Jag är en person som tycker att det är oerhört kul att skriva och dessutom få respons på det jag skriver. Det är alltid välkommet även om det är kritik. Kritik är lite den ingrediens som ger tillfälle att ifrågasätta och förändra kanske det man diskuterar. Självfallet ska kritiken vara konstruktiv annars skapas ingen debatt.

Men tyvärr tycks den kritik jag fått av Samira Touma i artikeln ”Erkännandet av Seyfo är essentiellt” snarare vara personlig än konstruktiv.  Samira skriver att hon är sårad, frustrerad, att jag inte verkar vara insatt i mitt folks öde och vad som är viktigt för dem, att jag skäms för den assyriska kampen. Vidare talar Samira nedlåtande genom att hon ska förklara så att jag förstår varför vi kämpar för folkmordfrågan.

Min spontana reaktion är att Samira agerat direkt på känsla. Lugnar man ner sig lite och försöker se vad jag skrivit är jag varken emot Seyfo eller skäms för det. Jag behöver inte för någon i världen förklara mitt personliga engagemang i den assyriska rörelsen och Seyfo.

För att bara ge en liten inblick i mitt liv, har jag varit engagerad i det assyriska folkets öde sedan jag var tio med en f.d. aktiv far i ADO, arbetat för Riksförbundet och Hujådå, varit aktiv i Assyriska Demokratiska Rörelsen, rest till Irakiska Bethnahrin två ggr, skrivit artiklar och pressmeddelanden och deltagit i manifestationer om Seyfo med mera. Femton år av engagemang är svåra att sammanfatta.

Min avsikt var att skapa en debatt och det är alltid välkommet men låt oss då hålla oss till sak och inte ta saker så personligt att det inte går att föra en vuxen och förnuftig diskussion.  Att Seyfo är viktigt men måste ges rätt proportioner är fortfarande min ståndpunkt. Det var huvudbudskapet i artikeln.