”Kristina D:s” artikel ”Är nog en (kristen) ateist”, tycker jag är bland det mest representativa som kan erbjudas för hur våra ungdomar känner idag. Det är en stor fråga, kanske den största som finns och jag vet att oerhört många ungdomar (långt ifrån bara assyrier/syrianer) och däribland mig, känner såsom ”Kristina D” gör.
Denna artikel ska bli ett försök att polarisera debatten lite, men jag kommer inte att kunna beröra allt det intressanta som ”Kristina D” tar upp, dels utav utrymmesskäl och dels av risken att komma bort ifrån debattämnet.
Frågan om Guds existens och följaktligen det moraliska livet debatteras mindre ibland oss assyrier/syrianer för att det å ena sidan är en fråga som tillhör de personliga sfärerna av en människas liv å andra sidan (och med risk för att kategorisera) kan frågan betraktas som opassande, på grund av att den syrisk-ortodoxa traditionen inte präglas av diskussion och kritik av religionen, åtminstone inte bland folket.
Om man är övertygad om att Gud finns och det är sant att Han finns skall denna sanning prövas och till och med segra, som vilket annat sant påstående som helst. En person som inte tvivlar eller ifrågasätter, inom jämna mellanrum, över ens eget beteende eller ställningar (som t.ex. frågan om Gud) är i min mening en osäker person, en person som tagit saker och ting för givet av den anledningen att den fruktar ett avslöjande som inte enkelt förenas med ens livsåskådning. För att försöka citera en av nobelpristagarna i samband med den årliga diskussionen dem emellan, ”det första steget mot kunskap är tvivlet”.
Jag tror att om man lyckas bibehålla en sund balans av tvivel gentemot de djupare frågorna i livet blir man bäst lämpad för att nå längst, i den mån man står sanningen närmast. En person som bibehåller en sund form av tvivlande utvecklas mer på det personliga planet sett över längre sikt. Jag påstår härmed inte att tvivel alltid nödvändigtvis är positivt. Drar man ut tvivlandet mot dess yttersta blir det också lika lite en positiv egenskap som den naiva tron. Lika lite som man fanatiskt ska tro ska man också fanatiskt tvivla.
Jag vill uppmärksamma ”Kristina D:s” erfarenhet och uppmana till mera existentiell ifrågasättning och andlig ransakning. I en dialog ska man med ödmjukhet i åtanke och med respekt lyssna till vad den andra har att säga, speciellt när det gäller ett så kontroversiellt ämne som detta. Avslutningsvis vill jag påpeka att du bör känna dig lättad, för du verkar tillhöra den kloka skara människor såsom Bertrand Russell formulerade det. ”Det värsta med världen är inte att de dumma är så säkra, utan de kloka så fulla av tvivel.”
