Häromdagen läste jag följande mening: ”Ingen människa kan lära er något annat än det som redan ligger halvt slumrande i er kunskaps gryning.” Bara ca 40 sidor senare var boken slut och jag var upprymd och förtvivlad. Å ena sidan var jag salig och förtrollad av det som stod å andra sidan var jag förtvivlad för att boken var slut. Objektet för mina känsloyttringar är det världskända konstverket ”Profeten”, en bok på endast 100 sidor av författaren Khalil Gibran, som i sin självbiografi beskrivs som ”the assyrian boy”.

Khalil Gibran föddes 6 januari 1883 i en maronitisk familj i Bsharri, uppe på bergen i norra Libanon.  Hans mamma Kamila Rahmeh var då trettio år gammal och var gift med den oansvarige fadern med samma namn som sonen sedan fick. Gibran var uppväxt med tre andra syskon, en bror och två systrar. Som fattig familj hade familjen Gibran aldrig chansen att få en proper utbildning, förutom periodvisa besök hos en grannby där han blev undervisad av en präst i syriska och arabiska främst genom bibelläsning. Efter att prästen snabbt insett Gibrans oerhörda språkliga begåvning fortsatte han att undervisa honom grundligt i det arabiska alfabetet, filosofi och historia, samt lite vetenskap.

När Gibran fortfarande var barn, blev Gibrans far anklagad för skattebrott av dåvarande Ottomanska riket, familjen blev hemlös och fadern hamnade i fängelse. Kamila bestämde sig då för att emigrera till USA dit hennes bror några år tidigare hade emigrerat. 25 juni 1895, påbörjade familjen en resa till USA, där Gibran senare skulle bli en världsberömd poet och författare.

Familjen Gibran bosatte sig i Boston, där de försökte skapa sig en ny vardag. Gibran började skolan endast två månader efter att de anlänt till USA och med tanke på att han inte behärskade språket speciellt bra fick han hamna i en klass för invandrare. Hans naturliga intresse för poesi och måleri fångade till slut hans lärares uppmärksamhet och man hade en utställning. Detta tog honom till aristokratin i USA, ett liv blandat med opera och utställningar. Till en början skrev han sina böcker på arabiska och syriska, men gick så småningom över till engelskan. Hans mest kända verk kom att bli ”Profeten” (1923), dock är en av hans mest uppmärksammade rader hämtade ur ”Sand and Foam” (1926). Han skriver: “Half of what I say is meaningless, but I say it so that the other half may reach you”. Khalil Gibran dog i New York i 10 april 1931.

”Profeten” är egentligen väldigt enkel, den gör ingen som helst anspråk på handling utan handlar om en profet som talar till vanliga människor om alltifrån äktenskap och kärlek till givmildhet och bön. Han berör brott och straff samt sorg och glädje. Boken tjänar därför som en bra vägledning i ens liv, om hur man bör handla i trängda situationer men också hur man hanterar den enkla vardagen. Man inser tidigt, när man läser ”Profeten” att Khalil Gibran väldigt mycket präglas av kristen tanke så som den är menad, det vill säga centrerat kring Jesu förkunnelse. Skillnaden mellan det som skrevs ner i Bibeln och det Gibran skriver kan tänkas vara ett mera moderniserat språk i den meningen att det är mer välformulerat och koncentrerat. Boken, som publicerades första gången 1923,  är hundra sidor tunn, samt översatt till 20 olika språk och bör läsas av nästan alla i dagens samhälle då man i Gibrans mening förlorat fokus kring hur livet bör levas.

Den här boken är ensam i sitt slag. Författaren besitter en oerhörd förmåga att med så får ord som möjligt ändå lyckas säga så mycket. Jag har personligen aldrig träffat på någon som författar med en sådan effektivitet. Möjligtvis Shakespeare då han har en bra stund och lyckas blottlägga verkligheten på sitt berömda sätt, men även antropologen och filosofen Martin Buber kan här jämföras.

När man läser känns det som om författarens medvetna intention var att just minimera totala antalet ord men på samma gång maximera sanningsanspråk. Insikten han har gränsar nästan till gudomlig insikt, om man får ta sig friheten att häda. Av det följer att nästan varannan mening i boken kan fungera som ett ”årets citat” kring människans vardag. Ett exempel är när han skriver om passionen och förnuftet: ”Er själ är ofta ett slagfält där ert förnuft och ert omdöme förklarar krig mot er passion och ert begär.” Han fortsätter senare några rader ner: ”Ert förnuft och er passion är rodret och seglen för er sjöfarande själ. Om antingen seglen eller rodret går sönder, kan ni endast driva utan styrsel eller bli liggande stilla mitt ute på havet.” Boken är fullmatad med sådana rader och jag skulle i princip kunna slå upp vilken sida som helst och där skulle man finna en likvärdig iakttagelse.

Det som gör Gibran speciell är inte bara hans insyn, många författare har gjort liknande betraktelser. Det som ställer honom högst upp på pallen och som jag var inne på tidigare är hans sätt att måla med orden, utan att kludda för mycket. Denna kombination gör honom till en författare som kan kategoriseras bland de allra största.