I en nyutgiven bok av samlaren och redaktören Jan Beth-Sawoce samlas många viktiga dokument om assyriernas nationella ansträngningar för hundra år sedan. Dokumenten gäller åren 1919-1924 efter första världskrigets slut, en tid då överlevande assyrier försökte ena sig för att uppnå självständighet. Ledare som Malik Qambar och Agha Petros vände sig till Frankrike och katolikerna för att få stöd, medan Lady Surma sökte stöd hos britterna. Assyriska ledare började samtidigt utkämpa inbördes strider. I denna artikel belyser Nemrod Barkarmo några av de viktigaste händelserna och dokumenten ur denna bok om Malik Qambar och hans roll för assyriska strävanden.
En maliks roll
En Malik (furste) var bland östassyrierna en ledare som styrde sin stam och organiserade dess angelägenheter. Alla mellan 15 och 60 år betraktades som Malikens soldater och Maliken var huvuddomare när tvister skulle klaras upp inom stammen. Maliken hade även andra ansvarsroller så som att förhandla fram avtal med utomstående parter och att stå för organisering vid stridigheter med utomstående.
Enligt Malik Qambars egna beskrivning om stammarna och dess malikar var det assyriska riket splittrat i sex stammar: Jilo, Tiyyari, Txuma, Dëz, Baz och Tal (i ett annat dokument nämns inte Tal, utan istället Eshtazin). Varje stam anfördes av sin Malik som ärvde sin titel. Varje by hade dessutom sin Rayës (hövding), som tillhörde en förnäm släkt. En rayës var tvungen att lyda sin Malik.
Malik Qambars ättlingar
Jilo stammen, som Malik Qambar var ledare för, var stark och högt ansedd bland de olika assyriska stammarna i Hakkari. De befolkade nitton byar, med Zerine som Malikens huvudort och residens. Historien om Malik Qambar d-Malik Warda börjar med hans farfar Malik Warda I.
1769 förde Malik Warda, som var högt ärad bland andra ledare och stammar, en energisk kamp mot kurderna omkring Jilo stammens trakter. Det berättas om ett tillfälle när hans män hade gett sig av med hästar och mulor till Van för att köpa proviant. Den kurdiska stammledaren Nuri Bey hade fått nys om dessa uppgifter och när männen befann sig på väg hem från Van anfölls de av hans anhängare. De förlorade sin proviant och fyra av deras män dödades och sju sårades.
När Malik Warda fick höra om det som hade hänt ville han hämnas sina män. Ett år senare, 1770, marscherade han med 1700 män och attackerade Nuri Beys byar. Han dödade 13 av Nuri Beys män och sårade 21. Efter detta befästes Malik Wardas anseende bland såväl assyrier som kurder.
Även Malik Qambars far, Malik Warda II, kom att spela en stor roll för den assyriska befolkningen i egenskap av beskyddare och hövding. Han försvarade sin stam mot attacker från kurderna och hämnades framgångsrikt de attacker som de fick lida av olika kurdiska stammar i början av 1900-talet.
Malik Qambars uppväxt och resa
Malik Qambar var en katolsk-assyrisk nationell ledare och general för den Assyro-kaldeiska bataljonen som bildades 1920 som en del av den franska främlingslegionen. Han var administratör för det franska protektoratet i Syrien, Gozarto (1919-1921) och grundare till den assyriska tidningen Khuyada i Beirut. Han författade dessutom en del verk på assyriska och franska. Hans historia började den 15 maj 1888 då han föddes i byn Zerine. Han fick tidigt under sin barndom lära sig att hantera vapen och skaffade sig ett rykte i närliggande byar om att vara en god skytt. Vid 21 års ålder gifte sig Qambar med Lady Šušan (Shooshan) från byn Qočanës (Kuchanus). Hon var dotter till Nimrod Shimun, kusin till patriarken Mar Benyamin Shimun.
Malik Qambar var ättling till tidigare hövdingar inom den assyriska Jilo-stammen och han skulle komma att göra skäl för sin titel liksom sina närmaste föregångare. Hans karaktär skönjs genom flertalet dokument där hans heroiska insatser för den assyriska nationen återges.
I ett dokument han själv författat berättar han om sin långa resa från Turkiet 1915 till Frankrike 1923. Genom dokumentet, tillsammans med en biografi om Malik Qambar skriven av Sam Parhad, får vi ta del av hur hans strapatsfyllda resa börjar när assyrierna tvingas lämna Hakkaribergen i Assyrien den 10 juni 1915. De hade tvingats till strider mot turkar och kurder under åtta månader, men till slut tog de sig till de persiska provinserna Urmi, Salamas och Khoy för att komma undan angriparna.
Under denna tidpunkt blev prins Nimrod Shimun mördad tillsammans med flera medlemmar av sin familj. Nimrods anhängare anklagade patriarken Mar Benyamin Shimun för att ha legat bakom beställningen av mordet, vilket genomfördes av en klan lojal mot patriarken. Enligt Sam Parhads biografi om Malik Qambar låg den brittiska militären bakom Nimrods död då Nimrod ville att assyrierna skulle hålla sig neutrala under första världskriget och inte ta ställning emot Ottomanerna som härskade över området. Engelsmännen som försökte locka över assyrierna på de allierades sida såg enligt Parhad detta som ett hinder och övertalade patriarken och hans syster Lady Surma att eliminera ledaren Nimrod Shimun. Patriarkens familj var chockad över nyheten om Nimrods död och försökte övertyga omgivningen att de inte hade med Shimuns död att göra. Mordet fick en ödesdiger effekt och splittrade assyrierna i två läger, den ena beståendes av katolska assyrier som gick under namnet kaldéer och den andra av nestorianska assyrier.
Enligt Qambar gick det inte att nå samförstånd med de assyrier som tillhörde den nestorianska kyrkan. Även han hade tagit sig till säkerhet i Iran tillsammans med tusentals andra assyrier. På plats fanns den ryska armén och de allierades representanter. Här samlades assyriska ledare för att organisera en styrka som skulle kämpa på de allierades sida.
Med hjälp av amerikanska missionärer, vilka varit etablerade i Urmia-trakten i Iran sedan 1860, och genom militär träning och utrustning från den ryska armén skapades en centralkommitté. Kommittén bestod av överhuvuden från de olika Hakkari-stammarna och framträdande personligheter från Urmi-assyrierna. Kommittén beslöt om det mesta och under åren 1915-1918 utgjorde assyrierna en liten, men väldigt effektiv styrka. Förutom att försvara sig mot lokala styrkor bestående av iranier, turkar och kurder, stred de även mot en reguljär turkisk styrka som kom till den lokala muslimska befolkningens understöd.
Qambar och hans familj begav sig därefter 1918 mot Kaukasus tillsammans med ett följeslag på omkring 70 personer. Under sin färd stötte de på kurdiska och turkiska stammar och strider bröt ut i flera timmar. Till slut lyckades assyrierna, efter en mödosam och tröttsam resa, att ta sig till Georgiens huvudstad Tiflis. Här utsågs Qambar till representant för de drygt 7000 assyrier som fanns på plats. Han lyckades förhandla med Tiflis myndigheter för att förse de assyriska flyktingarna med pengar att köpa förnödenheter.
I Georgien träffade Malik Qambar en annan framstående assyrier, doktor Fraydun Aturaya. Tillsammans kom de på en idé vilken de framförde till de ryska myndigheterna med säte i Tiflis. Idén var att den ryska armén skulle förse frivilliga assyrier med utrustning och träning så att de kunde hjälpa sina landsmän i Urmia. Den ryska armén tränade en assyrisk styrka på 500 man som senare tog sig till Urmia för att strida. Så småningom fick Malik Qambar och andra assyrier reda på nyheten om hur kallblodigt den assyriska patriarken mördats av Simko, kurdernas hövding. Slutligen fick de även höra hur hela den assyriska befolkningen flytt från Urmia och Qambar och hans vän Fraydun Aturaya kallade den assyriska kommittén till ett möte.
Situationen i Georgien blev värre för det snabbt växande antalet assyriska flyktingar och 1918 marscherade turkarna tillsammans med tyskarna mot Tiflis. Assyrierna fick lämna staden i all hast till fots och med häst. På vägen lyckades en del av dem att lifta med tåg. De flyende assyrierna anlände till södra Ryssland och där upprättades en hjälpkommitté för assyrierna.
Qambar utsågs till ansvarig för kommittén. Varje dag delades förnödenheter ut i form av mat, hygienartiklar och medicin. Kort därefter gav sig Qambar iväg på order av fransmännen till Beirut och kunde vila kort i Konstantinopel innan han anlände till slutmålet. I Beirut utnämndes han till löjtnant i franska armén med uppgift att upprätta en assyrisk armé.
Qambar hade i Libanon blivit inbjuden till en middag med Frankrikes befälhavare i Syrien och Kilikien general Gouraud, fader Mansour Koryakos som var representant för den kaldeiska patriarken och en fransk överste. De berättade att Frankrike hade planerat att de västra delarna av Mesopotamien, Gozarto i Syrien, skulle tillfalla assyrierna under franskt beskydd.
Malik Qambar valdes som ledare för detta projekt och han fick i uppgift att ta sig tillbaka till Kaukasus för att övertyga så många män som möjligt för att etablera en division av stridande assyrier i övre Gozarto. Han fick även löftet att assyrier från olika delar av världen som var villiga att strida skulle kunna ta sig till Gozarto med fransk finansiering. Qambar tog sig efter några tätt följande resor tillbaka till Tiflis.
Tillsammans med doktor Viktor Yonan, redaktör för tidskriften L’action Assyro-Chaldéenne (som i själva verket kan ha varit doktor Jesse Yonan som var delegat i Paris och som omnämns av doktor Abraham K Yusuf i dagboken från Paris) rekryterade de frivilliga assyrier som senare skickades till Syrien för att strida. Qambar såg även till att rekrytera assyrier på andra håll, däribland i Armenien. Han skickade dessutom brev flera gånger till assyrier i Irak. Han uppmanade dem att ansluta sig till sina landsmän i kampen om ett Assyrien i den syriska regionen, dock utan resultat. Enligt Malik Qambars budbärare hade engelsmännen i Irak spridit rykten om att han sålt ut assyrierna och kaldéerna till fransmännen.
Slutligen anslöt sig Malik Qambar till den assyro-kaldeiska bataljonen i Dayr-zor. Samma bataljon som han själv, tillsammans med doktor Yonan, rekryterat. Malik Qambar organiserade sina trupper i Syrien med hjälp av de franska officerarna kapten Hariot och löjtnanterna Marandin och Philippot. Till denna styrka samlades assyriska volontärer från olika samfund och regioner, till exempel från Urmia, Jilu och andra stammar från Hakkari. Även västassyrier, som flytt från städer och byar i Tur-Abdin och Mardin-distriktet, hade anslutit sig till denna styrka.
I Syrien stred Qambar och hans mannar tappert och 1922 lämnade han landet för att resa till Beirut. Den 24 april 1922 tilldelades Frankrike mandatet i Syrien och Libanon, medan Irak, Palestina och Trans-Jordanien tilldelades Storbritannien (Franska mandatet i Syrien kom till redan vid konferensen i San Remo i april 1920. Frankrike tvingade med vapenmakt bort prins Faisal från Damaskus och avskilde Libanon från Syrien. Det är möjligt att det franska mandatet ratificerades av NF 1922, men i praktiken var det två år tidigare). Den assyro-kaldeiska bataljonen fyllde inte längre någon funktion och upplöstes strax därefter. I fortsättningen blev den en del av franska främlingslegionen. Efter att ha varit i Beirut reste Qambar till Marseille i Frankrike. I Marseille såg han till att hjälpa mer än 300 assyriska familjer med att hitta jobb och boende. I Frankrike fortsatte han med sin kamp för assyrisk territorriell autonomi och han valdes till assyriernas representant till Nationernas Förbunds kommitté i Genève 1924-1925.
Han hade tillsammans med Agha Petros presenterat assyriernas lidande under första världskriget och framställt deras krav på en egen autonomi. Efter tiden i Genève återvände Qambar till Frankrike där han skrev artiklar för tidningar och beskrev assyriernas öde. Efter besvikelsen i Genève såg inte Qambar någon nytta i att vara kvar i Europa och beslöt sig för att resa till Libanon. Han anlände till Beirut 1928 och det var här som han gav ut tidningen Khuyada Umtanaya (Nationell enighet). Han lämnade Beirut och reste till Jerusalem 1933. Under sin tid i Jerusalem skrev Qambar ett litet häfte om turerna kring den assyriska frågan i Nationernas Förbund. Han skrev den på engelska och franska.
På begäran av Haile Selassie anslöt sig senare Malik Qambar till den etiopiska armén. Han blev en av deras mest framstående kaptener i armén och vann flera strider mot Mussolinis armé, vilken hade invaderat Abessinien. I tacksamhet för hans insatser erbjöd den etiopiske kejsaren honom ett personligt svärd inristat med landets sigill och märken.
Qambar tog sig sedan vidare till Kairo, där han levde under åren 1937 till 1944. När andra världs-kriget tog slut återvände han till sin familj i Beirut år 1945. Malik Qambar fortsatte att vara verksam och reste för att träffa assyrier i Irak, Syrien och USA. Hans sista år i Beirut tillbringade han med att skriva sina memoarer. Han gick bort den 17 februari 1969 i sitt hem i Beirut.
Korrespondens
Qambar hade under sin tid i Kaukasus korrespondens med representanter från olika nationer och grupper. I ett brev under sin tid i Kaukasus år 1920, skrivet till de assyro-kaldeiska delegaterna vid fredskonferensen, går det att läsa om Qambars olika uppmaningar till det assyriska folket. Här undertecknade han sina brev som ordförande för de assyro-kaldeiska utvandrarnas delegation. I brevet går det bland annat att läsa om hur Qambar varnar sina vänner att inte låta sig luras av allierade som vill tvinga in den assyriska nationen i samarbete med kurder och araber.
Detta är, enligt Qambar, ett sätt för dem att genomdriva sina planer för att kunna ockupera assyriska områden. Han berättar hur de allierade mutar assyrier för att få dem att glömma alla tankar på frihet. Han uppmanar slutligen den assyro-kaldeiska delegationen att sammankalla en församling i Konstantinopel, bestående av representanter för det assyriska folket runt om i världen. Något som ger en bild av att Qambar såg konsekvenserna av ett splittrat folk och att han försökte stärka möjligheterna till autonomi genom en enad röst. Detta var enligt honom det enda medlet för att rädda den assyriska nationen.
I många brev, skrivna av generaler och andra höga ämbetsmän från Frankrike går det att läsa om löften och viljan att etablera ett assyro-kaldeiskt land i assyriernas traditionella områden. De utlovar territorium i de områden där assyrierna är bosatta och att deras självständighet och garantier som minoritet ska tillgodoses.
Malik Qambar var inte heller rädd för att kritisera sina landsmän som han inte ansåg gjorde tillräckligt för den assyriska kampen. I ett brev, skrivet den 20 december 1920 i Tiflis, framför han sin kritik till de assyro-kaldeiska råden i Konstantinopel. Qambar skriver:
”För sin nationella frihet har de kämpat som lejon i Hakkaris berg och på Persiens slätter. Av kärlek till sin nation har de lidit oersättliga förluster. De har offrat hälften av sitt folk och till och med sina kvinnors heder. […] Vi tycker likväl att ni inte är så skakade som man kunde vänta sig över denna sublima sorg, i vilken era bröder och systrar är försänkta, eftersom ni hittills inte visat någon nationell glöd. Det mer eller mindre lugna liv får er att glömma era heligaste plikter! Ni bör veta att era bröders och systrars blod, ett oskyldigt blod utgjutet i olika länder, ropar till himlen och till er för att väcka er och påminna er om att ni också bör skicka frivilliga för att resa den assyriska fanan […].”
Malik Qambar kämpade för grundandet av en assyro-kaldeisk autonomi under Frankrikes beskydd i Syrien. Frankrike var enligt honom det enda land av de allierade som kommit ihåg assyriernas insatser under kriget. En autonomi i Syrien var enligt Qambar en första port till det som skulle komma att leda till en pånyttfödelse och ärorik framtid för Assyrien. Qambar skriver bland annat så här i en proklamation till assyrier runtom i världen:
”Tanken att slå er ned i Syrien tilltalar de allra flesta av er. Det är i detta land, där det tillmötesgående Frankrike gärna tar emot er, som ni kommer att finna en tillflykt. Det är där ert fosterland kommer att bli, eftersom Mosul-Ninive, Assyro-Kaldéens vagga och huvudstad, nu är i händerna på emir Faysal”.
Trots att han var för ett självstyre i Syrien så var Qambar även starkt emot Faisals styre och etablerandet av nationen Irak på assyriernas bekostnad. I en proklamation till assyrier i Mosul, Bagdad och Hakkari skriver Qambar så här:
”Man har bytt ut ditt gamla namn Assyro-Kaldéen mot Irak. Den som står i spetsen är inte någon av dina söner. Det är Faysal som håller dig under sitt ok. Han vill utplåna ditt redan så skingrade folk. Han kommer inte att lyckas. Låt oss förena våra ansträngningar i alla delar av världen! […] Låt oss köra ut främlingarna, inkräktarna: Assyro-Kaldéen åt assyro-kaldéerna, det är vårt mål. Det är därför jag säger: ’Fatta mod!’ Låt oss inte glömma dem som hjälpt oss, men jaga bort dem som önskar vår undergång.”
Ett sista försök hos Nationernas Förbund i Genève 1924
Trots flertalet ansträngningar och uppmaningar från Qambar gav varken Frankrike eller någon av de andra allierade ett självstyrande område till assyrierna. Syrien fortsatte att stå under franskt mandat och Irak stod under Faisals styre. Qambars tålamod började ta slut men han fortsatte sin kamp för den assyriska överlevnaden. I Genève 1924 såg han till att göra ett sista försök för inrättandet av ett självständigt Assyrien. Genom otaliga brev försökte han att påverka de delegationer som samlats i Nationernas Förbund. Nedan följer ett antal utdrag från de brev han skickade till olika delegationer:
”Vid alla fredskonferenser hittills har våra delegater framlagt sina krav och bett att vi skall återfå ett avgränsat territorium i vårt gamla hemland. Men svaret på dessa krav har hela tiden skjutits upp. När vi nu ser Nationernas Förbund samlas för att återupprätta freden i världen och gå de förtryckta nationerna till mötes, tillåter vi oss att upprepa assyro-kaldéernas krav. Vi hoppas att vår sak uppmärksammas och våra rättigheter beviljas oss, så att vi åter kan få leva som nation och folk. […] Det är inte en allmosa vi har kommit för att tigga om. Det är rättvisa vi begär, ty vi har kämpat för att vinna den. Varje grässtrå i vårt land har vattnats med någon av de våras blod. Det skulle vara oerhört orättvist att svika vårt tappra folk och pinade släkte, förkasta dess vädjan om sin rätt och låta det irra omkring i världen, bortglömt av sina tidigare bundsförvanter. Assyro-kaldéerna kämpade och led med de allierade under kriget. Och fortfarande dör unga och gjuter sitt blod för att skydda vårt fosterland och återerövra sitt territorium.”
Malik Qambars förtroende för de allierade och Nationernas Förbund började så småningom att tryta och han insåg slutligen, trots flera år av ansträngningar, att resultaten skulle utebli. Qambars misstro och sista desperata rop går tydligt att utläsa i de brev han kom att framföra för delegationerna och Nationernas Förbund:
”Varför har de hittills hållna konferenserna, som skulle skipa rättvisa för alla små och förtryckta folk, inte lyssnat på det flertusenåriga ASSYRO-KALDEISKA folket, som har varit så olycksdrabbat? […]
Det är inte bara en fråga om territorium utan om överlevnad. De vill inte bli undersåtar i vare sig Irak eller Turkiet utan att deras nation erkänns och de återfår sitt territorium. […] Likt en skadad fågel, vars bo en jägare har upptäckt, blickar det åt alla håll för att se varifrån hjälp kan komma.”
Assyrierna hade under denna tid befunnit sig på flykt under tio år. År 1914 hade regeringen i Konstantinopel officiellt vänt sig till assyrierna med en vädjan om att avstå från att vända sina vapen mot turkarna. Dock kom turkarna, tillsammans med kurdiska stammar, att attackera assyrier i olika byar. På uppmaning av de allierade trädde assyrierna sedan in i den europeiska konflikten.
De gjorde detta efter löfte om en autonomi som skulle erkännas av samtliga stormakter. Assyrierna kämpade med de allierade och kom att spela en avgörande roll för att hålla borta turkarna och kurderna från många områden. Efter kriget svek stormakterna alla sina löften och assyrierna lämnades ensamma åt sitt öde att fly eller mördas. Assyrierna från Jilo-stammen och andra stammar i Hakkari-bergen kom aldrig att få återvända till sina trakter. Medlemmar ur Tiyyari och Tkhuma hade på eget bevåg återvänt till Hakkari 1920, enligt vissa källor 1921, och bosatt sig åter i området. 1924 drevs dock dessa för sista gången iväg från Hakkaris berg av de överlägsna turkiska trupperna. De tvingades att dra sig tillbaka till Irak och bort från sina hemtrakter.
(Artikeln publicerades första gången i nr 2/2017 av Hujådås pappersupplaga)
