Blicken färdas över havet uppåt bergen ackompanjerat av en melankolisk känsla som endast sorgsen musik medför och mitt i denna idyll fäller en grov röst följande: ”Jag ska berätta om Assur Naum Atoureta. De assyriska klanledarna kommer att säga att jag ljuger. Men historia skrivs av sådana som har hängt hjältar.” Assur Naum Atoureta levde för sina ideal, frihet och demokrati. Han föddes som assyrier, men dog identitetslös. Vem bär skulden till hans död? Historien dog med hjältens död och ännu en gång vaknar jag ur denna mardröm.

Att sammanfatta ett helt år är svårare än att minnas en mardröm efter man har vaknat. Jag står inför ännu en jul och ett nyår och försöker minnas året som har gått. Som en deprimerat arbetslös inledde jag året eller den korrekta termen är väl ”arbetssökande”, med förhoppningen om att få ett nytt jobb. Nyårsfirandet ägde rum med släkt och vänner någonstans ute i vischan mellan Tveta och Södertälje, där vi dansade bort natten och välkomnade det nya året. Jag var nog den som tittade djupast in i flaskan och min tacksamhet hade inga gränser över att år 2005 hade gått till ända och jag kunde äntligen sätta punkt för ett plågsamt kapitel i mitt liv. Mitt avsked från den assyriska rörelsen har för mig personligen varit smärtsam och det har varit svårt att fatta ett sådant beslut, nämligen att avsluta alla mina ideella åtaganden. Men det är kanske dags att lämna scenen, därför har jag valt att lägga engagemanget på hyllan och önskar er andra framgång där jag har misslyckats.

I januari firade vi min kusins bröllop, där jag dansade hela kvällen och gick omkring med ljusbruna raggsockor under en blå aftonklänning följd av många släktingars förfärade blickar. Min ursäkt är att det var kallt i lokalen och att mode inte är min grej. I februari fick jag ett jobb och livet visade sig från sin ljuva sida, la dolce vita.  Men februari förmörkades av ett stort gräl mellan mig och en vän. Det började med flera års bagateller och slutade i en katastrof. Att behöva omvärdera en relation är oerhört smärtsamt. Jag har lärt mig att vänskap är något relativt och behöver inte ha samma innebörd för var och en.  Vems skyldighet är det egentligen att ta första steget till försoning, den som har blivit sårad eller den som har sårat? Och vem avgör vem som är vem? Oavsett vilken väg man väljer, att försonas är lika smärtsamt som att skiljas åt.

Sommaren kom och jag nöjt av livet. Jag tog långa rökfria promenader till mångas förvåning. Och på min semester var jag turist i ”mina drömmars stad”, Stockholm. Skandinaviens Venedig är staden i mitt hjärta. Ingenting går upp mot att få ströva omkring och beskåda arkitekturen i den här staden, att gå på upptäcktsfärd bland holmarna, att äta glass i Gamla Stan, att dricka Latte på Södermalm, att läsa en bok på Djurgården eller att besöka museer.

Sommarens höjdpunkt var så klart VM i fotboll, och minnesvärd var Tysklands seger mot Argentina i kvartsfinalen. Ingen fotbollsnation har varit så hånat som Tyskland, men de kom, de såg och de segrade, även om dem inte vann titeln. Och jag kom att tänka på Eduardo Galeanos ord om idolen: ”En vacker dag får vindens gudinna för sig att kyssa hans fot, denna misshandlade, föraktade fot, och med den kyssen föds idolen. Han föds i ett stall i en krubba under ett korrugerat plåttak och kommer till världen med en fotboll i famnen.”

Men för laget i mitt hjärta gick det inte så bra denna säsong. För varje förlust jag skådade under hösten sjönk modet och omsider förbyttes besvikelsen med hopp. Men vi räckte inte till och nedflyttningen blev ett faktum under hösten. Att förlora mot Bunkeflo var inget jag inte kunde tackla, men att få se folk beskylla och smutskasta varandra och att få se Assyriskas supportrar bete sig som ett hopp huliganer smärtade. Vi har varit med om förluster tidigare och har återhämtat oss på grund av vår solidaritet och lojalitet. Laget är inte endast de elva på plan, utan ”vi” är laget och ”vi” är ansiktet utåt. Så var och en som kallar sig för lagets supporter bör fundera över hur ens eget agerande påverkar laget, innan man dömer andra.

Ljuspunkten under hösten har varit dagen min systerson föddes. Jag har blivit moster och med det har jag förstått att lycka är så pass skör att man bör ta vara på varje minut man är förunnad denna gunst. Och så klart förknippas det ett ansvar med mosterrollen. Min roll är att se till att grabben hejar på rätt lag.

Snabbt vände vinden och glädjen över det ena livets uppkomst förbyttes i sorg över det andra livets slocknande. I Uppenbarelse boken står det skrivet: ”Jag är A och O, början och slutet.” Det finns inga ord som kan beskriva och det finns inga ord som kan få mig att förstå. Vad är det som har hänt? Du fick mig att gråta, men utan tårar. Under en livstid möter man många människor, men det är väldigt få som berör ens hjärta med sin godhet. Hobil Haidari har varit godheten inkarnerad och för en gång skull är det på plats att tala om en ängel. Jag är tacksam över att ha fått lära känna honom. Fortfarande smärtar minnet och tankarna plågar. Må du vila i frid, min vän.  

Vi är inne i december och jag har hunnit med fyra stycken julbord och jag har tappat räkningen kring julfikat. Återblicken visar att det har varit ett tungt år att bära med en del mörka och ljusa vändningar, men livet i sig är tufft och jag antar att det är det som är meningen. Det finns mer att berätta, men jag låter det vara därhän. Under årets lopp har jag fattat en del viktiga beslut och upplevt både lycka och sorg. Jag har inga speciella önskningar, utan bara att vi alla får tillfälle att fira jul med de vi älskar och även visar att vi älskar de, ty dagar är som svarta pärlor. Edo bricho (God Jul).