Det är av yttersta vikt att Assyriska FF som klubb rannsakar sig själv och anger tonen för en förändring för hela den assyriska rörelsen. Det får vara nog med fegheten. Den präglar hela rörelsen, och det är inte fel att börja i denna ände när man försöker förändra mentaliteten. Vi vill se en vinnarskalle, vi vill ha en identitet tillbaka, det skriver Nemrud Kurt-Haninke i en krönika över den gångna säsongen.

Jag har egentligen fått det mesta sagt i en krönika på min blogg där jag sågade AFF:s ledning. Nu har jag ombetts att skriva en sammanfattning av säsongen 2011 så som jag upplevde den. Att som passionerad supporter visa femton gånger mer hjärta än vad hela klubben tycks göra är inte acceptabelt på långa vägar. Assyriska FF behöver återfinna sin identitet.

Assyriska började lovande och uppvisade en imponerande lagmoral under ledning av Rikard Norling. Spöken jagades bort och förbannelser bröts, underlägen blev vändningar och Haris Laitinen kunde förvandla 89-minutersplågor till jubel väl värt väntan. Genast befäste man serieledningen och en trygghet tycktes genomsyra spelet, men i själva verket var det ett bedragande sken, en överskattad yta som sakta skrapades bort och rasade hejdlöst. Det är lätt att skylla på Norling, och visst lämnade han klubben i klistret när svenska mästarna lockade över honom till den ljusblå himlen. Men det är ännu mer konstruktivt att förstå hur dåligt vi faktiskt spelade i år även med Norling som tränare. Det var individuella prestationer och stolpe in som rodde poängen i hamn, och när Göran Marklund fick det otacksamma uppdraget att efterträda en av Sveriges bästa tränare så var det öppet mål för ett misslyckande.

Marklund höll på att få sitt majestätiska namn nersmutsat. Spelet var uselt och Assyriska knockades av nykomlingarna Qviding och Värnamo. Laget som skulle ta klivet till Allsvenskan hade alltså gått förlorande ur strider mot tabellens jumbolag. Den kusliga statistiken fortsatte fram till Patrick Walkers tillträde. Med sin brittiska attityd och klara riktlinjer för ett enklare spel började laget få ordning på sig självt och kunde slutligen säkra spel i Superettan även nästa år. Säsongen avslutades dock på ett missvisande sätt där floppvärvningen Jones Kusi-Asare gjorde hattrick och där Assyriska vann med 5-0.

Om vi ska plocka ut ett obestritt faktum genom statistik så mäktade Assyriska med osannolikt svaga 14 mål på 15 hemmamatcher. Det är den sämsta målskörden framåt ett lag i Superettan har uppvisat på tre år, undantaget våra övermän och jumbon Qviding som fick en gratisbiljett till årets serie där man bara kammade hem en vinst. I Södertälje. Det är siffror vars betydelse ingen kan förringa. Man kan då fråga sig hur AFF ska locka publik till matcherna med den här fotbollsfilosofin. Under glansåren 2007 och 2008 var det raka motsatsen när brasiliansk samba kombinerades med assyrisk eufori och skapade stämningar som påminde om magisk nostalgi på den heliga marken Bårsta IP.

En match som ger tydliga kännetecken på föreningens ryggrad är mötet med Ängelholm på hemmaplan. Assyriska anförs av en heroisk Thorstensson och går i upp en 2-0-ledning med kvarten kvar. En onödig hörna och reducering ger gästerna nytt hopp, och nånstans inom sig visste nog alla vad som skulle ske innan det ens skett. Nittiofyra minuter in i matchen studsar bollen nittiofyra gånger mot mål efter en svag nick och kvitteringen var ett faktum. Assyriska hade misslyckats med att fullständigt skaka om serieledarna utan stupade sedvanligt på mållinjen. Det går att relatera till de fyra avgörande kvalen i modern tid som samtliga förlorats, och även om man inte ska dra för mycket paralleller till grannen så är SFC på väg att etablera sig i högsta serien efter ett vunnet kvalspel medan Assyriska stampar på samma plats som de senaste 17 åren. Är det här verkligen en slump, eller är det frukten av en inställning som präglar hela den assyriska falangens mentalitet?

”Vi är samma folk”-tänkandet har gjort att den assyriska sidan ryckt på axlarna i fyrtio år och sträckt fram en hand av brödraskap som ständigt bemöts med spottloska från den andra sidan. Mentaliteten har gjort att Assyriska som klubb bekvämt lutat sig tillbaka och tagit för givet att rollen som storebror är självklar i och med en cupfinal här och en allsvensk säsong där. Den kunskap vissa i ledningen besitter, tycks överskuggas av lättja och nonchalans. Man har varit för upptagna med att förlora fyra avgörande kval medan grannen stannade kvar i Allsvenskan genom nerver av stål. Man har varit för upptagna med att värva årets största flopp Jimmie Augustsson för att se hungriga stjärnor som Besim Kunic och Imad Zatara istället välja lokalkonkurrenten. Då jag inte vet vilka som är ansvariga bakom vilka värvningar vore det fel att rikta specifik kritik mot exakta personer, men de som föreslog Jones Kusi-Asare och Jimmie Augustsson är förmodligen bara en gren av det träd som agerar utan professionalism och fotbollskunskap i ett Assyriska som halkar efter i allt och lite till. Hur länge klarar supportrarna av att stå där frustrerade innan bägaren rinner över?

Elvis Da Silva Santana är en annan värvning. Honom såg jag kontinuerligt i Väsby United, och av tio matcher bjöd han på en bra prestation. Men det räckte förmodligen med att han sprang ifrån långsamme Elias Merkes i en match på arenan ifjol för att han skulle vara eftertraktad av ledningen. Utan att veta de bakomliggande orsakerna så är det för mig obegripligt hur Marco Kotilainen inte fick fortsatt förtroende, eftersom just dessa spelare kännetecknar vad som borde vara en assyrisk spelstil. Rappt, tekniskt och med ständig vilja att gå framåt. Det har alltid varit lagets signum. Men i år hade Assyriska FF ingen identitet.

Spelidén var under långa stunder obefintlig och Laitinens glans var det enda som kunde bryta mönstret bland en bunt ointresserade lirare som verkade lida av psykologiska problem. Något som i så fall har vibrerat ut från kansliet och hela rörelsen; rädsla. Den assyriska sidan är rädd. Man är rädd att bli kallade onda eller omoraliska om man tar till lite annorlunda medel för att vinna. I Italien finns ett uttryck som heter ”furbo”, i Mellanöstern skulle jag vilja översätta det till ”sheytan”. Fräck och fyndig håller man sig precis på gränsen till att leka med elden. Kanske är det genom denna egenskap som andra klubbar gått om oss, genom att de sneglar på rivaler när man värvar spelare eller när man ger sin kassa ekonomiskt lyft via olika metoder. Trots att man då kommer längre ifrån etik så är det totalt irrelevant i fotbollsvärlden. Det är ett måste i människans natur att vara starkast – först då blir man en vinnare.

Därför är det av yttersta vikt att Assyriska FF som klubb rannsakar sig själv och anger tonen för en förändring bland hela sin falang. Det får vara nog med fegheten. Den präglar hela rörelsen, och det är inte fel att börja i denna ände när man försöker förändra mentaliteten. Vi vill se en vinnarskalle, vi vill ha en identitet tillbaka. Vi vill känna glädje över att se laget spela, och vädra morgonluft istället för ångest när det vankas söndagsmatch. Att Ceyhun Eris förväntade ankomst får oss att dregla av iver kan inte smeta över det faktum att ledningen inte skött klubben på ett tillräckligt bra sätt. I sin kärlek till Assyriska fortsätter dock publiken vallfärda till matcherna. Det är därför dags för klubben att ge tillbaka till supportrarna. Det är vi som är AFF.

Jag väljer att avsluta på samma sätt som min bloggkrönika, en förmodad beskrivning av hur ledningen tänker:

Pizzerian Assyriska har fortfarande sina återkommande kunder – så varför bry sig om hur pizzan egentligen smakar?

Nemrud Kurt-Haninke