Assyriern Aydin Aslan har i ett program på Assyria TV gjort en historisk genomgång av kurdiska massakrer och svek gentemot assyrierna utifrån vad som finns nedtecknat i assyriska källor.
Aydin Aslan, som är en före detta elev vid klostret Mor Gabriel i Turabdin, har tack vare sina språkkunskaper kunnat plöja igenom assyriska källor som nämner kurdernas tidigaste närvaro i Assyrien i sin helhet. I ett program på Assyria TV återberättar han kurdernas historia i Assyrien.
På 600-talet skedde en persisk invasion av Turabdin men det var oklart om några kurdiska element hade följt med. Det sägs ibland att Mor Gabriel (574-668) var den förste som bad om hjälp hos kurdiska hövdingar att skydda Turabdin från bysantinska härskares våld. Men detta stämmer inte. Det var hos arabiska hövdingar som Mor Gabriel sökte hjälp, säger Aydin.
År 1185 skrev den syrisk-ortodoxe patriarken Mor Mikhoel Rabo om turkmenska nomader som brukade attackeras av kurdiska banditer i Assyriens och Armeniens berg. Dessa kurder levde av att plundra eller mörda turkmener på vandring mellan sommar- och vinterbosättning med sina hjordar. Turkmenerna fick nog och angrep kurderna som började gömma sig inne i assyriska och armeniska byar. Ortsbefolkningen drabbades hårt av striderna. Till slut dödade turkmenerna 30 000 kurder. Därefter nämns inget om kurdisk närvaro förrän om emirerna i Gziro (Jazireh Bohtan) mellan 1300 och 1855. Totalt 37 kurdiska emirer, enligt patriark Afrem Barsoms ”Turabdins historia”, varav en del är kända för sin grymhet mot assyrierna; Sharaf Beg (1505-15), Mir Shamdin, Den blinde Mir Kör (1808) som fick tillnamnet ”den barbariske emiren”. 1831 massakrerade han alla assyrier i Alqush på Nineveslätten, 1833 yezidierna i Shigor (Sinjar) då han dödade 3 000 vapenföra män. Kvinnor, barn och gamla räknades på den tiden inte bland dödsoffren eftersom de betraktades som en del av krigsbytet. Samma år massakrerade Mir Kör flera byar i Turabdin, t ex Esfes, Arbo, klostret Mor Malke, Zaz och Bote.
På 1250-talet hade assyrierna i Hakkari 250 000 vapenföra män. Därför vågade emirerna i Gziro inte angripa Hakkari. 1441 flyttades patriarkatet för Österns kyrka från Alqush till Hakkari som var ett starkt fäste. På grund av dess otillgängliga läge kunde biskoparna inom den stora Österns kyrka (Mellanöstern, Indien, Kina, Mongoliet) inte samlas när de skulle utse en ny patriark. Därför infördes systemet med ärftlighet inom samma familj (Mar Shemun). Detta missbrukades och en utbrytargrupp anslöt sig till Vatikanen 1551. Den kaldeiska kyrkan bildades.
Patriarkatet för Österns kyrka flyttades sedan till Teheran och var där till 1750. Senare flyttades det tillbaka till Hakkari. På 1800-talet krävde patriark Mar Shemun att assyrierna skulle sluta betala skatt till den kurdiske emiren Nurullah Beg. Denne hade genom en överenskommelse mellan assyriska och kurdiska klaner accepterats som överhuvud för både Gziro (Bohtan) och Hakkari. Därmed blev assyrierna under en tid fredade från kurdiska klaners attacker.
Nurullah klagade hos Bedr Khan Beg som var en mäktig kurdisk emir. Bedr Khan drog in 1843 i Hakkari med 100 000 beväpnade kurder och med militär hjälp från den turkiske sultanen. För att splittra det assyriska motståndet angrep han taktiskt bara klanen Dez och dödade på tre dagar omkring 40 000 assyrier – alltså samma taktik som turkarna använde under folkmordet Seyfo 1915 då de angrep assyrier av en viss kyrkotillhörighet först och lovade fri lejt åt de andra. 1846 återkom Bedr Khan till Hakkari och genomförde en ny massaker. Strax innan hade den brittiske arkeologen Austen Henry Layard passerat genom Hakkari på sin väg till Mosul. Han skulle gräva upp det antika Nineve. Layard har i detalj beskrivit de grymheter som Bedr Khan hade begått mot assyrierna och berättat om deras fasa för vad som skulle komma härnäst.
Om det inte vore för västerländska missionärer skulle Bedr Khan ha angripit de andra fem assyriska klanerna i Hakkari också. Men sultanen, som i själva verket hade varit införstådd, tvingades skicka militär för att avsätta Bedr Khan. Han greps och utvisades till Kreta tillsammans med sina elva fruar och 99 barn – om det nu kan betraktas som straff. I början av 1850-talet angrep Bedr Khans brorsöner Turabdin och massakrerade befolkningen. 1855 var det slut på det kurdiska emiratet i Gziro då dessa krigsherrar också greps.
1894-96 deltog kurdiska irreguljära förband, Hamidiye brigaderna, i Sultan Abdulhamid II:s storskaliga massakrer mot armenier och assyrier.
1902 var det fortsatt oroligt i Hakkari och två assyriska hövdingar skrev ett brev till den franske konsuln i Mosul och begärde skydd från de muslimska kurdiska klanernas hot om förintelse.
Under folkmordet 1915 (och efterföljande år) deltog kurderna i stor skala och är de som i själva verket har genomfört folkmordet. Som ”belöning” övertog de hus och egendom till offren. Ett litet antal kurdiska hövdingar ingrep och räddade ett antal familjer och orter, ofta till priset av att de överlevande assyrierna fick vara en gratis arbetskraft åt dessa hövdingar.
1915 flydde assyrierna i Hakkari till Urmia i Persien. I början av1920-talet ville den assyriske generalen Agha Petros återbörda dem till Hakkari. Han förhandlade med den nya turkiska republikens ledare men fick avslag. Han ville marschera mot Hakkari med egna assyriska trupper, men britterna använde Lady Surma för att övertala assyriska klanledare att avstå. Därefter såg britterna till att Agha Petros 1924 drevs i exil till Frankrike, där han 1932 dog, sannolikt av förgiftning. Sedan dess är Hakkari helt tömt på sin assyriska ursprungsbefolkning.
1933 anställde den nya irakiska staten en massaker på assyrierna i Simele, med 10 000 soldater och beväpnade banditer som hade släppts ur fängelset för att döda assyrierna. Brittiska stridsplan gav irakierna understöd. Ca 1 000 beväpnade assyriska män och mer än 2 000 civila dödades skoningslöst. De irakiska trupperna anfördes av kurden general Bakr Sedqi.
1985 började PKK sin väpnade kamp mot Turkiet. De gömde sig medvetet i assyriska byar i Turabdin och detta bidrog till att turkisk militär tömde en del byar på sin befolkning. Assyrierna drevs på flykt. Kurder tog över deras egendom och försvårar än idag att assyrier återvänder till sina hembyar. Endast fyra assyriska byar i Turabdin (Arkah, Miden, Bsorino och Hah) har behållit ett 20-tal assyriska familjer kvar i byn tack vare en militär postering i varje by. Resten blev offer för PKK:s etniska rensning av assyrier.
Av 50 000 kurdiska byvakter i Turkiet, som var betalda av staten för att bekämpa PKK, fanns det bara några assyriska män i byn Bnebil utanför Mardin. PKK dödade 7 av dessa assyrier samt byn Qellets borgmästare Cercis Benyamen i början av 1990-talet. Idag när PKK angriper militära posteringar i Turabdin riktas självmordsattentaten återigen mot assyriska byar som Hah i maj 2016. Där bor 19 assyriska familjer kvar, men de lämnas inte i fred.
PKK:s gren i Syrien, PYD, försöker på olika sätt att driva iväg assyrierna genom mord på militära ledare, konfiskering av egendom, tvångsrekrytering till sin YPG-milis, inblandning i assyriska privatskolors kursplan och så vidare. Under det senaste halvåret har fyra stora attentat och självmordsattacker ägt rum i ett och samma assyriska område i staden Kamishli. Även om förövarna inte har kunnat fastställas, riktas misstankarna mot det lokala kurdiska styret som vill driva iväg assyrierna.
I norra Irak har den kurdiska administrationen under lång tid konfiskerat assyrisk mark och trakasserar assyrierna på olika sätt för att driva iväg dem från sina fäders jord. KRG:s ledning avväpnade 2014 assyriska och yezidiska vaktstyrkor på Nineveslätten och i Sinjar. Kort därefter anföll IS dessa områden men kurdiska Peshmerga, som hade lovat skydda befolkningen, fick order att dra sig tillbaka mitt i natten.
Den samlade erfarenheten är, säger Aydin Aslan, att vi som assyrier inte kan lita på kurdiska politiska gruppers välvilja efter så många svek. Vi måste lära oss att inte göra samma misstag om och om igen.
