I en tevedebatt om Seyfo (17/6) valde Sait Yildiz (V) att misskreditera min motion om Seyfo i skolan. Helt i onödan, eftersom det finns svart på vitt vad Liberalernas landsmöte har beslutat, skriver Ninos Maraha från Liberalerna.
Efter Stefan Löfvens och Socialdemokraternas brutna vallöfte, att erkänna folkmordet i regeringen, har diskussionen om Seyfofrågans framtid fått nytt bränsle. Ingen politiker som brinner för frågan kan vara annat än missnöjd med statsministerns besked. Så långt verkar de flesta vara överens.
Personligen har jag arbetat med Seyfofrågan under en lång tid. Både som aktiv i det assyriska föreningslivet och medlem i Liberalerna. 2017 skrev jag en motion till landsmötet (Liberalernas kongress) om att skolan ska undervisa om Seyfo. Min motion som undertecknades av bland andra Birgitta Ohlsson, Olle Wästberg, Cecilia Wikström, Fredrik Malm och Robert Hannah hade följande yrkande:
”Liberalerna ska verka för att införa folkmordet Seyfo i läroplanen för grundskolan och sprida kunskap om kopplingen mellan 1900-talets första omfattande folkmord och Förintelsen. Skolväsendets undervisning kring folkmord behöver förstärkas. Det är centralt att elever lämnar skolan med tillräckliga kunskaper om exempelvis Förintelsen, folkmorden i Rwanda, folkmordet i det dåvarande Jugoslavien, det armeniska folkmordet och Seyfo. Detta bör speglas i de läro- och kursplaner som regeringen efter förslag från Skolverket och en process med akademi och lärarkår fastställer.”
Landsmötet ansåg motionen vara besvarad. Det betyder att vi jobbar redan med frågan. Ett exempel på detta är Robert Hannahs (m.fl.) riksdagsmotion som bygger på vår landsmötesmotion.
Trots det engagemang som jag och Liberalerna har visat i frågor som rör assyrier valde Sait Yildiz att göra sig lustig över mitt parti i den här frågan, i en livesänd tevedebatt (Suroyo TV). Dessutom attackerade han när jag inte närvarade och kunde försvara min motion. Det tycker jag var ohederligt.
Jag vill passa på att säga något om kongress/landsmötesbeslut i allmänhet. Vartannat år tar Liberalerna uppemot ett tusen beslut på våra landsmöten, som är vårt högsta beslutande organ. Dessa beslut utgör grunden till vår officiella politik. Men jag vill höja ett varningens finger för att stirra sig blint på dessa beslut. De är jätteviktiga, men bara för att det har tagits ett beslut på kongressnivå en gång i tiden så innebär det inte att ett parti för alltid kommer att känna sig tvunget att driva det beslutet. Som politiker kan man aldrig luta sig bakåt. Det krävs ett återkommande hårt arbete, det har jag lärt mig under mina år i politiken. Därför ser jag till att ständigt driva mina hjärtefrågor. Gärna i samarbete med engagerade och kompetenta partivänner för att skapa ett större tryck i opinionen, både internt och externt.
Med detta sagt förväntar jag mig att Sait Yildiz är mer påläst nästa gång han väljer att kritisera mina politiska initiativ. Det blir en bättre debatt då.
