För två år sedan ställde jag mig ständigt frågan ”Hur ska jag lära mig assyriska?” Vägen för att nå till att muntligt göra mig förstådd och att kunna tala var lång och svår, den var inte alltid rak och lätt att hitta, men idag kan jag åtminstone klara mig vardagligt och göra mig förstådd. Många ungdomar vacklar dock fortfarande med orden på sina tungor och de står fortfarande med denna fråga i sina sinnen ”Hur ska jag lära mig assyriska”? Det här är inte en retorisk fråga som jag ställer i denna text. Det är en fråga vars svar endast kan komma genom debatt och genom nya projekt som kan utstaka stigar vilka slutligen når fram till den enda och rätta vägen.
Om boken
Boken jag har läst handlar precis om det titeln säger, Surayt´s (talspråkets) historia. Men i boken finns även en hel del händelser och debatter tagna från den assyriska rörelsen, speciellt här i Sverige. Boken behandlar till stor del den konflikt som ägde rum när det kom till om språket som skulle läras ut till assyriska barn skulle vara talspråket eller skriftspråket. Det berättas om hur det fanns två sidor, en som stod för att Surayt skulle läras ut och skrivas och en annan sida vilken stod emot att talspråket skulle ta skriftspråkets plats i skolan och modersmålet. En annan aspekt av konflikten, vilken tas upp under bokens gång, var de som var för att latinisera det assyriska språket och de som var emot förändringar i alfabetet. En som arbetade för att talspråket skulle börja skrivas var Siv Nordell, hon var anställd på skolöverstyrelsen(SÖ) och utarbetade en plan för undervisning av assyriska elever. Enligt henne var det viktigaste att barnen skulle få lära sig skriva sitt talspråk.
– Att lära sig ett språk utan att ha ordlista är mycket svårt. Det vet alla som försökt.
– De här barnen har varit visade till att bara förstå på ett ungefär. Det är sådant som kan sätta djupa spår i personligheten (not 1).
Surayt, eller Turoyo som det även kallas på assyriska, är beteckningen för vårt talspråk och det har länge ansetts (och det anses även fortfarande av många, enligt författaren) vara något smutsigt eller orent språk, med många låneord från turkiska, arabiska och kurdiska. Det har genom historiens gång helt enkelt aldrig accepterats som ett riktigt språk. Skriftspråket däremot, vilket på vårt språk benämns som kthobonoyo eller urhoyo (not 2) är enligt antagonisterna till Surayt det rena språket vilket vår herre Jesus Kristus talade och det språk vilket vi alltid skrivit på (not 3). Detta och många andra orsaker gör det till något förbjudet att skriva ned det man talar (not 4).
Kthobonoyo vilket jag väljer att kalla det för är sedan en lång tid tillbaka ett utdött språk, det talas inte längre och jag har även svårt att se att det i framtiden kommer att talas. Skriftspråket har dock sedan det infördes som språk i Urhoy använts inom kyrkan, liturgin och det var även talspråket för en viss tid bland det assyriska folket. Varje språk innehåller låneord och även om många är av åsikten att kthobonoyo är rent från låneord så är inte så fallet (not 5). Kthobonoyon har en hel del låneord från latin och majoriteten av dess låneord kommer från grekiskan (not 6). Surayt, vilket vi är familjära med idag och en lång tid tillbaka i historien talas däremot fortfarande av många assyrier, i alla fall än så länge. Men vi kan se en dålig utveckling bland assyrier i diasporan och även i hemlandet när det kommer till brukandet av talspråket. Ungdomar talar väldigt sällan assyriska med varandra, föräldrar tar inte heller sitt ansvar genom att tala språket med sina barn och den sista utvägen för att lära sig ett språk, genom inlärning från böcker är knappt befintlig, det har jag fått bevittna genom egen erfarenhet.
Hur lärde jag mig assyriska?
När jag i vuxen ålder fick ett större intresse för min nation, historia, kultur och språk märkte jag en hel del brister hos mig själv. Jag kunde inte göra mig förstådd och jag hade svårt att föra ett vardagligt samtal med mina morföräldrar på mitt egna språk. Jag kände mig naken och förvirrad men jag var fast besluten om att göra något åt saken. Min tanke blev lag och lagen sattes i handling, jag hade bestämt mig för att lära mig språket oavsett vad som krävdes av mig. Oavsett hur stor prövning det skulle komma att bli. Men väldigt snabbt kom jag att förstå vilka brister det fanns och hur svårt det skulle komma att bli för mig. Ordböcker, läroböcker och annat material på talspråket var knappt och ibland även obefintligt. Istället fick jag hem massor av böcker på kthobonoyo såsom ”Safro Tobo” serien, ”Herge d-qeryono” serien och mycket mer.
Jag lärde mig istället talspråket genom att tala. Hemma fick inte längre några andra språk än assyriska användas. Även musiken byttes ut, från amerikansk och annan ”utländsk” musik så började nu Habib Mousas låtar att strömma genom hörlurarna. Varje dag ägnade jag minst en timme åt at titta på olika program på Assyria TV, framför mig hade jag alltid ett kollegieblock och varje ord som jag inte förstod antecknades ned. Orden blev listor och via frågor till olika personer vilka behärskade det assyriska språket så fick även anteckningarna en motsvarighet på svenska. Genom repetering av ordlistorna och genom denna ständiga process så började det sakta men säkert att sitta. Jag började hitta det assyriska språket och assyriskan började att hitta mig. Men det tog mig en väldigt lång tid och tålamodet var många gånger nära att brista, jag kände många gånger hur jag bara ville ge upp.
Kthobonoyo vs Surayt
Tyvärr har det framställts som ett slags krig mellan dessa två former av det assyriska språket. Man talar alltid om det ena eller det andra, som att det måste vara si eller så. Men varför kan inte dessa komplettera varandra? Även om jag inte håller med författaren till fullo i allt så har vi samma åsikt i en del: Att Surayt är vårt talspråk går inte att ta miste på, det kommer också att så förbli. Därför måste det göras insatser och det nu för att rädda språket från att försvinna från jordens yta. Om språket förloras så är även risken större att folket riskerar samma öde.
Hur man skall göra för att se till att det finns kvar ibland oss? Den frågan måste tas upp av bättre lämpade än mig. Det är något som ständigt måste debatteras bland lärare, akademiker och lämpliga organisationer vilkas fält sträcker sig långt inom det assyriska språket. Själv är jag positiv till att talspråket skrivs, men jag föredrar helst att det skrivs genom vårt gamla alfabet. För att det ska kunna genomföras krävs en standardisering av alfabetet vilken då alla organisationer och kunniga skulle följa. Jag vet själv hur mycket det skulle underlätta för mig ifall det fanns tillräckligt med läroböcker och material på talspråket när jag väl tog mig an uppgiften att lära mig assyriska. Det är dessutom viktigt att inte motarbeta varandra. För många ungdomar kan den latiniserade versionen vara ett enklare inträde till att förstå assyriska, för att de sedan ska kunna ge sig på de klassiska bokstäverna. All litteratur som skrivs ned, oavsett form, är ett tillskott till arbetet för att rädda det assyriska talspråket. Även om jag föredrar det gamla alfabetet kan båda användas parallellt för att stödja utvecklingen av språket istället för att stävja den.
Men vad händer då med kthobonoyon?
Kthobonoyon är enligt min mening redan räddad trots att den sedan tidigare varit utdöd i form av ett talspråk. Materialet som täcker detta urgamla och rika språk är ofantligt och det finns alltifrån ordböcker och läroböcker till sånger och brev i oräkneligt antal när det kommer till den klassiska syriskan. Ifall vi om fem generationer skulle vilja återuppväcka skriftspråket så skulle det inte vara några svårigheter alls, materialet finns där och möjligheten finns alltid att återuppväcka språket till jordens yta. Kthobonoyon har en annan viktig funktion i vårt talspråk och där bör den enligt min mening agera som en slags ”rengörare”. Genom skriftspråket och alla dess talrika ord så kan vi hitta ersättningar för många av de låneord som vi idag använder, på det här sättet kan talspråket utvecklas och bli en blandning av Surayt och Kthobonoyo. Kthobonoyon håller jag fortfarande väldigt kär och jag anser det vara ett viktigt kulturellt arv vilket vi bör värna om. Genom att behärska kthobonoyon så kan vi erhålla nyckeln till många skattkistors lås, genom den så kan vi läsa böcker vilka är över tusen år gamla och ändå förstå allt. Böcker vilka är rika på information om vårt folks historia och vårt kulturella arv. Det här är häpnadsväckande och detta fenomen finns nog inte bland många andra språk på vår jord.
Talspråket går dessvärre inte att väcka om fem generationer så som det finns möjlighet att göra för skriftspråket, i alla fall inte än. Om talspråket förloras så finns inte tillräckligt med material för att väcka det igen, det kommer att för alltid gå förlorat och med det kommer vårt folks rötter att snabbare ryckas ur världens olika hörn.
Som assyrier född i diasporan vet jag vilka svårigheter många ungdomar ställs inför när de ska lära sig det assyriska språket. En del har av olika anledningar inte föräldrar som behärskar det assyriska språket, materialet för talspråket är otroligt vagt och bland dem som behärskar språket talas det i en allt mindre utsträckning. Svaret på frågan som denna artikel grundar sig på är inte enkelt och det är inte säkert att det enbart finns ett svar. Men en sak är säker och det är att den behöver debatteras och det nu för att säkerställa en framtid för vårt språks och folks överlevnad. Därför är det viktigt att frågan nu inte bara ställs, utan även behandlas av samtliga organisationer som vi har i Sverige och runtomkring i världen.
Hur ska jag lära mig assyriska? Jag Nemrod Barkarmo och många andra ungdomar vill gärna ha ett svar.
Boken som legat till grund för artikeln, skriven av Jan Beth-Sawoce, finns att köpa på följande länk.
Källor:
Jan Beth-Sawoce, Bu tarix xëboto l qiyomo Aydarbo hawi cam lishono surayt? (dreshto tarixiye)
Öz Yusuf, ”Assyriskan: Ett dött eller levande språk?” Hujådå, maj 1988, s 6-7.
Rektor Siv Nordell: – Assyriernas talspråk är inget ”trassspråk”, Länstidningar, 1982.
Aaron Michael Butts, ”Latin words in classical syriac”, Hugoye: Journal of Syriac Studies, Vol. 19.1, 123-192, 2016.
Noter
1 För mer info läs: Rektor Siv Nordell: – Assyriernas talspråk är inget ”trassspråk”, Länstidningar, 1982.
2 På svenska kallas skriftspråket oftast för klassisk syriska men benämningarna klassisk assyriska och klassisk arameiska förekommer också.
3 Jesus talade förmodligen galileisk-arameiska och inte urhoy-arameiska (syriska)
4 I boken ”Bu tarix xëboto l qiyomo Aydarbo hawi cam lishono surayt? (dreshto tarixiye)” presenteras och redogörs många händelser där olika personer, organisationer och samfund spelat en stor roll kring frågan om talspråket och skriftspråket.
5 Pretorin, qestunor (castra), qentruna (centurion), qelayto (cell) mm kommer från latin. Yuqno, estukso, estratiyutho, esfiro, eskuli, oyar m.m kommer från grekiska. Öz Yusuf, ”Assyriskan: Ett dött eller levande språk?” Hujådå, maj 1988, s 6-7.
6 För mer info se ”Latin Words In Classical Syriac”, Aaron Michael Butts, 2016.
