Ett hugg bakifrån, en livlös kropp, en knytnäve i solarplexus, en olustig känsla. Total förvirring. Förlusten av Fuat Deniz kom som en kalldusch. För familj, släkt och vänner, för sociologer, kollegor och studenter. Assyrier världen över sörjer bortgången av ett intellektuellt språkrör som bröt ny mark inom akademin. Många ungdomar har blivit berövade en förebild, ledstjärna och vän. Till sin folkgrupp efterlämnar han ett arv i form av en omfattande doktorsavhandling om den assyriska identiteten.

Oavsett motiv till dådet och bortom all spekulation kan jag, i djupet av min sorg, inget annat än att konstatera att Fuats död är en ödets ironi. Mångkulturalism är titeln på Fuats pågående bok som handlar om hur olika kulturer kan samverka och bidra till ett öppnare samhälle. Men manuskriptet ligger ofärdigt, ty ödet ville annorlunda. Fuat avrättades offentligt på sin arbetsplats, Örebro universitet, en vanlig eftermiddag, en vanlig tisdag. Mordet lägger sordin på temat öppenhet, med risk att förvandla universiteten till slutna miljöer. Tomrummet som Fuat lämnar efter sig är obeskrivligt stort.

Dr Fuat Deniz är den förste assyriern i Sverige att skriva om sitt folks historia på forskningsnivå. I sin doktorsavhandling, En minoritets odyssé; upprätthållande och transformation av etnisk identitet i förhållande till moderniseringsprocesser – det assyriska exemplet, redogör han för konsekvenserna av folkmordet på assyrier under första världskriget. Avhandlingen belyser hur en minoritet övergår från att identifiera sig utifrån religiös tillhörighet till att alltmer anamma en nationell identitet. Den är ett uttömmande, vetenskapligt verk om assyriernas moderna historia.

Alltsedan doktorshatten, december 1999, har Fuat forskat enträget inom sociologin. Förutom doktor var han lektor och studierektor vid Örebros universitet. Samma dag som han överfölls fick han det positiva beskedet att han hade beviljats pengar för ett Europeiskt forskningsprojekt. Jag vet att Fuat hade längtat efter det här beskedet. Forskningsmedel är få förunnade och helt och hållet nödvändiga för att bedriva nya forskningsprojekt. Avancemanget till docent låg inom räckhåll. Och vem vet, inom överskådlig tid skulle denna fantastiska karriär kunna ha krönts med en professur. Hans liv släcktes abrupt och skoningslöst.

Första gången jag träffade Fuat var för nära tio år sedan. Det var på en välbesökt kvällsföreläsning i Ronnaskolans matsal. Jag blev omgående överväldigad av hans verbala och pedagogiska förmåga, hans sätt att parera och svara på besvärliga frågor om namnkonflikten och kyrkan. Sedan den dagen är jag en hängiven Fuat-fan. När jag senare i livet fick Fuat som svåger upptäckte jag också att ryktet om honom som glädjespridare var mer än sant. Sista gången vi sågs var hemma hos hans föräldrar – mina svärföräldrar. Novembersnön hade fallit och vi åkte pulka tillsammans med hans dotter. Jag är glad att jag fick lära känna Fuat som person, inte bara som en kraftfull röst för assyrier.

Han var en kärleksfull pappa och make. Abe* för sina syskon och en juvel i sina föräldrars ögon. En sann inspirationskälla för såväl familj och vänner som sociologistudenter, kollegor och många i den assyriska rörelsen. I sina ungdomsår var Fuat en drivande kraft i Assyriska ungdomsförbundet och en av Hujådås mest frekventa och lysande skribenter.

I sin doktorsavhandling förmedlade Fuat verktyg för att förstå den assyriska kollektiva identitetsprocessen i diasporan. Genom att tillgodogöra sig kunskaperna i En minoritets odyssé förvaltas hans arv väl. Eller som han själv utryckte det i en intervju i Hujådå (januari 2000): ”Jag hoppas att resultatet kan komma så många som möjligt till nytta. Ty jag har inte valt detta ämne att disputera i endast för min egen del. Min förhoppning är att läsarna, mottagarna kan ta till sig och tillgodogöra sig av resultatet.”

[* Abe, är turkiska för storebror, men kan användas som ett uttryck för någon som man håller högt. red.anm.]