I Madlin Tasel Hemmes första rapporter, som volontärarbetare i Kerala i Indien, har hon berättat om hur fristående hjälporganisationer hjälper fattiga i Indien samt kyrkans hjälpverksamhet. I denna rapport berättar Hemme om andra saker som hon upplever är annorlunda jämfört med livet i Sverige.

Det första som slog mig när jag kom till Indien var att det är så smutsigt överallt. Som jag tidigare har berättat om har Kerala tillgång till mycket vatten och har därför en vacker natur, med mycket grönska, palmer och alla sorters exotiska fruktträd. Men bilden förstörs väldigt snabbt på grund utav att människorna inte tar hand om naturen. Om de tänkte på naturen lika mycket som sin egen hygien, de duschar två gånger per dag, skulle det vara ett paradis här. Första dagarna gick jag och bar på skräp och letade förgäves efter en papperskorg, men jag kunde inte hitta en så långt ögat kunde nå. Folk skrattade åt mig och sa; ”släng det på gatan”. Det kändes fel, men det fanns inget alternativ, så jag började göra som alla andra. Jag förstår att det här skapar arbetstillfällen, på kvällarna samlar städare upp skräpet och skapar stora brasor mitt på gatorna. Det luktar väldigt illa, tänk hur farligt det är att andas in denna blandning av plast, glas, papper, skor osv. Men tro inte att det blir rent för det, det är bara på vissa ställen en del skräp samlas ihop, resten är fortfarande kvar, bland gräsmattor, trädgårdar, gator osv. Sverige borde skicka några och lära regeringen om nyttan med återvinning.

Trafiken här är också något utöver det vanliga. Om man är trött på sitt liv kan man snabbt göra slut på det genom att korsa gatan några gånger, eller helt enkelt att åka bil eller buss. Det finns inga som helst regler för trafiken. I Thiruvalla, staden som jag för det mesta vistats i finns det faktiskt ett trafikljus, men vem bryr sig om rött ljus, det är bara att köra. Och vem bryr sig om att ge företräde för de få övergångsställen som finns, det är djungelns lag som gäller. Vägarna är smala och allt och alla samsas om utrymmet, bussar, lastbilar, bilar, motorcyklar, cyklar, människor, djur. Om du normalt inte brukar be till Gud, kommer du garanterat att börja göra det när du upplever trafiken i Indien. Eftersom det är så mycket fordon på gatorna och alla vill komma fram någon gång kör alla om varandra hela tiden.

Många gånger har vi med en några centimeters marginal undvikit en frontalkrock. Varken trafikanter eller gående är rädda för att mista livet verkar det som, i och för sig tror hinduer på reinkarnation, att man ständigt föds på nytt. Det kan förklara saken, de kanske helt enkelt skapar sig ett snabbt tillfälle att komma till nästa liv och kanske få en bättre chans. Det är inte så mycket bättre att sitta i en buss kan jag tala om. Det gäller att vara väldigt snabb på att kliva på. Bussen börjar köra redan när du knappt har stigit på medan dörrarna fortfarande är vidöppna. Det är samma riskabla moment när du ska kliva ut. Du får nästan hoppa av i farten. Om du samtidigt har väskor och barn, ja då kan jag bara be för dig. Om du har lyckan att få en sittplats är det bra, men om du måste stå gäller det att hitta en liten ståplats och försöka undvika att pressas mot alla svettiga människor i den 40-gradiga värmen. Dessutom använder inga fordon blinkers. De använder signalhornet för att varna alla runt omkring. Bussens signalhorn är fruktansvärd. Efter en timmes bussfärd har du garanterat huvudvärk och tinnitus.

Maten då, hur är den? Om du tycker om att äta kryddstark mat kommer du definitivt att gilla indisk mat. De använder chili, en slags grön pepparfrukt, i all mat. Tro det eller ej, de tillsätter även chili till lemonad juice. Vid en av de många och långa maratongudstjänsterna under påskveckan tog de en kort paus på tio minuter efter fyra timmar. Detta var bara första halvlek. Jag blev väldigt törstig. Men kyrkan bjöd alla som ville på limejuice. Jag tänkte att det skulle smaka gott, men ack så fel jag hade. Naturligtvis hade de blandat både salt och chili i juicen. Jag var tvungen att dricka det, men det var inte gott.

En annan sak som är annorlunda är att de inte använder några bestick. Alla äter med den högra handens fingrar. De äter väldigt mycket ris, egentligen till alla måltider; frukost, lunch och middag. Till riset har de curry. De kallar alla sideorders curry. Det är en gryta gjord på antingen grönsaker, fisk eller kyckling. De häller denna gryta över riset och blandar ihop allting med fingrarna och formar små bollar av det för att sedan stoppa dessa i munnen. Det gäller att inte tappa aptiten när du tittar på. Indier äter väldigt mycket mat. En gång såg jag hur en benig man hade ett stort fat med ris framför sig. Jag tänkte att det kanske skulle räcka till minst fyra personer. Men han åt upp hela risberget och ovanpå det hällde han i sig en currygryta. Vart tar allt vägen? Jag börjar snart tro att indier har flera olika magar, precis som de tror på att de har flera olika liv.

En annan sak som är annorlunda här är kläderna. Kvinnorna bär Saree och flickorna en klänning med byxor under, som en slags tunika. Båda dessa klädesplagg har en sjal över bröstet. Det är väldigt fult att visa en urringning eller konturerna. Så dessa måste döljas. Däremot är det okej för kvinnorna att visa magen och ryggen i denna Saree. Hos oss är det precis tvärtom. Killarna här tycker att de äldre kvinnorna borde bära denna dress med klänning och byxa och flickorna Saree. För de tycker att de äldre kvinnorna ofta har tjocka magar och valkar. Jag tycker att det är jättebra så här. Det finns en mening med det.

Jag måste berätta en annan sak som jag tror att våra killar kommer att gilla. När en flicka gifter sig här måste flickans familj betala en viss summa pengar till brudgummens familj. Oftast handlar det om ganska mycket pengar. Dessutom måste brudens familj ge henne mycket guld som gåva på bröllopet. Brudklänningen utgör en Saree.. Den måste hon själv betala. Förlovningen betalas också av bruden. Det enda som brudgummen behöver göra är att ära alla med sin underbara personlighet, jag skojar, han betalar oftast bröllopet och sina kläder och ev. en smekmånad, vilket endast är för de rika. Om brudgummens familj är rik, brukar de inte begära pengar av brudens familj, endast guldgåvan. Fattiga familjer får en väldigt svår situation när det föds flickor i familjen, många av dessa flickor kan inte giftas bort och kan endast se fram emot ett tragiskt liv som tjänare åt andra. Så de vill helst ha pojkar i familjen.

Även om vissa familjer kan säga att de inte vill ha pengar av bruden, får bruden ofta problem längre fram i äktenskapet. De kommer inte att respektera henne och hon kommer alltid att få höra att hon inte var värd något. Jag hoppas att detta system ändras snart, det är så orättvist. De flesta giftermål här är dessutom arrangerade av familjerna och från en förlovning till ett bröllop brukar det endast gå ca en månad. Det förlovade paret får dessutom inte träffa varandra ensamma, endast tillsammans med familjerna, men de kan prata med varandra på telefonen. Familjerna säger till dem att de har gott om tid att lära känna varandra efter giftermålet. Problemet är att det kan vara för sent då. Men ändå är de flesta äktenskap lyckliga enligt dem, och de har få skilsmässor.

[FOTNOT: Madlin Tasel Hemme, som arbetar som volontär för S:t Jakobs Syrisk ortodoxa kyrkan i Sverige.]