Glöm inte det förflutna, men låt inte det förgångna styra din och dina barns utveckling i framtiden. Robel George Golo tror att nyckeln till att utvecklas som människa och som folk ligger i att se bortom egna fördomar.

Året är 1993, jag klär motvilligt på mig finkläderna i mitt rum hemma i Södertälje. I rummet intill står mina föräldrar tillsammans med min moster och hennes man och pratar. Det låter nästan som att de bråkar med tanke på ljudvolym. När min moster talar instämmer de andra och jag hör, ”Bättre han än hon” och ”Varför inte, de älskar ju att konvertera oss”.

Min kusin gifte sig med en muslim för över 15 år sedan. Han konverterade på eget bevåg och blev kristen. Alla uttryckte sig som förväntat när det hände och var självklart glada över att det inte var ombytta roller. Olyckligtvis, endast några år in på äktenskap, dog han.

Det var inte många som kom på hans begravning. Orden jag då hörde var istället, ”Varför ska vi gå på en muslims begravning?” Idag, när jag tänker tillbaka på den tiden, kan jag säga att deras ord och de känslor som projicerades på mig gjorde djupa avtryck.

Först nyligen har jag fått för mig att ”omfamna mina rötter”, det vill säga, lite mer än vanligt. Jag försöker tala mer syriska, lyssna mer på vår musik, verka mer inom assyriska frågor. Tack vare detta har jag har fått träffa många nya människor, nya assyrier, vilket alltid är lärorikt. Man präglas av nya tankesätt och nya visioner, men konstigt nog samma fördomar, om varandra och andra, i synnerhet mot muslimer.

Den nationalistiska känslan bland vårt folk varierar mycket men fördomarna tycks bestå. Grunden till detta läggs när vi uppfostrar våra barn. Oavsett familj och oavsett folkgrupp är det inte ovanligt att föräldrarnas åsikter överförs till nästa generation.

Ofta väljer vi exempelvis att rösta på samma politiska parti som våra föräldrar. Kanske känner vi en stolthet i att gå i våra första förebilders fotspår men till slut kommer den tid då det är dags att hitta sitt eget tankesätt och ställningstaganden, fastän det ibland innebär att överge och kritisera de gamla.

Idag upplever jag sorgligt nog att många ungdomars åsikter och fördomar präglas av hat och ilska. Vi bär alla på minnen från de rysliga händelser som vi fått berättade för oss. Det är svårt att inte känna hat och förakt mot det som hänt, och detta med all rätt. Vi måste också fortsätta återberätta dessa historier för våra barn, och likt folksagoberättandet kommer traditionen att gå i arv från generation till generation.

Även om berättandet skulle sluta skulle vi aldrig kunna fly från det förflutna när det återspeglas i så många avseenden bland oss. Men det blir farligt när vi helt och hållet låter oss formas av detta och till och med skapar förutfattade meningar om andra på ett individuellt plan, både i vår nära och mer avlägsna omgivning.

Man kan inte gilla och älska alla på denna planet. De ansvariga ska ställas till svars. Men när det gäller politik får man inte dra alla över en kant. Vi måste se till staterna som ligger bakom förtrycket. Ska vi döma någon är det staterna som gör de olika typerna av förtryck legitimt.

Mycket av det hat som vi känner idag lyser också igenom när det handlar om meningsskiljaktigheter inom vårt eget folk. Vi föraktar de med skilda åsikter, speciellt de som inte tycks sympatisera tillräckligt med det egna folket. Nationalismen pressas till det yttersta och till slut tycker vi att alla som inte håller med oss är fienden.

Vi ska inte glömma det förflutna. Men låt det inte styra din framtid eller den du är utan låt det istället för evigt förbli en del av dig och forma dig. I framtiden hoppas jag att vi kan fokusera på det positiva som vi kan föra vidare till nästa generation.

Den kanske mest dyrbara lärdomen som vi måste överlämna, det som kan vara nyckeln till vår överlevnad, är att vi trots allt är människor och samma folk, oavsett vad man väljer att kalla sig för, assyrier eller syrian. På så sätt kan vi istället lägga energin på att bevara det språk och den kultur många av våra förfäder riskerat sina liv för att rädda.