Det har gått några dagar sedan Internationella Kvinnodagen firades världen över. Men debatten om jämställdhetsfrågan får inte begränsas till en enda dag på året. Det är den alldeles för stor och viktig för. Feministen och jämställdhetsaktivisten Berolin Deniz vill här påminna oss om självaste sakfrågan, nämligen ojämställdheten.

Egentligen vill jag inte uppmärksamma åttonde mars. Allra helst skulle jag avskaffa internationella kvinnodagen. Så länge kvinnor lever under andra sociala och ekonomiska villkor än män måste vi dock uppmärksamma detta och påminna oss själva och varandra om hur det är ställt runt omkring oss – nämligen ojämställt.

Den börjar tidigt, den varar länge och den får oerhörda konsekvenser. Ojämställdheten pratar jag om. Vi lever i en värld där män har mer makt och inflytande än kvinnor. Män arbetar betalt, kvinnor obetalt. Män slår, kvinnor blir slagna. Män fattar beslut, kvinnor drabbas av dem. Män bestämmer att skära ner på offentlig vård och omsorg, kvinnor tvingas skära ner på förvärvsarbete för att hinna med vård och omsorg. Män avancerar på jobbet, kvinnor går ner till deltid för att hinna med vård av barn och åldriga svärföräldrar. Män får pension, kvinnor lever i fattigdom. Kvinnor när, fostrar och förser nationen med arbetskraft men får inte betalt för sitt arbete utan tackas med lägre lön för samma arbete som män och nekas tillträde till maktpositioner inom politik och näringsliv.

Vi ser ett tydligt mönster och en struktur som av somliga kallas könsmaktordning. Vi lever i ett samhälle som struktureras av kön. Det innebär att en individs förutsättningar och möjligheter till stor del är avhängigt individens biologiska kön. Manligt kön ger mer makt och inflytande, det ger större friheter och mer pengar. Kvinnligt kön ger mindre av samtliga. Vissa gillar den här ordningen. De rättfärdigar den genom att hänvisa till att den har varit rådande länge. Jag själv tycker att just för att denna (o)ordning har fått råda så länge är det hög tid att avskaffa den. Orättvisa och förtryck ska inte legitimeras av dess tusenåriga historia.

Under vintern har jag haft förmånen att arbeta i Assyriska Kvinnoförbundets projekt ”Jämställdhet Nu!”. Projektets syfte är att kartlägga könsfördelningen i assyriska lokalföreningar och förbund samt att synliggöra de mekanismer som orsakar denna skeva könsfördelning för att därefter konstruktivt och med långsiktiga mål ta fram metoder för att uppnå ett jämställt assyriskt föreningsliv. Under arbetets gång har jag ibland förfasats över de konservativa föreställningar som jag har stött på.

Tack och lov har jag även fått förundras över den vilja till förändring som också finns. Hos både kvinnor och män. Hos både gamla och unga. Mest hos gamla faktiskt. Eller åtminstone hos de äldre. Hos våra äldre kvinnor ser jag en kämparglöd och progressivitet som många gånger överträffar ungdomarnas. De visar mod som jag sällan skådat. Med tanke på vilka strukturella hinder som stått i vägen för våra mödrar, mostrar och mormödrar att agera politiskt och förverkliga sina mål och är det överväldigande och enormt respektingivande att se dessa kvinnor idag delta aktivt i föreningsliv, arbetsliv och partipolitik.

I en jämställd värld behövs inte en åttonde mars. Men fram tills kvinnor erhåller fullvärdigt medborgarstatus på livets alla områden behöver vi denna internationella kvinnodag då vi uppmärksammar kvinnors initiativ och framgångar. Kvinnors aktivism och politiska krav har sakta men säkert genererat reformer som ökat kvinnors medborgerliga status. Genom kvinnors kamp har vi uppnått några viktiga delmål. Åttonde mars är en dag att hylla dessa kämpar. De som levt före oss och de som lever idag. Eloge till er alla!