Rudaw.net är ett kurdiskt medienätverk som finansieras och stöds av det kurdiska mediekonglomeratet Rudaw. Den 21 januari 2016 publicerades på dess debattsida en artikel med rubriken ”Assyrian Bitterness and the Kurds” av David Romano (professor i statsvetenskap vid Missouri State University), som regelbundet medverkar på Rudaws webbsida och är positivt inställd till kurdiska frågor.
Jag vill inledningsvis tacka professor Romano för att han hävdar det historiskt odiskutabla faktum att assyrier i norra Irak och resten av Mellanöstern är en av de äldsta ursprungsbefolkningarna i regionen. Jag vill också uttrycka min tacksamhet till honom för att han påminner sina läsare om att assyrierna har upprätthållit en tydlig koppling till den gamla assyrisk-akkadiska kulturen, språket och det nationella territoriet i det historiska Assyrien. Han påpekar också att assyrierna gjorde detta långt innan den moderna nationalismen blev definierad.
När detta är sagt, måste vi påminna om att man aldrig skall dra sig för att berätta hela sanningen. Professor Romano påstår att kurderna härstammar från mederna. Men det finns inget belägg i historien som stöder ett sådant anspråk. Så här säger några internationellt erkända historiker:
1. ”Även om vissa kurdiska intellektuella hävdar att deras folk härstammar från mederna, finns det inga bevis som kan fylla den stora skillnaden i tid mellan medernas politiska dominans och den första bekräftelsen om kurderna” (Martin van Bruinessen).
2. Professorn i iranska studier Gernot Windfuhr identifierade kurdiska dialekter som i huvudsak parthiska.
Det föreligger stor oklarhet bland forskare, lingvister och historiker om en specifik koppling till kurdiska språket eller namnet. Medan vissa hävdar att språket kan tillhöra en nordvästlig iransk familj, håller andra inte med. Medan kurder själva har använt termen kurdisk för att beskriva sin identitet, hänvisar de till sitt språk som kurmanji, Sorani, Hewrami, Kermanshahi, Kalhori eller någon annan dialekt de talar. Några historiker har noterat att det är först nyligen som t ex kurderna som talar Sorani har börjat kalla sitt språk kurdiska, efter att nationalismen började slå rot bland befolkningen.
Tidigare har kurdiska wannabe historiker, i sina desperata försök att etablera en historisk legitimitet i Mesopotamien, hävdat att kurderna skulle ha en koppling till sumererna, hettiterna eller andra civilisationer. Men alla dessa påståenden har misslyckats med att övertyga arkeologer, antropologer och historiker.
Civilisationer har nästan utan undantag lämnat efter sig keramiska föremål, manuskript, byggnader, monument, artefakter och andra lämningar. Vad har arkeologer grävt fram i norra Irak som är ”kurdiskt”? Den absoluta sanningen är ingenting.
En annan fråga av värde är statistik om befolkningen. Statistiken visar en tydlig nedgång av den assyriska kristna befolkningen i regionen på grund av förtryck, förföljelse och tvångskonvertering till islam. Medan noggrann folkräkning från medeltidens populationer är nästan omöjligt att hitta, vet vi t ex att bara Österns kyrka hade 80 miljoner efterföljare i Asien vid tiden för islams ankomst. I dag har den siffran minskat till bara två eller tre miljoner, som även inkluderar dess medlemmar i Malabar i Indien. Trots detta förekommer det en viktig jämförande statistik över assyriska kristna och kurder och/eller muslimer som har rapporterats under de senaste 200 åren. Jämfört med den senaste folkräkningen återspeglar gammal statistik den tydliga nedgången av den förra gruppen (assyrier) kontra tillväxten av den senare (kurder/muslimer):
1. Den kristna befolkningen i staden Mosul utgjorde på 1790-talet hälften av kurdernas antal (Se Issawi 1988, s 93).
2. Befolkningen i staden Mosul var enligt folkräkningen 1849 uppdelad enligt följande: muhammedaner (muslimer, inklusive araber, kurder, yezidier, turkmener) 2 050 familjer; kristna 1 100 familjer; judar 200 familjer (Badger, 1852).
3. 1932 bestod befolkningen i provinsen Mosul av 80 000 kurder, 80 000 araber och 182 000 andra, däribland assyrier, yezidier, shabak, mandéer och judar (Yusulf Malek, 1932).
Statistiken vid dessa tre tillfällen visar att den kristna befolkningen utgjorde antingen hälften eller lika mycket som muslimer i allmänhet eller kurder i staden och provinsen Mosul. Naturligtvis ingick Nohadra (Dohuk) i provinsen Mosul innan Baathregimen gjorde den till en separat provins i början av 1970-talet. Orsaken var att blidka kurderna med en tredje provins förutom Arbil och Sulaimaniya för deras självstyre. Idag hävdar kurderna att Mosul är kurdiskt rakt igenom. Men vad hände med den assyriska befolkningen i norra Irak? Upprepade räder av kurder gentemot fredliga assyriska byar har tvingat många assyrier att fly sina hem. Ett exempel är de upprepade kurdiska räderna under 1830- och 1880-talet mot de assyriska byarna i Sapna-dalen (Wilmshurst 2000, s 132-133). Jag får väl också påminna professor Romano om de kurdiska och arabiska stammarnas rån och plundring av assyriska byar i och runt Simele under simelemassakern 1933. Vi har fram till nutid förlorat alla dessa byar.
Därför är de fem assyriska ledamöterna i norra Iraks kurdiska parlament (KRG) som professor Romano hänvisar till, inte en kurdisk favör till assyrierna, så som han insinuerar. Kurders och andra muslimers förföljelse, förtryck och andra otillbörliga åtgärder mot assyrierna har tvingat assyrierna i exil. Det har lett till att den assyriska befolkningen har decimerats till dagens patetiska nivåer i norra Irak och i nordöstra Syrien, sydöstra Turkiet och nordvästra Iran. De fem kristna sätena i KRG:s parlament är symboliska. Om de jämförs med de hundra kurdisk-muslimska platserna är deras inflytande i beslutsfattandet en icke-faktor.
Medan det kurdiska ledarskapet propagerar för omvärlden att det skyddar och stödjer mindre etniska och religiösa grupper i regionen, såsom assyrier, yezidier och shabak, praktiserar samma ledarskap det motsatta bakom kulisserna. Till exempel stöder den kurdiska ledningen kurdiska historierevisionister såsom Fadhil Mirani, Mehrdad Izady, Diayako Xarib och andra som fortsätter med sina noggranna planer att kurdifiera det historiska Assyrien. De går så långt i sina upprörande påståenden att assyrier är kristna kurder. Dessutom fortsätter de att förvränga den sanna historien i Assyrien och målar upp den som kurdisk. Exempelvis har kurdiska myndigheter satt upp vägskyltar som visar vägen till Khinis som ”Kurdistans arv”. Khinis inrättades av den assyriske kungen Sanharib (704-681 f Kr) för att fira bygget av ett komplext system av kanaler för att förse huvudstaden Nineve och dess inland med färskt vatten. Dessutom fortsätter kurdifieringen av assyriska städer och ortsnamn. T ex har Nohadra ändrats till Dohuk och Arbil till Hawler. KDP-tjänstemän och säkerhetsstyrkor tvingar assyrier att hissa upp kurdiska flaggor i många assyriska byar och på taket till assyriska kontor. Det kurdiska ledarskapet fortsätter att blanda sig i assyriernas inre angelägenheter och skapar pseudoorganisationer som är under dess kontroll. Vid det irakiska nationella valet i januari 2005 blockerade KDP ankomsten av valurnor till många assyriska städer och byar på Nineveslätten. Man uppskattar att över 150 000 assyrier hindrades från att rösta. Genom att rigga upp valet, styr det kurdiska ledarskapet antingen dem som upptar dessa platser, köper deras tystnad i fråga om olagligheter och förtryck av KRG eller tillämpar ett konstant tryck på oberoende ledamöter i nämnda parlament. Därför måste vi vara medvetna om att den enda fria assyriska rösten kommer från diasporan, en röst som författaren bör respektera och inte kritisera orättvist.
Professor Romano ger sig därefter in på uppdraget att visa att assyrierna inte var offer som de alltid hävdat och att de plundrade närliggande samhällen på1800-talet och dessförinnan. Han hävdar att assyrierna hade arbetat med de brittiska kolonialisterna för att hjälpa dem stävja upproriska muslimer, inklusive kurderna. Jag skulle vilja påminna professorn om att kurdiska stammars räder mot assyriska byar i Hakkari, dagens Turkiet, föranledde upprepade strider mellan assyriska och kurdiska stammar. Om assyriska räder var så skadliga mot kurderna, hur förklarar professorn varför alla assyriska byar i Hakkari-regionen är under kurdisk kontroll i dag och har varit det sedan första världskriget? Assyriernas deltagand i brittiska flygvapnet RAF skedde först efter att de blev strandsatta som flyktingar av kurder och turkar när första världskriget var slut. Dessutom var RAF-styrkan inte enbart assyrisk när den bildades. Där ingick även kurder, araber och turkmener, även om den sedan blev det. Det var assyrierna som hade förlorat 750 000 själar i händerna på kurder och turkar under första världskriget. Enda orsaken till att assyrierna behövde gå med i de brittiska styrkorna var för att skydda sig själva, sina familjer och att få återvända till sina hem.
Slutligen konstaterar professor Romano att ”…utan YPG och Peshmerga skulle alla assyrier i norra Syrien och Irak sannolikt vara döda, liggande i någon jihadistgrävd massgrav”. Detta är ett helt felaktigt påstående. Intervjuer med överlevande från ISIS’ angrepp på yezidiska regionen Sinjar, till exempel, tyder på att Peshmerga och Barazanis ledarskap i Arbil vilseledde dem om hotet från ISIS och övergav yezidierna när de attackerades. Mosuls fall å andra sidan och stadens ockupation av ISIS planerades under möten i Arbil. Masoud Barazani erkände att dessa möten hade ägt rum, men hävdade att deltagarna var i Arbil för att få skydd. Tredje armédivisionen är historiskt sett stationerad i Mosul. De flesta av dess brigader retirerade från Mosul, med undantag för den dåligtbeväpnade och underbemannade sjätte brigaden, utan att avfyra en enda kula. Även kurdiska Peshmergastyrkor drog sig tillbaka på ett organiserat sätt. Iraks dåvarande premiärminister Nuri al-Maliki, Masoud Barazani och Nineves guvernör Atheel Nujaifi, måste hållas ansvariga för stadens fall. Mosuls fall var en komplott, som ledde till evakuering av hela den kristna befolkningen som lämnades utan skydd. Vidare, två veckor före attacken av ISIS på Nineveslätten avväpnade Peshmerga den assyriska styrkan med motiveringen att de skulle försvara befolkningen i händelse av en attack. Emellertid retirerade Peshmerga från regionen när ISIS närmade sig assyriska städer och byar på Nineveslätten. Peshmerga skyddade inte de kristna så som författaren påstår.
Många analytiker menar att planen har varit att tvinga de kristna ut, tillåta ISIS att styra och skapa kaos under en längre tid. Senare skulle kurderna anfalla (med stöd av den amerikanska armén naturligtvis), tvinga ISIS ut, framställa kurderna som hjältar och fylla tomrummet efter ISIS med kurdiskt styre. Detta är på väg att hända. Därmed kommer kurderna att vägra lämna Mosul och hävda staden officiellt som en del av den kurdiska regionen eller använda den som ett förhandlingsmedel för att annektera andra regioner till KRG. Jag vill påminna professor Romano om att ett exakt liknande scenario redan har inträffat i Sinjar. Efter att ha tagit kontroll över Sinjar från ISIS förklarade Barazani att peshmerga skulle stanna kvar och att det nu var en del av den kurdiska regionen, trots globala manifestationer av ilska och invändningar från det yezidiska samfundet.
Låt mig dra slutsatsen att ingen bör förneka kurderna rätten till deras nationella strävanden, men att det inte får ske på bekostnad av ursprungsbefolkningarna assyrier, yezidier eller andra svaga minoritetsgrupper. Assyrierna har enligt FN:s deklarationer rätt att leva fritt, i fred och värdighet i sina förfäders jord i det historiska Assyrien.
Artikelns engelska originalet kan läsas här.
Översättning: Augin Kurt Haninke
