”Oj vad fin du är! Vilken fin klänning!” utbrast de i omgångar som om det ekade i rummet. Själv tyckte jag att hon såg ut som vilken brud som helst.

Min kusin stod i sitt rum framför spegeln iklädd sin vita pampiga bröllopsklänning. Med håret uppsatt runt en slöja med broderade kantlinjer och ansiktet sminkat i mjuka toner erkände hon att hon kände sig som en prinsessa. Hon kunde inte slita ögonen från sin spegelbild och det kändes som om tiden stod stilla för henne.

Plötsligt öppnades dörren och några fastrar och mostrar i färgglada glittrande klänningar kom in och fyllde det tysta rummet med sina höga röster. ”Oj vad fin du är! Vilken fin klänning!” utbrast de i omgångar som om det ekade i rummet.

Själv tyckte jag att hon såg ut som vilken brud som helst. Missförstå mig rätt, jag tycker om min kusin, men är inte alla brudklänningar vita med volanger och med åtminstone en meters långa släp?

Men kvinnorna fortsatte. ”Oj, vad fin håruppsättning du har! Du är den finaste av alla brudar jag har sett.”

Självklart var hon fin, men var hon verkligen den vackraste av alla? Jag kände mig lite taskig när jag stod där och tänkte för mig själv, men hon såg ut som…som en brud.

Jag undrade om hon förstod att alla brudar ser ut så. Alla människor är unika, men om hon verkligen ville vara en annorlunda brud skulle hon ha på sig en röd bröllopsklänning. Men det kanske inte spelar någon roll. Det kanske är så det ska vara, att man äntligen får ta på sig den där magiska vita klänningen som markerar att man nu är en kvinna.

Frågan är bara om det är värt priset. Det tycker i alla fall min kusin som har lagt ut lite mer än 200 000 kronor på denna kväll. (Om man vid något annat tillfälle lägger ut så mycket pengar på en kväll ifrågasätts nog personens mentala hälsa.) Vad är det man betalar för egentligen? Är det dans och underhållning för släktingar som man inte känner och som man egentligen inte vill bjuda? Eller är det för att få vara en prinsessa för en dag? I vilket fall som helst tycker jag att det är på tok för dyrt.

Men där stod hon, i all sin glans och log sitt vackra leende. Fastrarna och mostrarna kunde inte sluta prata om hur fina hennes french-manikyr lösnaglar var och halsbandet, oj vad det var läckert!

Det fascinerar mig när alla assyriska bröllop jag har varit på ser likadana ut, men ändå tror varje brudpar att de har lyckats göra något alldeles speciellt. Tja, de kanske har runda bord istället för fyrkantiga och de kanske har rosa rosor istället för röda, men är det verkligen annorlunda? De har väl precis som alla andra bjudit in hela tjocka släkten? De har väl hyrt in samma band som brudparet månaden innan hade och de har väl hyrt in samma cateringföretag?

Jag trodde att bröllop var speciella för att de är personliga och roliga. Nu har många istället tröttnat på att gå på bröllop. De sitter hemma och önskar att släktingen som ska gifta sig inte skickar ett inbjudningskort. Många gånger är man tvungen att gå och andra gånger har man varken lust eller råd att köpa en ny dyr klänning.

Men inget av det här spelade någon roll för min kusin som lämnade rummet för att träffa sin prins. Och visst var hon vacker. Men det skulle hon vara i en gammal trasa också, för det var hennes lycka som fick henne att lysa upp, inte klänningen.