Den 24 april var 100-årsminnet av ett folkmord mot assyrier, armenier och andra minoriteter i det Ottomanska riket. Min personliga koppling till folkmordet på assyrier 1915, också kallad Seyfo (som betyder svärd) går tillbaka till några barndomsminnen tillsammans med min farfar Sego, i byn Erdo. Som liten, i sydöstra Turkiet, brukade jag följa med honom när han skulle se om våra marker utanför byn. På vägen pekade han mot de många grottor vi passerade och berättade ibland fantasifulla historier som utspelade sig i dessa grottor. Han gjorde inte det på ett sätt som skrämde. Men det var ändå lite främmande, att jag delvis lät det falla i glömska.
Varför försöker assyrierna och andra drabbade i Sverige så hårdnackat få ett erkännande för något som skedde för 100 år sedan? Kan de inte försöka glömma det som hänt deras förfäder och istället fokusera på nuet? Ett kort svar är, att om historiska trauman inte bearbetas, så kommer varje överlevande person såväl som dennes efterföljande att uppleva och upprepa olika former av psykiskt lidande i framtiden.
Det finns många intressanta studier bland överlevande från förintelsen. Bland dessa finns särskilt det som berör ett avbrott i tid och språk. I ett kollektivt trauma som ett folkmord sker ett avbrott mellan dåtid och nutid. Personer och materiella ting som förbinder då och nu försvinner. Om trauman från förr inte fått bearbetas är de överlevande barnen fångna i tidigare generationers berättelser, i en slags tidlös situation, dömda att upprepa något de själva inte upplevt. Och samtidigt försöker de leva i ett nu, som om allting är normalt. Ett sådant tidsavbrott tvingar efterföljande generationer att leva med minnen som är övermäktiga, men som de själva inte har personliga erfarenheter av.
Den andra aspekten är avbrott i språk. Detta grundar sig i en upplevelse av av-humanisering och rädsla av förintelse av ett helt folk. Bakom det ligger en oförmåga att i bild, symbolik och handling förstå och tolka det som skett. Det finns inga begrepp, inga ting, eller ingen plats som symboliskt kan hjälpa en att minnas. Personer kan i flera generationer ha inlärda och upprepande familjemönster som följer en. Det kan vara tystnad, rädsla att berätta sin livshistoria, eller en viss destruktiv handling, som de inte nödvändigtvis är medvetna om. Och ju mindre det pratas om dessa mönster, desto mer förvanskade blir representationerna.
Båda dessa aspekter av trauma hör samman. En oförmåga att genom språket beskriva och förstå vad som skett bidrar till att gränsen mellan det förflutna och nuet suddas ut, i en känsla av att personen själv har upplevt vad dennes förfäder upplevde för länge sedan. Tillsammans skapar de vad som kallas för kulturellt trauma, som forskare menar syftar på att minnet av en händelse gestaltar sig på ett hotfullt och skadligt sätt, för den personliga identiteten såväl som för gruppen som denne tillhör.
Vi vet inte hur överlevande 1915 lyckades överkomma sina upplevelser. Vi vet inte vilken smärta de upplevde. Jag vet inte hur min farfar och farmor hanterade traumat att förlora sina föräldrar i ett folkmord. Men vi kan utan tvekan dra slutsatsen att de p.g.a. omständigheterna då inte fick en värdig chans att bearbeta dessa trauman. Däremot vet jag att min farmor upplevde mycket fysisk smärta när hon blev gammal. Var detta möjligen en kollektiv smärta som hon hade burit på i 80 år och som hon endast kunde ge uttryck för genom att hänvisa till kroppsliga symptom?
Att assyrier idag på olika sätt uppmärksammar den 24 april 1915 är en konstruktiv och hälsosam handling. Det skrivs böcker, det produceras dokumentärer, musik, poesi och konst, och det upprättas minnesmonument på olika håll. Allt detta är olika sätt att hela avbrottet både i tid och språk. Här kan mer göras, i form av specifika museer, utställningar och identifiering och bearbetning av destruktiva familjemönster.
Ett erkännande från omgivningen är en viktig del i denna process. Endast så kan assyrierna och andra grupper som drabbats frigöra sig från det kollektiva traumat och upphöra att se sig som offer. I sin tur kan de hjälpa att också frigöra förövarna, som också är offer i denna situation.
Så tillbaka till mina egna minnen med farfar. När jag ser tillbaka på dessa utifrån dagens situation, efter att ha samlat information och läst in mig på Seyfo, så var de nog inte bara påhittade berättelser för att egga ett barns fantasi. Idag tolkar jag min farfars berättelser som en del i en kollektiv handling, där han ville vägleda, fostra och överlämna något om människors upplevelser och deras lidande i historien.
