När bidragen sjunker blir det oftast mindre med hjälpinsatser. Ska det behöva vara så? Vad säger vi till våra nödställda landsmän när bidragen avtar?

Den 21 augusti läste jag en ledare skriven av Assyriska kvinnoförbundet (AKF). Den handlar om de svårigheter många av våra landsmän möter idag, främst ekonomiska. Uppmaningen till oss alla var att hjälpa till. Det är oerhört behjärtansvärt av AKF att besöka hemlandet, analysera behoven och sedan agera.

AKF tillhör de som gör ett väldigt bra jobb. Mitt sätt att hjälpa, till en början, är att ge en del reflektioner.

I hela den assyriska rörelsen saknar jag ett mera långsiktigt strategiskt tänkande. Enstaka insatser eller projekt hjälper på traven kortsiktigt. Men för att våra landsmän ska kunna få stöd som aldrig sinar krävs det ett större strategiarbete som varar år efter år.

Arbetet i vår rörelse bygger på frivilliga insatser. Det är många som lägger sin tid och själ på det. Ta detta engagemang som är en enorm drivkraft till att tänka en extra vända! Hur ska våra landsmän, oavsett var de är, få oavbruten hjälp? Hur ska de få hjälp som inte följer det svenska samhällets bidragsvilja?
Jag antar att AKF delvis lever på att söka projekt av olika slag där staten kommer in med visst stöd.

Stödet varierar dessvärre från år till år och skapar ett stort beroende. När bidragen sjunker blir det oftast mindre med hjälpinsatser. Ska det behöva vara så? Vad säger vi till våra nödställda landsmän när bidragen avtar?

Jag tror att det krävs en attitydförändring till hur man driver ideella organisationer. Trenden för dessa organisationer är ökad professionalism för bättre konkurrens om bidragen och givarnas pengar. Det handlar om att följa tiden och att vara beredd på att försörja sig själv.

Jag kan tänka mig en och annan assyrier som donerar pengar osjälviskt till Assyriska riksförbundets verksamhet. Det är dessa givare som vi måste ta hand om. Här finns potentialen att stå på egna ben och inte vara för beroende av staten.

Jag är månatlig givare hos SOS-barnbyar. De stödjer och hjälper föräldralösa barn i världen. För 200 kr i månaden stödjer jag en barnby i Libanon. Jag skulle gladeligen stödja assyriska barn om det fanns liknande initiativ. Jag brukar ge vid engångsinsatser, men jag tror inte att dessa insatser hjälper långsiktigt.

Jag har tidigare jobbat för både SOS-barnbyar och Stadsmissionen. De har blivit oerhört proffsiga i sitt arbete. Det finns mycket att lära av dem.

Jag vet att det finns många av oss i den assyriska rörelsen som har kapacitet att skapa en hjälporganisation. En organisation som har ett tydligt mål, som att arbeta renodlat med hemlandsrelaterade frågor. En renodlad organisation med betald personal och frivilliga insatser som når mer resultat för våra nödställda landsmän.

Jag ser fram emot en utveckling av stiftelser och organisationer i den assyriska rörelsen, där vi lär och tar in mer av det svenska samhället. Det är bra om en svensk, turk, grek eller annan engagerad person vill hjälpa vår sak.

Den assyriska rörelsen behöver tänka utanför sina gränser och ramar. Detta medför större framgång i arbetet för det assyriska folket och dess olika behov.

————————————————————————————————————–
Sylvia Rezania är politisk sekreterare och frilansjournalist. Hon bor i Täby, är gift och har två barn, Mina 3 år och Emil 1,5 år. Hon är intresserad av politik, mänskliga fri- och rättigheter, föräldrarskap, socialt arbete och orientalisk matlagning. Hennes motto är: Inget är omöjligt om man tror på sig själv.
————————————————————————————————————–