Människan är skapad till att söka gemenskap och bör därför inte vara rädd för att ta till sig nya intryck. Visst är det viktigt att ha en stark känsla av grupptillhörighet, men den ska inte fungera som ett hinder för att hitta en ny identitet i ett nytt hemland. Viktoria Soma skriver om vikten av att ha en stark identitet i två olika kulturer.

I kristen tradition utgår man ifrån att människan är skapad till Guds avbild. En vanlig uppfattning med denna avbild är att människan är en fri och rationell varelse, hon har förmåga till självreflexion, hon kan handla självständigt och använder sin fria vilja till omsorg om sin nästa.
 
Människan är också skapad med en längtan efter sin skapare nedlagt i hennes väsen. Hon är med andra ord en ständig sökare efter gemenskap med Gud och andra människor. Detta innebär inte bara rättigheter och njutningar av Guds resterande skapelse, utan ett stort ansvar för henne att axla sin uppgift som förvaltare av Guds skapelse.

För oss assyrier/syrianer i Sverige, och för hela det svenska samhället i övrigt, är integrationen en viktig debattfråga. Varje människa är präglad av den miljö och kultur hon är uppvuxen i och  ingen är fri från andra människors påverkan genom hela livet.

En viktig del av uppväxtmiljön är uppfostran som man bär med sig genom livet, som en del av ens personliga prägel. Det finns ett intressant mönster som vi assyrier/syrianer har följt i flera
generationer tillbaka i Mellanöstern, och som vi har upprättat även i Sverige och i andra Europeiska länder.

För att hitta vår trygghet som kyrka och folkgrupp har vi mer eller mindre byggt oss ett eget litet samhälle i det stora moderssamhället. Vi har etablerat oss som grupp genom att söka oss till samma bostadsområden i varje stad där vi finns, vi har låtit bygga stora kyrkobyggnader och bildat föreningar som samlingsplatser. I frihetens land har vi återupptäckt vår identitet som kyrka och folkgrupp. Det är viktigt att vi har hittat vår identitet, men det är ändock viktigare att vi levandegör den och inte konserverar den. För vi är ändå väldigt bra på att konservera vårt arv, av flera olika skäl.

Ett skäl är vår fruktan för det nya som finns ständigt närvarande, men som vi inte riktigt vill ta till oss. Dessutom är vi flitiga småföretagare.  Detta är en kortfattad beskrivning av vårt mönster, som för oss är räddningen från att assimileras som folkgrupp. Detta mönster är väldigt värdefullt och har i alla tider haft ett gott syfte i sig självt.

På liknande sätt gör människan i alla andra samhällen också, hon skapar sig en egen liten värld där hon kan identifiera sig med, både på grupp- och individnivå. Och det tar minst tre generationer för en grupp människor att assimileras i ett nytt samhälle, i vanliga och fredliga samhällen.

Med andra ord så skulle vi också ha överlevt som grupp med egna traditioner och andra seder som kännetecknar oss som folkgrupp, men utan detta starka identifikationsmönster, som vi ju har idag i Sverige. Idag upplever vi som folkgrupp en trygghet i att kunna identifiera oss med likasinnade och vi har fortfarande starka band till våra sociala levnadsregler och släktgemenskapen. Men också väldigt mycket nytt, som många gånger känns hotfullt och
skrämmande, har vi tagit till oss och kämpar med att acceptera och leva med.

Det är smärtsamt att överge gamla och invanda mönster som man känner sig tillfreds med för att ersätta med nya. Men bara så länge människan inte känner till det nya som ska ersätta det gamla som det upplevs som hotfullt. För det som är skrämmande är det jag inte känner till och i det samhälle där jag inte kan orientera mig blir jag också en främling.

Alla samhällen förändras och med dem alla människor också. Varken som grupp eller individ mår man i längden bra av att isolera sig från den samhällsordning som råder. Nu ska man inte tro att man kan återuppliva gamla sociala mönster i ett postmodernt samhälle som Sverige och förlita sig på att det blir det normgivande för alla assyrier/syrianer.

Vi måste komma ihåg att vi kommer från olika länder och har olika språk och kulturer i vårt bagage tillsammans med vårt gemensamma språk och kristna ortodoxa tro. Det ska till bra många mirakel för att alla assyrier/syrianer i hela Sverige ska följa en och samma ”naturlag”, då vi har så olika erfarenheter från andra länders gällande normer. Den konkreta lagen som alla ändå måste följa är landets gällande, juridiskt bindande lag.

Vi har ett rikt arv att förvalta och ett stort ansvar att ta genom hela livet. Det är bra att våra barn känner till och kan identifiera sig med sin grupptillhörighet, men det ska inte hindra dem från att hitta sin nya identitet i sitt nya hemland heller. Den folkgrupp som inte behöver ge upp hela sin identitet samtidigt som de tar till sig ett nytt är lyckligt lottad.

Vi som har en kristen identitet behöver inte förkasta den och hamna i landet ingenstans, eftersom det svenska samhället har många kristna värderingar så är det för oss bara att bygga vidare på vår identitet. Även om denna norm har varit och är ännu ett värdefullt system som vi har lärt oss mycket av, så ser vi idag att många seder och bruk dör i och med att vi vill smälta in i det svenska samhället.

Naturligtvis är viljan att integreras i samhället högst individuellt och ligger på olika nivåer hos olika personer. Målet anser jag bör vara att varje individ kommer fram till att han/hon bör hitta hem i båda kulturerna. Att kunna leva, inte med, utan i båda samhällen och må bra av det. Det är en god integration och ett gott identitetsbevarande.

Jag anser att den människa som är en aktiv sökare efter kunskap är också den som mår bäst som människa både i gruppen och som individ i ett samhälle. Det är omöjligt att leva ett helt liv utan att förändras, så varför inte själv se till att utvecklas på egna villkor?