Det är dags för assyrierna att komma till insikt om att vi själva är att skylla för att vi är utsatta. Ju tidigare vi agerar tillsammans desto snabbare kan vi ta vår framtid i våra egna händer, skriver Michel Hanna.

I den här skriften kommer jag att förklara hur vi assyrier kan skapa ett land. Låter det motiverande? Bra. Jag kommer att generalisera en hel del. Försök att först läsa klart denna text utan fördomar.

Det har framförts uttalanden beträffande situationen i mellanöstern om att kurderna utnyttjar läget för att ockupera Ninevehslätten. Då måste vi även vara förnuftiga åt andra hållet. Varken den irakiska eller den syriska armén med all utrustning och finanser som de förvaltar har kunna stävja ISIS. Vad är det således som talar för att assyrierna kan stå emot ISIS ensamma idag? Absolut inget.

Och om kurderna som är ca 45 miljoner idag beslutade att rensa ut alla assyrier i norra Irak – skulle de, eller skulle de inte kunna utföra detta? Frågan är alltså inte om de får göra det, frågan är om de kan. Jag tror ens inte att det skulle ta mer än en vecka. Så om kurderna är ”onda” och vill ta över hela norra Irak. Varför gör de inte så? Detta vore ju det logiska om de vore ”onda”. Vi kan alltså konstatera att vi oftast möts av partiell fakta och halvsanningar ifrån vilka vi drar absoluta slutsatser. Detta leder oss långt ifrån verkligheten. Vi kan bara spekulera. Och jag ska förklara senare i texten varför spekulationer (såsom jag nyss har spekulerat) om vad externa organisationer eller folkgrupper gör eller inte gör både är irrelevant och kontraproduktivt för oss som nation.

En sak vet jag dock med säkerhet. Anledningen till att vi ens har den här diskussionen är att vi som en folkgrupp aldrig har tagit ansvar för vår nation. Det finns tre stora anledningar till att vi inte är ett organiserat folk: (1) Det finns inget ansvar från vår sida, (2) vi misstror varandra och (3) vi har ingen kontinuerlig drivkraft. Jag kommer att återkomma till dessa anledningar senare.

Vår paradigm

Den i särklass viktigaste punken som jag vill ta upp i denna artikel är dock om vår paradigm inom den assyriska diskussionen beträffande situationen i mellanöstern. Idag utgör stora delar av nyhetsflödet, subjektiva artiklar och den assyriska facebook-lobbyn om de problem som vi har, vilka som är onda och vilka som är goda. Så har det varit så vitt jag minns. Vi har varit utsatta i flera sekler. Det är med andra ord ingen nyhet att assyrier förföljs i mellanöstern. Om tio assyrier mördas i mellanöstern ser vi 20 olika artiklar, en facebook-grupp, någon demonstration och två blogginlägg poppa upp på nätet som repeterar samma sak med annorlunda ord. Har vi tur kan någon parlamentariker ta upp frågan. Och om stjärnorna står rätt kanske FN skriver under en resolution som fördömer mördandet av assyrier. Detta är bra i sig för att informera allmänheten, men det är i praktiken verkningslöst. Det egendomliga är att vi stannar där.

Jag har sett skrifter som vädjar till att svenska kyrkan ska agera för situationen i Irak. Really? Vad kan svenska kyrkan göra i Irak? De har ens ingen nämnvärd kraft i Sverige. Och vad kan den svenska staten göra i Irak? De fick knappt ut två journalister från Etiopien. Carl Bildt har till skrivande stund aktivt undvikit att bidra till att erkänna Seyfo. Och vad kan EU göra i Irak? Vi ser ju hur det går med Ukrainakrisen eller stoppandet av flyktingar från Afrika till Sydeuropa. Och USA? Ska Obama som är president i ett relativt krigstrött land ge beslut om att offra ännu mer soldater för att skydda assyrier? Eller är Ryssarna våra beskyddare? Ryssarna har fullt upp med Ukraina. Realpolitiken skiljer sig från etiken. Realpolitiken är att det assyriska folket är oviktigt på det internationella planet. Låt den förra meningen sjunka in.

Det tragiska är att vi fortfarande vädjar till externa grupper för vår situation trots att de aktivt inte gör något för oss. Omvärlden vet om vår situation, de väljer aktivt att inte agera. Sådan är sanningen. Och mitt i allt står assyrierna hjälplösa. Vi irrar runt i mörkret och tigger hjälp från andra nationer. Låter detta som defaitism? Här kommer en annan sanning. Vi assyrier är hundra procent ansvariga för vår hjälplöshet och utsatthet som folk. Inte kurderna, inte araberna, inte USA, inte svenska kyrkan, inte Carl Bildt, inte gud – utan vi själva är ansvariga. Att peka på andra för vår situation är att ge bort vår medfödda autonomi till andra människor. Och det är detta paradigmskifte som bör ske: Nämligen att vi besitter makten över oss själva och vi väljer vad vi kan göra med den makten – inte andra grupper eller organisationer.

Här nedan kommer jag gå in närmare på de tre anledningar till varför vi inte är organiserade som folk.

1. Ansvar

När vi pekar på andra som orsak för våra problem eller källa för vår trygghet lägger vi samtidigt ansvaret utanför oss själva vilket därmed gör att vi per definition blir hjälplösa och beroende. Med andra ord, vi säljer oss. Oavsett om det handlar om Bachar, Saddam, kurderna, araberna, USA eller FN. Direkt vi skyller på externa faktorer för vårt elände eller prisar dem för vår trygghet är vi beroende och följaktligen utsatta. Varför är det ingen som säger, ”vi skulle inte ha varit i den här situationen om vi organiserade oss för 30 år sedan”? Istället hör vi ”Kurderna är anledningen till att vi är utsatta” eller ”Stöd Bachar han är snäll mot kristna”. Det är irrelevant om Bachar är god eller kurderna är onda. Det relevanta är att vi har gett bort vårt öde till dessa. Vi är själva som folk anledningen till att vi är utsatta. Och det är också denna anledning till varför fokus och spekulationer om vad externa folkgrupper eller organisationer gör eller inte gör är både irrelevant

och kontraproduktivt för oss. Fokus ska ligga på oss själva. Ansvaret ligger hos oss.

Och vi får skilja mellan utsatthet och hot. En liknelse får illustrera detta: Om jag befinner mig i en lejonbur utgör lejonen alltid ett hot och jag är utsatt. Men om jag går in i samma lejonbur med en automatkarbin utgör lejonen fortfarande ett hot, men jag är inte utsatt eftersom jag kan försvara mig. Så ansvaret för min utsatthet ligger hos mig, inte lejonet. Poängen är att vårt uteblivna agerande är orsaken till vår utsatthet, inte vilka som råkar finnas i vår närmiljö. Och det är detta som är essensen i konceptet om frihet – oberoendet. Vi besitter makten över vårt öde, ingen annan.

2. Misstroende

En stor anledningen till att vi inte har tagit ett ansvar som ett folk är att vi misstror varandra. Och när jag säger ”som folk”, menar jag inte en eller två organisationer, utan jag menar hela folket med profana organisationer, kyrkorna och oavsett benämningar. Misstroendet ligger i att vi inte litar på varandra. Missförstånd eller halvsanningar blir sanningar i någons sinne och blir med tiden verklighet för den eller de personerna. Det skapar misstroende. Men misstroendet stannar inte här. Vi misstror varandra baserat på släktband, bytillhörighet, språk, kyrkotillhörighet, historiesyn och vilket land vi utvandrade ifrån.

Folk från olika byar favoriserar folk från sin by och håller vemod gentemot folk från andra byar. Vidare kommer släkterna in. Släkt A gillar inte släkt B, därför kommer individer från släkt A misskreditera personer från släkt B. Detta går också ned med generationer. Det är en pinsam del att belysa men sådan är sanningen.

Sedan misstror vi också baserat på de religiösa benämningarna. Vi gör skillnad på folk från Österns Assyriska kyrka, den Syrisk Ortodoxa kyrkan och den Kaldeiska kyrkan. Den religiösa misstron är dock mindre hos den yngre generationen. Vidare misstror vi baserat på vilken del av mellanöstern vi kommer ifrån. Assyrier från Turkiet är annorlunda gentemot assyrier från Syrien och vice versa. Detta innefattar även assyrier från Irak, Libanon och Iran.

En annan stor energikonsumerande och barriärhållande faktor är historiekonflikten (ej ”namnkonflikten” eftersom kärnfrågan i hela namnkonflikten härstammar i historien). Det finns alltså diskrepans i vad vi som folkgrupp anser att vår historia är. Frågan som vi måste ställa oss idag är – hur ökar det min levnadsstandard att låta min historieuppfattning ligga i vägen för folkets välstånd? Ökar min levnadsstandard? Nej.

Är historiekonflikten ett problem som går att lösa inom den närmsta framtiden? Jag vet inte. Men den viktigare frågan är – går det att förbigå historiekonflikten i syfte att ena folket för en fristad i hemlandet till hela folket oavsett benämning? Ja! Historiekonflikten är irrelevant för vår förmåga att samarbeta mot ett gemensamt mål. Jag har inte gjort en studie i denna fråga, men jag tror att de flesta inom hela folket vill ha ett land. I den frågan är vi så gott som eniga. Detta betyder i klartext att vi kan behålla våra olika historieuppfattningar och samtidigt samarbeta för våra gemensamma mål.

Vidare måste vi komma ihåg att vi är ett folk oavsett historiesyn och inget annat. Assyrier, syrianer, kaldéer är en kulturell och etnisk enhet. Vi är samma folk. Ingen är mer värd än den andre. Vi har flera gemenskaper men endast en skillnad. Den enda skillnaden vi har är uppfattningen om vår historia. Resten är i princip desamma. Men istället låter vi en enda skillnad lägga mörker över alla våra likheter. Jag anser att vårt folk härstammar från de forna assyrierna. Och jag har full respekt om min landsman anser att vi härstammar från araméer. Det varken ökar eller sänker min levnadsstandard vad andra anser sig härstamma ifrån. Jag känner syskon där den ene kallar sig assyrier och den andre syrian. Det är således ingen virtuell paradox att vi kan ha olika historisk uppfattning men ändå anse att vi är samma folk. Det är bevisligen en verklighet vi lever i. Vikten lägger jag istället på idén om att vi är ett folk. Och ett folk har alltid olika uppfattningar i alla aspekter och vi får inte låta våra olika uppfattningar bidra till vår undergång som folk. Vi måste få förtroende för varandra.

3. Kontinuerligt riktad drivkraft

Många välmenande projekt som har startats för assyriernas bästa rinner ofta ut i sanden eller blir verkningslösa. Drivkraften dör ut. Individer som en månad är på hugget för assyriernas bästa ligger lågt nästa månad. Pengar samlas in på galor och via insamlingar och går till vissa projekt, sedan krävs det en ny katastrof för att en ny insamling ska ske. Folk är också negativa till lösningar vilket ofta utmynnar ur deras egna defaitism. Vi har otaliga assyriska föreningar och vi har ofantligt många assyriska organisationer vars stadgar egentligen har samma innebörd: ”Vi står för assyriernas bästa”. Nämn en assyrisk organisation som inte verkar för assyriernas bästa! Allt är välment och värt respekt, men det ger inget. Poängen är att vi saknar en organisation som i varje vaken timme arbetar för att säkerställa assyriernas existens i hemlandet, har resurserna till detta och som har hela eller majoriteten av folkets mandat.

Sammanfattningsvis är de tre stora utmaningarna inom folket (1) den folkliga bristen av ansvar, (2) misstroende och (3) utebliven kontinuerligt riktad drivkraft. Så vad är lösningen till dessa problem?

Jo, naturligtvis, motsatsen. En organisation som är utsedd av hela folket och som åtnjuter majoriteten av folkets mandat, som har som syfte att säkerställa assyrierna existens i hemlandet och som kontinuerligt erhåller ekonomiska medel för sin verksamhet. Då är nästa fråga. Hur ska vi ordna en sådan organisation? Och varför? Jag ska förklara både hur vi realistiskt och långsiktigt kan skapa en sådan organisation och varför en sådan organisation behövs.

Steg I. Utse en exilregering.

Detta ska ske genom att ordna en internationell kongress för hela folket. På denna kongress ska representanter från samtliga relevanta organisationer inom hela folket, kyrkornas representanter, betydande privatpersoner osv bjudas in för en månadslång kongress någonstans i Europa. Under denna kongress ska en exilregering väljas. Exilregeringen ska vara den organisationen som representerar hela folket. Ingen får lämna tidigare från denna kongress utan att ett beslut tas. Ledorden under denna kongress ska vara ”Kompromiss för våra barns skull”. Mandatperioden bör vara för 4-5 år. När exilregeringen är framvald ska folket vara lojalt till denna regering under dess mandatperiod. Självklart får man ifrågasätta och debattera och utfråga regeringen under dess mandatperiod. Med en exilregering har vi en politisk makt som representerar hela folket i alla mellanstatliga och internationella instanser. Vi får en kontinuerligt riktad drivkraft, en organisation med förtroende och som tar ansvar. Bonus är att vi får en ledare för folket. En organisation kan, i sig, nämligen vara ledare.

Steg II. Assyrisk finansiell makt

Under kongressen ska beslut tas om ett skattesystem. Samtliga arbetande assyrier som vill vara anslutna till exilregeringen ska betala en andel av sin lön (t.ex. 0,5-1 %) till exilregeringen. I gengäld har man rösträtt vid nästa val. Det här är en aspekt som måste finnas. Pengar i form av skatt varje månad möjliggör exilregeringens förmåga att planera i förväg vad den kan finansiera. Man måste ha betalat skatt en hel mandatperiod för att kunna rösta. Men syftet med att betala skatt är inte för rösträttens skull utan för att finansiera exilregeringens verksamhet. Skattesystemet revideras varje val.

Steg III. Organisation av försvar

Med en gedigen ekonomisk grund bakom sig kan exilregering börja organisera ett assyrisk militärt försvar i hemlandet. Försvarets syfte är att försvara, inte attackera. Nu kan vi på allvar bedriva försvarsverksamhet där soldaterna får utbildning, lön och inte behöver tänka på kost, tvättbyte och logi varje dag och där soldaterna enbart behöver koncentrera sig på det militära.

Steg IV. Autonomi

När ett stabilt försvar är upprättat har vi trygghet utan att vara beroende på andra folkgrupper eller diktatorer. Ur en sådan trygghet kommer en autonomi att utvecklas. Under åren som vi har en autonomi kommer vi att stärka alla grenar inom det assyriska samhället. Företagsamhet, diplomatiska förbindelser, infrastruktur, stärka försvaret, religion, kultur, TV-kanaler och göra vårt språk mer enhetligt osv.

Steg V. Utropande av en stat.

När autonomin är etablerad och vi har diplomatiska klartecken utropas staten. Namnet på staten bör vara en kompromiss som bestäms under autonomitiden men som tillgodoser kärnan av folket från Beth Nahrin.

Låter det här orealistiskt? Om detta är orealistiskt. Ge mig ett bättre förslag och jag kommer att stödja det.

Michel Hanna