Om du har läst bibeln och speciellt texter av de tidiga kyrkofäderna bör du vara van vid beskrivningar av Jesus som ”helaren”, ”solen” eller ”kungen”. Den estländska assyriologen Amar Annus har tittat närmare på var dessa Jesus-epitet har sitt ursprung.

Amar Annus publicerade sin artikel ursprungligen i tidskriften Ugarit-Forschungen 38 (2006) med titeln ”The survivals of the ancient Syrian and Mesopotamian intellectual traditions in the writings of Ephrem Syrus”. 

Annus konstaterar i början på sin artikel att ”Benämningar på Gud, Kristus, apostlar och kyrkan i den tidiga syriska kyrkans texter är ofta hämtade från gudomliga benämningar från det gamla Mesopotamien, ibland används samma akkadiska ord i syriska som ett låneord.”

Han berättar först att den tidiga kyrkans beskrivning av Jesus som ”solen” är lika vanlig i den förkristna mesopotamiska traditionen där kungar jämförs med solen. ”Benämningen av Kristus som solen i Ephrems texter korresponderar i alla aspekter med benämningen av guden Shamash i mesopotamisk religion, speciellt beskrivningen som ”rättvisans sol” eller ”Shemsha dzaddiquta”.

Beskrivningen av Jesus som herden som leder sin flock är även den ett arv från den förkristna tiden. Det fornassyriska ordet ”ikkaru” (odlare) användes som epitet för gudar och kungar i Mesopotamien. Sankt Ephrem och andra tidiga kyrkofäder kallar Jesus för ”akkara” som har samma betydelse. Likaså är beskrivningen av apostlarna som handelsmän (taggara) som handlar med människornas själar ett mesopotamiskt arv där bland annat guden Enlil beskrevs som själens handelsman. 

En av kyrkofädernas favoritepitet för Jesus är ”läkaren” eller ”helaren” (asya). På samma sätt beskrevs assyriska gudar som ”asa” läkare eller helare. Jesus beskrivs ofta som ”Livets medicin”, (Samm haye) också det en term från den förkristna eran då det uttalades ”Shammu Sha balati” och tillskrevs assyriska kungar som helar människor genom att ”placera livets medicin i deras näshålor”.  Likaså är beskrivningen av Jesus som ”arkitekten” hämtad från den förkristna tiden, enligt den estländske historikern.

Amar Annus menar att det är paradoxalt att Ephrem som kämpade hårt mot hednatron under sin tid själv använder poetiska uttryck som är direkt hämtade från den tidigare religionen. Artikeln fortsätter med att peka ut många olika aspekter som tillskrivs kristendomens centralfigurer men som kan spåras direkt till den förkristna religionen i det gamla Mesopotamien. 

Särskilt stora likheter ser författaren mellan Jesus nedstigning till dödsriket under tre dagar och påföljande uppstigning och seger över döden samt den mesopotamiska berättelsen ”Ishtars nedstigning till dödsriket” där gudinnan återvänder segrande efter tre dagar i dödsriket. Ephrems beskrivning av Jesus nedstigning har slående likheter i olika detaljer med den sumerisk-assyriska berättelsen som var en integrerad del av människornas tro under flera tusen år före kristendomen, skriver assyriologen.

Författaren sammanfattar med orden: ”Det är enkelt att se att den mesopotamiska myten om nedstigningen till dödsriket omarbetades och integrerades i den bibliska berättelsen. Ephrem blandar på ett effektivt sätt teman och motiv som användes i det gamla tvåflodslandet över ett tusen år före honom när han formulerade sina kristna doktriner. Likheten mellan Ephrems bildspråk och mesopotamiska myter är flytande, men kontinuiteten av motiv och teman syns klart och tydligt.” 

Läs hela Amar Annus studie nedan.

Mattias Shemun