Året är 1895. Sultan Abdulhamit II har satt upp den kurdiska bataljonen Hamidiye Alaylari för att massakrera Turkiets kristna befolkning. De kurdiska soldaterna har tagit sig in i assyriska byar och hänsynslöst slaktat allt som kommit i deras väg. Två områden led speciellt av dessa attacker, Amid (Diyarbekir) och Kharput. Massakrerna ledde till att många av de kristna assyrierna i området flydde till frihet och säkerhet i den nya världen. Efter att ha bott i det nya landet USA ett par år så tar en grupp män initiativet att starta en klubb med syftet att hjälpa det assyriska folket. Medlemmarna startar med en avgift på 1 dollar och en veckovis betalning på fem cent. Ett år senare, i mars år 1900, hade fler assyrier anslutit sig till denna grupp. En av dem var Gabriel Boyajy (not 1). Han hade precis kommit från Amid och han var väl medveten om det växande behovet av skolor för assyrier i det område han nyligen lämnat. Väl inne i gruppen presenterade han sitt förslag om att öppna skolor i Amid. Han föreslog också att namnet på gruppen skulle vara ”The Assyrian National School Association – (ANSA)”. Samtliga medlemmar biföll förslaget och Gabriel fortskred med att skriva stadgar för den nya organisationen. Året var nu 1908 (not 2). Här kan nämnas att Naum Faiq var en av de äldsta medlemmarna i ANSA, under sina många år som aktiv arbetade han som sekreterare, delegat, ordförande i förvaltningsstyrelse och ordförande i en välgörenhetskommitté (Julfonden).
1914 startade det första världskriget och assyrierna blev offer för folkmord och förföljelser. En följd av de kommande årens grymheter var att många barn blev föräldralösa. Styrelsen för ANSA beslöt då att ändra inriktning för organisationen från att främja utbildandet av assyrier i Amid, till att främja utbildningen av assyrier på alla platser där assyriska samhällen fanns etablerade, såsom Beirut, Mosul, Jerusalem och Syrien.
Slutligen når det första världskriget sitt slut 1918. Även om assyrierna fortsätter att lida av förföljelse långt efter att kriget är över börjar situationen lugna ned sig en aning i Turkiet. Franska trupper hade vid detta lag intagit Kilikien i södra Turkiet och etablerade sina högkvarter i Adana. Många av dem som överlevt Seyfo tog sig till denna tillflyktsort. De franska kommissionärerna såg de fattiga föräldralösa barnen ute på gatorna och sympatin i deras hjärtan väcktes. De insåg behovet av en skola, precis som våra första emigranter gjort i USA, som också skulle komma in i bilden snart och spela en stor roll. Hanna Harun, löjtnant i den franska armén med ursprung från Urhoy, hade sett att det fanns många assyriska barn placerade i det armeniska barnhemmet i Adana. Han övertalade de franska kommissionärerna om behovet av ett assyriskt barnhem. År 1919 kunde byggandet av det första assyriska barnhemmet i Adana påbörjas (Beth Yatme d Othuroye b Qiliqiya). I Adana fanns sedan 1914 en skola inom syrisk-ortodoxa kyrkan där Ibrahim Haqverdi och Giragos Adiyamanli undervisade assyriska (klassisk syriska). I och med upprättandet av barnhemmet förflyttades kyrkans skolaktiviteter till barnhemmets nya skola med Hanna Harun som dess rektor.
En annan person som låg bakom grundandet av barnhemmet och dess skola i Adana var Aziz Cheliko. Efter att ha stött på ett föräldralöst assyriskt gatubarn och hört dess livshistoria beslöt sig Aziz Cheliko för att göra något åt situationen. Han tog med sig barnet hem och samlade en del av sina framträdande vänner assyriska. Barnet fick berätta om sitt tragiska öde för dem som samlats i Chelikos hem. Alla insåg behovet av handling och Chelikos önskan om att rädda de föräldralösa barnen sattes senare i verk då barnhemmet i Adana startades 1919. För att förse skolan med nödvändiga resurser i form av pengar och utrustning gjordes insamlingar och brevväxlingar mellan kontinenterna. Här kom nu ANSA att spela en roll. De var bland de första att svara och skickade en donation på 350 dollar. Ända fram till att barnhemmet stängdes försåg ANSA det med pengar för att bedriva verksamheten. Under tiden som skolan var verksam i Adana hade skolans ledning och lärare mycket kontakt med assyrierna i USA, främst genom tidskrifterna Ḥuyodo och Babylon.
Majoriteten av eleverna i barnhemmets skola var föräldralösa, men det fanns även de som hade föräldrar. Skolan fostrade många elever som senare kom att bli framstående personer inom den assyriska nationen. Vi kan nämna kompositören och musikern Gabriel Assad, författarna och poeterna Abrohom Gabriel Sawme (not 3), Fawlus Gabriel, Hanna Salman, Danho Maqsi-Elias (not 4), samt Filippos Tannurji (not 5). I denna skola var bland annat munken Yuhanon Dolabani (senare biskop) lärare och det var på denna plats som han skrev de flesta av sina mest patriotiska dikter. Lärare i kyrkoböner var Abdelahad Yerja, Shlemun Qasho-Jerjo och Malke Assad. Andra lärare i barnhemmet var Ibrahim Haqverdi, Mikhael Bar Cha, Gabriel Baldo, Monsieur Balis, Monsieur Jean Paul, Giragos Adiyamanli, matematiklärare Hanna Shamli och den armeniske musikläraren Baghdasaryan. Dolabani skriver i sina memoarer att denne musiklärare var anledningen till de patriotiska sångerna som han skrev och lärde ut till sina elever i Adana. Dolabani skrev sina dikter till armeniska, turkiska och franska melodier. Baghdasaryan skulle även komma att ha stark påverkan på den unge eleven Gabriel Assad, som vid denna ålder bestämde sig för att studera musik.
Barnhemmet i Adana höll igång sin verksamhet i tre år, från september 1919 fram till oktober 1922 (not 6). Fransmännen hade undertecknat ett fördrag med Turkiet i oktober 1921 och det ockuperade området i Adana lämnades tillbaka till den blivande turkiska republiken. En mörk natt detta år lämnade de franska trupperna Adana och majoriteten av det assyriska folket följde dem till fots samma natt till hamnstaden Mersin. Nyheterna om den franska evakueringen var chockerande för assyrierna. Turkiet återtog Adana och de assyrier och andra kristna som fanns kvar blev skoningslöst förföljda. Turkarna beordrade en evakuering av alla kristna folkgrupper i Adana och omvärlden såg på utan att agera. Assyrierna lämnade Adana under julfastan 1921 och deras destinationer kom att bli många och okända. En stor del hamnade i Tripoli, Beirut, andra i Palestina, Haifa, Alexandria och Aleppo. En liten grupp assyrier fortsatte vidare mot Cypern, Smyrna (Izmir), Argos (not 7) i Grekland och Marseille i Frankrike. Majoriteten assyrier flydde Adana men de föräldralösa barnen stannade kvar i barnhemmet fram till att det stängdes i oktober 1922.
1921 övervägde patriark Elias III Shaker möjligheten att öppna en skola och barnhem på en annan plats. ANSA var av samma åsikt och i Beirut fortsatte deras medlemmar med strävan att lindra smärtan hos det assyriska folket från deras missöden. Slutsatsen var att endast utbildning kan rädda det assyriska folkets chanser att förbli ett enat folk.
I stadgarna går det att läsa bland annat följande mål för ANSA:
– Att etablera skolor och barnhem för assyriska barn.
– Att fostra och utbilda assyriska barn i det assyriska språket, historia, geografi och andra språk.
– Att förse andra välgörenhetsorganisationer med assyriska böcker för att kunna främja den assyriska utbildningen.
Ett speciellt möte hölls där det beslutades att sända 1000 dollar för upprättandet av ett nytt assyriskt barnhem. Målet var nu att utbilda fler assyrier och 1923 återöppnades skolan, nu i Beirut. Skolan i barnhemmet fick namnet Taw-Mim-Semkath, en förkortning av Taraqqi al-Madares al-Suryaniyya – Utveckling i assyriska skolor, på assyriska Tuqom Madershotho Suryoyotho. Till en början huserade man i hyrda lokaler, men år 1926 köpte ANSA en markyta på 900 . Marken låg på Khandaq el-Ghamiq gatan, mitt i centrala Beirut. Och när byggnaden för skolan var konstruerad kunde verksamheten komma igång i de nya lokalerna. Den totala kostnaden för byggandet av det nya barnhemmet var 12 000 dollar och det var en tvåvåningsbyggnad, bestående av ett vanligt plan och en källarvåning. I den nya skolans lokaler fanns ett sällskapsrum, tre klassrum, ett kontor för rektorn och en lekplats. Källarvåningen bestod av en matsal, ett kök, ett förrådsutrymme, två badrum och tre lokaler för en framtida industriell avdelning. Det långsiktiga målet med skolan var att ”utbildade assyriska ledare” vilka var starka i kropp, intelligenta i sinnet, upprätta i karaktär och skolade i den kristna livsstilen. Med dessa nya lokaler hade man nu bättre förutsättningar för att nå de uppsatta målen. (Not 8)
Efter Naum Faiqs död 1930 och i tomrummet som uppstod när hans tidskrift Bethnahrin inte längre utgavs insåg medlemmarna i ANSA behovet av en tidning för att tjäna den assyriska nationen. Detta lade grunden till att tidskriften ”The New Beth-Nahreen” skapades. Den nya tidskriften uppmanade sina medlemmar att donera pengar till barnhemmet. Pengarna som kom in genom donationer var en starkt bidragande faktor för barnhemmets möjlighet till fortsatt verksamhet.
Med de nya förutsättningarna växte skolan snabbt och det kom snart att gå ungefär 200 elever per år i de nya lokalerna. I takt med ökningen av antalet elever ökade även skolans professionalitet. Eleverna betygsattes tre gånger per år och ur skolans förordningar och krav (1937) så går det att läsa att elever som misslyckats med slutproven två år i följd uteslöts från utbildningen. Dock fanns en säkerhet för dessa och de skulle istället sättas i något slags handelsarbete. Om man dessutom tar en titt på skolans kurser är det inte mycket som skiljer utbildningen åt jämfört med den utbildning som ges idag. Eleverna var tvungna att läsa fyra språk, assyriska som första språk, arabiska som andra, franska som tredje vilket även utgjorde kursmaterialet för naturvetenskap, matematik, historia och geografi. Engelska ingick även i kursplanen och var det fjärde språket vilka eleverna var tvungna att lära sig. Skolan strävade ständigt efter att växa, till antal såväl som organisatoriskt. Intressant att läsa är att år 1939, då ANSA hade existerat i 40 år, så hade man planer och förhoppningar på att starta en institution för assyriska tjejer. Målet var att arbeta för ytterligare jämlikhet.
Många profiler inom den assyriska rörelsen har varit elever på denna skola i Beirut. Fyra av dessa var de tidigare nämnda författarna och poeterna Abrohom Gabriel Sawme, Fawlus Gabriel, Hanna Salman och Danho Maqsi-Elias. Fawlus Gabriel kom senare att bli rektor på samma skola och Hanna Salman var lärare under hans ledning. Namnen på dessa personer visar frukten av att utbilda det assyriska folket och det ger framtida hopp för vår nation att en satsning idag genomförs av Assyriska Riksförbundet för att starta assyriska skolor i Sverige.
TMS-skolan stängde sina dörrar sommaren 1958, till följd av de politiska och religiösa spänningar som uppstod i Libanon. Patriark Yakub III sålde byggnaden på Khandaq al-Ghamiq (Not 9). Men förutom att redan ha utbildat en stor kull exemplariska assyriska elever hade skolan även haft effekt på assyrier i andra områden. Skolor hade öppnats i Aleppo, Zalin (Qamishlo) och andra ställen, troligen inspirerade av TMS-skolan i Beirut. Efter ett långvarigt arbete av munken George Saliba (idag biskop) kunde en ny TMS-skola se ljuset år 1977. Libanon hade försatts i ett inbördeskrig och skolan var en välbehövlig gåva för det assyriska folket i Beirut. Den splittrade assyriska befolkningsgruppen kunde på nytt enas och förse sina barn med fortsatta studier. Skolan växte med en rasande fart och hade år 1989 så mycket som 700 elever. 1990 fick skolan stänga ned igen, även denna gång till följd av krig. Den öppnades dock igen år 1992-1993.
TMS skolan finns än idag kvar i Beirut. Nu är den känd som Tarakki Secondary School och ligger sedan 1973 belägen i Burj Hammud utanför Beirut. Assyriska pojkar och flickor fortsätter att utbildas i den anrika TMS-skolan. ANSA, idag Assyrian Orphanage and School Association of America, finns fortfarande kvar och de har fortsatt på samma hjälpande bana som de en gång började, genom att förse assyriska barnhem och skolor med pengar och annan form av välgörenhet.
De personer som satt samlade för mer än hundra år sedan hade som mål att främja hjälpandet av det assyriska folket genom utbildning och pengar. De kom att spela en stor roll i skapandet av den moderna assyriska historian. Det är därför av yttersta vikt att vi lär oss av dessa personer och den ovanstående historien. Den enda räddningen för vår assyriska nation är således att utbilda den assyriska massan. Vi får trots allt inte glömma vilken stor påverkan tre bokstäver kunde ha. Det är därför dags att ta efter i Taw Mim och Semkaths anda, för att på nytt förändra historien och skapa framtid.
Noter
1 Gabriel [Jabbur] Boyajy publicerade tidningen Intibah (uppvaknande) mellan 1909-1915. Naum Faiq skrev för Intibah efter att ha flyttat till USA 1912.
2 MARA (Modern Assyrian Research Archive) har kopia på de första stadgarna till ANSA.
3 Abrohom Gabriel Sawme är känd för att ha skrivit Mardutho d suryoye, en bokserie i 12 delar. Abrohom fortsatte sin utbildning i skolan som senare öppnades i Beirut, och senare i Mor Marqus-klostret i Jerusalem.
4 Fawlus Gabriel, Hanna Salman och Danho Maqsi-Elias fortsatte sina utbildningar i den nya skolan i Beirut.
5 Filippos Tannurji hamnade sedan i La Plata, Buenos Aires i Argentina där han skrev dikter och brev som han publicerade i tidskrifterna Sefro suryoyo och Ḥdonoyutho suryoyto på 1940- och 50-talen.
6 Enligt en del av ANSA:s texter så går det att läsa att barnhemmet öppnade 1918, men detta är fel.
7 En äldre assyrisk kvinna i Argos, Shmuni som tog namnet Samira, har på 1990-talet berättat för sina släktingar i familjen Rhawi att Dolabani personligen följde med de assyriska flyktingarna från Mersin till Aten och återvände samma natt för att inte bli avslöjad. Det var 33 familjer. Dolabani hade hyrt en enkel fiskebåt. De assyriska flyktingarna fick trängas stående tills de var framme i Aten. Där registrerade Dolabani flyktingarnas ursprung som Assyrien, vilket framgår av deras gamla dokument. Grekerna hade en gammal militärbyggnad i Argos strax utanför Aten som de tömde. De placerade assyrierna i byn och gav dem gratis åkerjord. Deras arvingar är idag assimilerade greker som har tappat sitt assyriska språk, men de känner väl till sitt ursprung. Fader Bedros Shushe besökte också assyrierna i Argos på 1980-talet och berättar om dem i en bandad intervju med Jan Beth-Sawoce.
8 När det gäller ANSA:s bidrag på tusen dollar kan vi läsa av Dolabanis korrespondens med en biskop att bidraget var villkorat av att tomten inte fick skrivas på patriarkatet i Zafaranklostret. Sannolikt berodde det på osäkerheten i Turkiet och rädsla för dess konfiskeringspolicy. Dolabani följde med till Beirut och var verksam där en tid fram till att han fick nya order om att återvända till Mardin och ta hand om kyrkan där.
9 Yakub Hajjar från Urhoy var en av eleverna i TMS och i vuxen ålder blev han irriterad patriarkens tilltag varje gång han gick förbi byggnaden, berättar sonen Hanna Hajjar i USA. Han anklagade patriark Yakub för att vara anti-assyrier som ogillade skolans assyriska profil, tilläggger Hanna Hajjar. Yakub Hajjar dog i Los Angeles 2005.
—-
Källor:
Material från ANSA i USA:
25th Anniversary of the ANSA 1923-1948. Häfte.
40th Anniversary of the ANSA 1899-1939. Häfte.
85th Anniversary of the ANSA 1899-1985. Häfte.
ANSA of America. Häfte.
ANSA Scholastic Year 1937-1938. Häfte.
Assyrian National School Association Golden Jubilee 1899-1949
samt olika brev och dokument från ANSA.
Abrohom Gabriel Sawme, Mardutho d Suryoye, vol VIII, Sao Paulo, Brasilien, 1988. Sidorna 185-187 http://www.hujada.com/download.php?file=1
Gabriel Assads memoarer, 1983
Hanna Harun biografi, skriven av hans brorson Pierre Harun
Mor Filoksinos Yuhanon Dolabani, A Man of God & Assyria, artikel av Peter Butros, engelsk översättning av Tomas Beth-Avdalla, 2007
The New Beth-Nahreen, Vol. 4, No. 6, November-December, 1943
The New Beth-Nahreen, Vol. 5, No. 1, Januari-Februari, 1944
TMS Tarakki Secondary School. Häfte utgivet av TMS-skolan i Beirut.
Yuhanon Dolabanis memoarer, ARS och AUF, 2007
Samtliga källor från MARA – Modern Assyrian Research Archive.
Dikran Rhawi, Stockholm, om assyrierna i Argos i samtal med Augin Kurt Haninke
Stiftelsens hemsida
http://www.schoolassociation.org/
—-
Fawlus Gabriels hyllning till skolan TMS
Jag var en fågel, vars fjädrar hade plockats
Med brutna vingar på åkrarna jag skuttade fram
Hon matade mig med goda sädesslag
Ur sin handflata hon gav mig vatten
Bästa skolan!
Jag var ett träd, vars löv hade fallit
Dess grenar slokade av sommarhettan
Runt min planta hon grävde, mina grenar hon ansade
Hon beskärde och tog hand om mig med omsorg
Utan avbrott
Jag var sjuk och ledsen, blek i färgen
I dödsbädden jag låg, utan hopp
Hon blev min läkare, mina sår hon lindade
Som en mor vid min bädd hon vakade
Hela natten
Jag var föräldralös, fråntagen min familj
Naken och barfota jag irrade runt
Hon fann mig, omfamnade mig med ömhet
I sin famn hon vaggade mig
Med kärlek
Jag var ett barn, oskuldfullt och okunnigt
Hon blev min lärare, min barndoms vägvisare
Hon berikade min ungdom med all sköns kunskap
Med god uppfostran hon formade min person
Taw Mim Semkath (TMS)
Likt fågeluppfödare och trädgårdsmästare
Likt läkare och lärare, hon gav mig sin omsorg
Hon blev min mor och far, ingjöt mod i mitt brustna hjärta
Jag älskar henne
Fawlus Gabriel
Översättning: Augin Kurt Haninke
