barnuppfostran med kompisen Stefan Batan.
Kennedy är inte bara en god fotbollsspelare. Han är också en god människa och förebild. Respekt!
Kennedy Bakircioglu och Benny Haag: Säg oh, ah, Kennedy. Kalla Kulor Förlag 2015. 249 s.
