Att åka pendeltåg mellan Stockholm central och Södertälje centrum kan ibland vara ganska intressant. Många möten sker i dom olika vagnarna och man kan, medvetet eller omedvetet, bli åhörare till dom mest underliga konversationerna.

En dag klev jag på tåget hem till Södertälje efter en utmattande dag på jobbet. Det var mitt under den värsta rusningstrafiken och jag satte mig i den sista vagnen. Bredvid mig satte sig fyra assyriska män i åldrarna 65-70 år. En av männen letade rätt på tidningen City och bläddrade fram dagens sudoku. Han försökte entusiastiskt att lära sina vänner hur man löser en sudoko och han konstaterade efter en stund att: ”tidningarna nu gör svårare sudokun eftersom folket har lärt sig hur man gör”. Detta tyckte han var synd. Efter att ha åkt några stationer hade en av vännerna snappat upp tankesättet och alla fyra använde all tankeverksamhet för att lösa problemet. Jag valde, mycket medvetet, att följa det som föregick, det var mycket underhållande och det fanns stunder då jag inte kunde hålla mig för skratt. Det var extra trevligt att höra allting på assyriska. Männen var faktiskt mycket duktiga trots att dom flesta var nybörjare. Efter att ha gjort några fel här och där gav dom dock upp och konstaterade att det var kört.

Efter ytterligare några passerade stationer kom samtalsämnet in på fattigdom, och då främst inom den assyriska folkgruppen. En av männen berättade: ”I byarna i hemlandet sparkade och slog man på kristna tiggare, men om det kom en muslimsk tiggare gav man honom eller henne pengar”.

Om jag inte varit uppmärksam på samtalet tidigare så blev jag det definitivt nu. Jag fattade ingenting. Varför hjälpte man inte den kristne?

En annan av männen fortsatte: ”Ja, i Midyat brukade till och med prästerna säga att man inte ska skänka pengar till en kristen tiggare”. Jag kände mig förvirrad och jag måste ha sett ut som ett levande frågetecken.

En tredje man redde dock ut allting: ”Man sa ju att den kristne skulle ta sig i kragen och börja arbeta, för kristna människor ska arbeta för sitt uppehälle. Om tiggaren trots detta var fattig kunde denne gå till kyrkan och där få hjälp. Dessutom var ju grannarna mycket givmilda. Ja, vi kristna hjälper varandra och en kristen ska vara självständig och inte beroende av andra. Genom att inte hjälpa den kristne uppmuntrar vi inte tiggeriet. Den muslimske tiggaren däremot, ja honom ska vi ge pengar så att han blir beroende av oss”.

Jag satt där, förvånad över att detta inte har berättats för mig av mina far- eller morfäder och jag visste inte riktigt vad jag skulle tycka och tänka om tankesättet. Det kan ses som både grymt men också, och då främst på grund av dom rådande förhållandena, inte så konstigt. Även den kristna befolkningen var ju tvungen att på något sätt kunna försvara sig och då man inte kunde göra det med vapen fick man hitta andra tillvägagångssätt.

Samtalet gick senare in på det pågående världsmästerskapet i fotboll och männen, som verkade ganska kunniga inom området, diskuterade vilt om vilka lag som skulle spela i åttondelsfinalerna. Självklart diskuterades även gårdagens program på Suroyo-tv.

Slutligen kom vi fram till vår och tågets slutstation och jag kunde bara konstatera att resan varit mycket givande. Den påminde mig om hur viktig den äldre generationen assyrier är för resten av folkgruppen. Dom har varit med om och vet saker som är essentiella för oss andra och som vi borde ta till oss. Äldre assyriers livshistorier är det assyriska folkets mest dyrbara skatt.